4 missfall.. Finns det hopp?

Usch idag blev det bara pannkaka känner jag. Var på återbesök på sjukhuset och träffade läkaren som hjälpt oss med missfallsutredningen och sen nu genom 2 missfall, men blev bara 0 av allting.
Han kännde att han tömmt ut sina resurser och inte visste vad han skulle göra längre.
Jag vill intrycket av att han tyckte vi skulle ge upp bara.

Så nu känner jag bara att jag vill lägga mig ner och gråta, nu har jag ingen gyn heller och ingen jäkla aning om vad jag ska göra. Vill ha en gyn som bara tar tag i en och säger "vi testar med det här och det här, vi gör vad som helst" liksom. Men nada. Nu står jag helt jäkla tomhämt och har ingen aning om vad jag ska göra.
Att försöka själva är ingen idé är övertygad om att det bara blir missfall igen.

Fan.

Saftochbulle: Jo, nån gyn ska det väll finnas men frågan är vem... Gyn verkar vara jätte svåra att få tag på, och få tag på en som ska vara bra verkar helt omöjligt. Är väll det att jag känner mig deppad med, hade hoppats på mer från den gyn vi hade träffat sen tidigare.

lilla M: Stockholm.
Har läst här om en som ska vara väldigt bra men hon tog inte emot nya.

lilla M: Du har PM från mig!

Åhh suck det där med ovissheten =( Håll ut! Vi håller tummarna.

Jag funderar på att gå till den privata strandkliniken här i stockholm, men blev osäker nu när det står att dom inte är  anslutna till landstinget eller till försäkringskassan. Förutom att det kostar massa det vet jag ju men är det liksom så att det kan vara mindre bra ur patientsäkerhet eller nått? Nån som vet?

Ninnin82:

Så hemskt ledsen för din skulle =( Har pm:at dig mer privat.  

Together90: Hoppas utredningen ger något och du får något konkret att jobba med!

Har också funderat på blogg, läser ju massors men har inte kommit igång med något ännu.

Ligger i dvala allt just nu, väntar på att mensen ska komma igång igen, nån med tips om gyn i sthlm igen kanske?? Tjatar och tjatar =)

Kram till er alla

Idag läste jag på nåns blogg att man inte ska göra hormonproverna på en missfallsutredning när man är gravid redan, jag gjorde hela min missfallsutredning när jag var gravid, tror ni det har påverkat??

Nu blev jag skit nojjig. Men läkaren borde ju haft koll på det där...

 

 

Usch idag var en riktigt slag i magen dag! Stötte på en gammal mamma från ÖF som jag gick på med sonen (som idag är 3 år), hennes dotter var alltså lika gammal som min son är idag, och hon hade en liten bebis i babybjörn också, så hon började förståss småprata lite fast jag helt ville dra mig undan, om hur stora dom blivit våra småttingar osv och så kännde jag mig tvungen att säga "och du har fått en till liten en du" ja sa hon och klappade lite på småttingen, så social som man får vara fortsatte jag att säga att ja det är bra att få dom tätt, varav hon säger "nej särskilt tätt tycker jag inte det blev, jag var sist ut i min mammagrupp att bli gravid igen så man blev ju lite stressad där på slutet hehe".....
Pang liksom. Ja där stog jag, inte gravid och 5 misslyckade försök bakom mig, medans ALLA i mammagruppen för längesedan blivit tvåbarns mammor...
Hon frågade aldrig om det var dags för mig eller om jag var nöjd som det var och det var väll tur det för då hade jag väll brytit samman och berättat om förlorade små foster som jag hållit i handen...

Nä, suck. Tiden rinner iväg. Bara att inse att livet inte blev som det var tänkt, men om det bara kunde bli ett syskon nån gång snart så skiter jag i att tiden rann iväg. Bara nån gång snälla nån högre makt!

Ninnin82:
Det är så olika, så tyvärr kan man inte säga någonting =( Vilket pissigt svar va!
Mina fostrens hjärtan har slagit fast jag haft ont som fan i svanken och runt magtrakten och störtblödit, men tyvärr sen när blödningarna har fortsatt och inte slutat har även hjärtana slutat.
Den gången det gick bra, första gången när jag fick en son, hade jag småblödningar till och från i flera veckor men inte sådana blödningar som jag har haft nu när jag haft missfall. Då har det varit blodiga klumpar (inte nått från fostret utan koagulerade blodklumpar) och att det liksom runnit. När det gick väl hade jag mer som blodiga flytningar bara.

 Trist av läkaren! Vad less man blir på att läkare verkar ha lämnat medkänslan någonstans på vägen i utbildningen. Det tar ju några år att bli läkare så kanske nånstans där... Eller så är det den enorma belastningen på dom, jäkla politiker!!

Såg en film igår där ett par satt spända och förväntansfulla och väntade på att gravtestet skulle bli klart, jag och min sambo skrattade bittert över deras spändhet att det skulle bli pluss... Ett pluss betyder liksom automatiskt för andra att dom ska få barn och lycka, för oss är ett pluss bara ett pluss typ.. Betyder inget över utgången.

Hann nån se nyheterna i morse? Min mamma sa att det hade kommit någon ny forskning om immunologiska orsaker till missfall! Men hittar inget om det någonstans. Men iallafall om det sprids mer är det ju lättare att få hjälp. Jag har varit hos en ny gyn som vi kontaktat privat och var väldigt nöjda efter det besöket. Tog kompletterande blodprover på sånt som gamla gyn inte gjort och hon var väldigt öppen för nya mediciner och ny forskning. Det enda hon var lite konfunderad över var det där med att vi en gång gick så relativt långt när vi fick missfall, alltså över den här vanliga 12 veckors gränsen. Men det kanske är positivt i sammanhanget? Att det kunde gå längre? Vet inte. Vi skulle se vad nya blodproverna visade och så diskutera vidare efter det. Känns iallafall lite mer hoppfullt.

Tack! Det där var det nog!

Som sagt, med en havandeskapsförgiftning som sonen föddes för tidigt av (står att det det har med immunförsvaret att göra i forskningen!) och hypotyreos (som började som en inflammation i sköldkörteln när jag var gravid, kroppens egna antikroppar angrep min sköldkörtel! Som inte gick tillbaks och jag äter ännu idag 100 mg levaxin om dagen.) Så tror jag mer och mer på vad som är felet...

Nej fan vad trist biverkning, jag hoppas på prednisolon till nästa försök, och har precis med stort besvär blivit av med dom 3 kg jag la på mig senaste graviditeten.. För att inte tala om dom nästan 10 jag lagt på mig under dom här 2 åren av försök och tröstätande som sitter som berget =(
Tror jag i sånna fall ska ska ta 5x2 per dag.Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt när jag åt progestron, vet inte om det var progestronet men misstänker det. Sen efter senaste missfallet mådde jag överdjävligt psykiskt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, uppsökte psykiatrin och diskuterade antidepp.men nu har jag skitit i det för mår bättre nu när tiden läkt lite.. Sen fick jag inget riktigt svar på om det var ofarligt om man blir gravid? För jag tänker ju försöka mig på det så fort vi gjort nya "utredningen" klar. Hoppas det hjälper hur som helst! Så deppig jag var efter förra missfallet vill jag aldrig mer vara. Usch =(