4 missfall.. Finns det hopp?

Grattis timoa!!! =)   Vad härligt att det gick vägen! =)

Jag bor i sthlm med. Har precis fått en remiss till en gyn som ska vara speciallist. Hoppas mycket. Mensen kom precis igång nu efter sista skrapningen, men avvaktar att vi får träffa gyn och diskutera. Försöker mig inte på något utan en ny plan. Orkar inte med flera misslyckanden, men man måste ju ändå chansa för att vinna.

Vad är rh-negativ för något?

Jag hittade min mvc journal och där stog det rh pos.

För övrigt så har jag fått igång mensen igen men avvaktar att vi ska få komma till speciallisten vi fått remiss till.

Hej igen.. Angåede att ta det lugnt i början av graviditeten.. jag tror på det!
Men har däremot gjort det själv varje gång och tyvärr inget positivt resultat. Men har aldrig tränat eller jobbat när jag varit gravid dom första veckorna.

Jag blir alltid typ sjuk när jag blir gravid med, får nästan influensa symtom så att ligga i sängen bara har kommit automatiskt. Det underliga är att jag i princip aldrig är sjuk annars, men så fort jag blir gravid får jag feber och mår dåligt på alla sätt. Senaste gångerna när jag ätit trombyl har jag också haft fruktansvärt ont i huvudet. Och sen den vanliga tröttheten som är helt förlamande.

Har fått remiss till ny doktor så håller alla tummarna för nya speciallisten vi ska till! =)

Huh vad dåligt bemötande! Jag har alltid haft det väldigt bra när jag skrapats, eget rum och lugn och ro, och omtänksamma sköterskor. Det enda jag tänkt är att det känns lite halvdannt att vara i samma korridor som dom som valt att göra abort när man förlorat sin högt efterlängtade graviditet.
När jag födde fram ett missfall i vecka 15 (16) så hade jag också det jätte bra, har legat på sös varje gång och har aldrig haft andledning till att klaga.

 Eller jo föressten, sista gången som var för några veckor sedan fick jag så otroligt illamående efteråt som aldrig släppte så då fick jag flyttas till en annan avdelning för att sova över (vet inte riktigt vad det var för någon men typ blandad kompott avdelning), för dagkirurgiavdelningen stängde till kvällen, och då låg jag ihop med 2 andra varav en var en gammal seniltant som gick runt och ropade efter mamma mitt i natten och ringde på klockan hela tiden så det var omöjligt att sova och så blodade hon ner hela toaletten, då var det inte så roligt. Men annars jätte bra bemötande.
Eller jo en sak till möjligtvis det är att läkarna inte direkt är så synliga, man träffar bara sköterskor, dom är förvisso väldigt snälla och bra men när en doktor sprungit in i all hast och säger att man behöver få blod och sen nästa dag skrivs man ut utan att ha fått det där blodet för att sköterskan pratat med en annan doktor och hon inte tyckte det behövdes... ? Lite dålig utskrivning kanske. Men inte som du upplevde, fy för att man ska behöva kräva att få bli bra behandlad när man är med om en stor kris!

I överhuvudtaget är det ju dom där väntetiderna som ställer till det så för en i vården, det är timmar på gynakuten, sen är det ibland veckors väntetid på skrapning.(Jag har ju förvisso då alltid fått ett sammabrott och krävt att bli inlagd inom dom närmaste dagarna då tanken på ett dött foster inom mig är fruktansvärt skrämmande och det är också en del i att jag vill göra många ultraljud, jag vill verkligen inte ha något dött inom mig, det är nog nått trauma från missfallen, särskilt det sena missfallet, jag vill veta att det lever, inte ligger där inne helt stilla) men häromdagen ska jag säga att vi var på barnakuten med sonen och kom därifrån efter en halvtimme! Det kan man kalla snabba bud, har nog aldrig varit med om det förut =)

För mig skulle det nog börja kännas bra när man börjar känna sparkarna. Har gjort kubtestet med en sprattlande liten en som sedan dog ungefär 2 veckor senare så typ vid rutinultraljudet och att man känner sparkarna skulle det nog börja kännas säkert. 
Måååånga veckor dit. Men för det mesta är det bara en väntan tills vecka 8-10 innan det skiter sig.

Men just nu ogravid och jätte skönt att fokusera på allt i livet utan att må illa och vara helt nedbryten psykiskt av oro.

Åhh prednisolon! Lyllo! ;) 
hehe, nä men skämt å sido, visst det kanske inte är så att ni "passar ihop", men tänk då på mig och tex marieh, vi har ju fått barn med våra partner och nu går det inte. Så jag tror inte riktigt på att inte passa ihop, eller ja kanske att man inte passar ihop då men att det ska gå och lösa med mediciner iallafall! Så mycket tror och hoppas jag!

Kör igång med medicinerna så djävlar annamma! Se det positiva - du gick iallafall inte till en gynekolog som sa att du tänkte dig till missfall, som jag gjorde

 Hejjar på dig! Kram

Oj, det är inte kul när man tänker på det sådär...  Får tänka efter här och är väll uppe på samma om inte mer
 =( Suck.

Nån gång måste det ta slut, antingen att vi får ett barn eller att jag släpper tanken och hoppet. Jag vill inte minnas min sons barndom med att vi ägnade den åt att bara försöka få ett nytt barn liksom... Men det är så svårt när längtan finns där. Nu har ju nästan alla dagiskompisar och sådant fått små syskon med. Ont i hjärtat gör det.

Ja, hur förklarar dom paren som fått barn ihop och sedan bara får missfall? Har mannen och kvinnan då blivit allergiska mot varndra helt plötsligt liksom? Kromosomfel har dom tittat efter i två utav fostrena och båda har varit normala. I mitt fall tror jag mycket på inflammationen i sköldkörteln jag drog på mig i första graviditeten, tror kroppen inte mår bra fortfarande trots levaxin. Eller så skulle något ha skadats i livmodern då när jag fick barn, eller av att jag numera gjort 4 skrapningar.. =(

På tal om trådens namn... Här finns det numera hopp igen! =)

Ny (toppen!)gynekolog och ny plan: Fragminsputor och Prednisolon till nästa försök!

Skippar progestronet denna gång, blev nästan självmordsbenägen på dom.

Men först ska man lyckas bli gravid förståss... Vi väntar dock lite med det, tänkte sätta igång i början av nästa år igen.
Men känns bra med ny handlingsplan inför nya försök.

marieh: Håll ut! Vet precis hur det är. Därför jag avvaktar just nu, det är så fruktansvärt jobbigt. När jag åt progestron ville jag också göra abort (för jag stog inte ut med ovissheten) och ville ta livet av mig själv med. Blev helt galen. Också kontrollfreak, hade jag varit miljonär hade jag köpt en egen ultraljudsapparat + privat doktor som kan sitta med mig hela dagarna haha.

Nej, oroa kan definitivt inte framkalla missfall. Fast en gyn jag var hos sa det med!! Helt idiotiskt. Hur skulle det gå till? Däremot kan jag tro på att (men det är helt ovetenskapligt bevisat och ivf-doktorerna säger annorlunda!!) man kan oroa sig så att man svårare blir gravid. Men samtidigt tror jag att kroppen gör som den vill =)
Och tänk egentligen såhär då, om man skulle kunna oroa sig till missfall, borde man ju kunna tänka sig till en levande graviditet med, men så mycket tror jag inte på tankens kraft tyvärr ;)  (Trust mee, jag har tänkt och tänkt på en levande graviditet, tom bett till en gud jag inte tror på.)