IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?
min midsommar blev inte så rolig som jag hoppats på, fick minus och sedan superblödning som vanligt...
så nu är det sommaruppehåll och sen på det igen då vi har 2 ägg kvar, är urless på allt vad ivf heter just nu känns allt blähää, sen så har min sambo blivit arbetslös förra veckan,så nä det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Det här livet är så olikt mig, har alltid uppfattat mig som en väldigt positiv person men efter snart 4 år med barnförsök så har jag upptäckt att de flesta av mina vänner är ytliga, de orkar inte ringa och fråga hur det går, hur man mår och nej jag har inte glömt bort dem men är det någon mer härinne som känner att vissa vänner helt plötsligt försvinner när man inte bara orkar leva ett ytligt liv utan man mår lite kasst med hormoner och misslyckanden?
Hur mår era män efter misslyckanden? Jag är lite nyfiken på såna här frågor för min sambo är tyst och tycker hela livet är emot honom när han så gärna vill bli pappa.
Kram och ha en härlig sommar, jag ska ta tillfället i akt och strunta i allt som har med ivf att göra, det enda jag tänker njuta av är spontana hemmaförsök.
Jag känner också igen det där med att man inte känner igen sig själv. Jag blev väldigt hemmakär och hemmabunden. Ville inte prata med folk, än mindre träffas. Jag är normalt sett en väldigt glad och positiv person som älskar umgänge med andra. Jag upplevde också att väldigt få vågade fråga hur man mådde. De som jag trodde skulle bry sig var tysta, medan andra ploppade upp som svampar. De som jag inte hade trott skulle bry sig stod och hejade i bakgrunden och förstod att jag inte alltid orkade höra av mig.
Min sambo vågade nog aldrig tro på att vi skulle bli föräldrar till slut. Han slog det mesta ur hågen hela resan och försökte nog mest stötta mig. Det var inte förrän liten var född och en tid därefter som han började förstå.
Hoppas att du, trots allt, får en riktigt skön sommar och att du får njuta av sol och värme.