Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

Jag känner precis igen mig. Min förlossning avslutades med akut snitt och det tog lång tid att bearbeta. Jag kunde dessutom inte amma heller så det var en till sån grej. Kunde inte föda fram mitt barn, kunde inte ge honom mat osv. 

Plus att man såklart blev avundsjuk på många andra i mammagruppen som hade en smidig förlossning, ammade och inte hade några problem alls. Avundsjuka är inte heller nån kul känsla.

Man har ju fått ett barn som man är otroligt lycklig för, det är inte snack om den saken. Men man har rätt att vara besviken och ledsen också, det måste man få vara.

åhh känner igen det där. min förlossning blev heller inte som jag hade räknat.

värkarna satte igång 00.30 den 22 aug 2011. Sambon bad jag fortsätta sova och under tiden medans värkarna var igång ochförsta tanken var, jag måste äta hahahaha, tydligen ska förlossningen ta en hel del energi. jag drack kaffe, tog ett bad, packade väskan och ringde 1177. 3-5 min och jag var inne på sjukuset ca 03.15 om jag minns rätt. vattnet hade inte gått men värkarna var  intensiva och jag tänke.- är det bara denna smärtan så klarar jag det galant!jag kanske inte behöver ryggmärgsbedövning. De tog hål på fosterhinnorna ca 05.00 och sen Jävlar vad ont jag hade!!
Jag bad om epidural iaf att jag inte skulle klara av krystvärkarna och tur var det. Nackdelen var bara att under denna tiden sov min sambo på bristen i förlossningsrummet till krystvärkarna satte igång.. Ryggmärgsbedövningen ebbade ut värkarna och den hjälpte bara på vänster sida så jag kände all smärta på höger sida!!trodde höften skulle gå av. Minns så väl hur förbannat ont det gjorde
Jag blev arg och irriterad av lustgasen o allmänt flummig och avr otrevlig mot personalen och jag trodde inte at jag skulle vara en skrikare under förlossningen.
Jag hade problem emd att hitta rätt krystningsteknik o pga smärtan ville jag inte ens krysta. 2 timmar efetr att krystvärkarna hade startat sjönk pojkens puls varje gång jag krystade och det blev lite panik i rummet. de fick ta sugklocka, ge mig syrgas och jag fick sy sen när pojken kom ut, 12 stygn.
Åkte 4 dagar senare på livmodersinflammation och uvi och fick läggas in på sjukhuset igen efter bb. Hade i samma veva kraftiga efter värkar så jag nästan krampade när de kom.   

Jag var besviken på min förlossning också... På pappret så är det en "perfekt" förlossning... Blev igångsatt med gel kl 11, vid 13 satte värkarna igång på riktigt, 15 var jag öppen 4 cm vid 18 bad jag om epidural, (vilket de inte lyckades sätta förrän 20), sedan 22,45 var jag helt öppen och 23,31 föddes min dotter... 
Sprack inget, inga problem alls, men fy fan vad vidrigt ont det gör... Enda gången jag riktigt är medveten under hela förlossningen är efter EDAn, som jag är SÅÅÅÅÅ innerligt tacksam att jag bad om... Jag är en smärttålig person normalt sett och många har reagerat på hur mycket smärta jag klarar av att hantera i jämförelse med andra, men det finns inget som går att jämföra med en förlossning... Det känns som att de som har haft en underbar förlossning och inte kände ett dugg, antingen måste ljuga eller varit så väck att de inte kommer ihåg ett skit, eller att tiden har blekt minnet...
Inget vidare underbart tycker jag, bara vidrig smärta som man inte kan ta sig ifrån på något sätt förrän barnet är ute...

Älskar min dotter över allt, och är tacksam för att hon kom ut frisk, men jag är snarare så att jag tänker både en och två gånger när man pratar om syskon, för man ska ju gå igenom skiten igen, och vetskapen om att det dessutom kan bli värre är skrämmande...      

Min förlossning belev inte heller som jag tänkt mej.
Började vid 7 på morgonen med lite småvärkar men sov vidare några timmar till.
Vid 13 tiden hade jag regelbundna värkar var 5e minut och pratade med förlossningen vid 15 som sa att vi fick komma när vi ville.
Var inne på förlossningen vid 19.30, öppet 3cm så vi fick stanna. fick ett fint rum med bubbelbad men höga hjärtljud på pojken så dom tog vattnet och satte skalpelektrod. Fram tills dess var de inga större problem med smärtan men från när vattnet tagits vid 20 fram till jag fick spinal vid 22.30 kommer jag inte ihåg något utan var helt borta pga smärtan.
När narkosläkaren kom började bebisen trycka på och han undrade hur mycket öppet de va, då hade ingen kollat sen jag kom in. Det var fullt öppet så nån eda var de inte tal om utan fick spinal ist. Sen fick jag en paus medans han skönk ner de sista cm innan krystvärkarna startade 00,25 och han kom ut 00,36.

Det enda som blev som jag tänkt mej var att jag inte behövde ligga och krysta i flera timmar. :p
Men är ändå glad att de gick fort, hade inte velat ligga inne i dygn..
Dock är jag livrädd för fler förlossningar men vill ha fler barn så vet inte hur jag ska hantera de hela! :s

Känner igen besvikelsen.

Jag trodde käckt att moder natur klurat ut allt åt en och var inte ett dugg bekymrad över förlossningen. Snacka om att jag fick en rak höger av realitycheck...

07 Måndag: värkarna startar, kommer med 7-30 min mellanrum. Mår illa, kan inte äta ordentligt, sover knappt till:

20.00 Onsdag: Står inte ut mer, helt slut. Åker in till förlossningen. Öppen 1 cm. Får två Citodon med orden "åk hem och sov". Sover inte en blund. Har värkar var 6-7 minut hela natten

07.10 Torsdag. Sambon ringer förlossningen med orden: Ni måste göra något, hon lan inte ha såhär ont! Jag vrålar att jag måste till annat sjukhus om de har fullt. Får komma in. 09.00 Hinnorna tas, allt sätts igång, Lustgas, bad, EDA. Hysteri och dödsångest fram till:

00.23 Fredag. Dottern föds, andas inte, tas iväg, kommer igång. Moderkakan vägrar komma ut, måste opereras. Ligger på uppvaket helt ensam, ingen info, ingenting i 3 timmar. Begär att få träffa min man och dotter. Tar 1 timme till.

Fan jag känner hur bitter jag är över det nu när jag skriver. Alla snackar om den härliga stunden precis efteråt, man ska få några lyxiga mackor tydligen, det fick inte vi. Allt var bara helt fruktansvärt och jag hade ångest, var superstressad och helt stissig. Amningen funkade inte, åkte hem men fick mjölkstockning och skitbemötande på gynakuten efteråt. Återbesöket var felbokat och nä, FAN, hela tiden efteråt var FRUKTANSVÄRD.

Jag kommer bli andragångsföderskan från hell alltså. Kommer inte ta lika mycket skit som jag gjorde första gången....   

   

            

jag är väääldigt missnöjd med hur det gick för mig... min första föddes med snitt så jag ville ha normal födsel denna gång för det ville jag med första men fick inte. 

jaha då kom fredag kväll ont som bara den i ryggen... kände att det måste vara på gång... gick hela lördagen oxå men åker in där på lördag natten för att kolla... nä men jag var bara uppmjukad detta skulle ta låååång tid innan det satte igång.. att jag hade värkar var 7e minut var ingenting.. åk hem och ät lite smärtstillande sa dom.. jaha hemma igen runt 3 på natten.. sova??? ne du det gick inte.. min man fick snällt hålla mig sällskap när jag inte kunde sova.. hade så ont att jag höll på galen... härdade ut hela söndagen då dom sa att jag inte skulle komma tillbaka innan det gjorde mera ont??? söndag natt stod jag inte ut längre..  ringde in men dom ville att jag skulle ringa tillbaka om en timme om det fortfarande var regelbundna värkar.. ville inte ha in mig om det inte var iaf 5 minuter emellan.. jaha väntar och väntar.. började bli otålig då jag började ana att om jag inte kommer in snart kommer jag inte få min underbara smärtlindring... 

ringde in och fick komma för jag förklarade att jag inte pallar mera smärta.. inte sovit på typ 2 dygn tyckte jag.. jo men jag kunde komma in så skulle dom kolla mig.. jaha kommer in och tror att ryggen håller på att gå av... men ne jag får sitt och vänta i ett vänt rum i en timma???? men äntligen kom dom och hämtade mig.. jag bad om smärtstillande men ne dom ville kolla hjärtljud och värkar först.. efter som jag snittades för 18 månader sen var det väääldigt viktigt... jaha.. ja dom kollade hur öppen jag var först jo 2 cm..smärtstillande tack? ja vi ger dig detta i benet..  vi återkommer om 30 minuter.. tack för den... 55 minuter senare kommer dom tillbaka varav jag verkligen beeer om smärtstillande... jag började få panik.. för det dom gav innan gjorde mig bara yr och hjälpte inte ett dyft.. min man började bli rädd för jag hade så ont xD men då ville dom ta blod prov först..... 6 kanyler och 0 blod.. idiot barnmorska tyckte jag. men jag började bli riktigt arg och tjafsade om smärtstillande... vad som helst!! då sa dom att dom skulle se om jag öppnat mig något mera för om jag var 3 cm så kunde dom skicka mig till förlossnings avdelningen. 4 cm!!! jag hade öppnat mig 2 cm på den timman.. dom ringer över för att säga att jag skulle över och ha bedövningen redo... hahaha.. dom hade för lite folk och några akuta fall så jag fick inte komma dit??? men dom skulle ringa så fort dom fick ett rum ledigt... nu gav BM mig lust gas... hjälpte föga men jag skällde inte mera på henne... 1.5 timmar senare får jag äntligen komma över... äntligen ansåg jag.. första jag säger när jag komemr in är att nu MÅSTE jag ha smärtstillande för nu får jag ingen vila längre.. hade top på top av smärta och inte ens en sekund vila emellan.. barnmorskan stod som ett fån i några sekunder sen skicka hon efter någon läkare... på med monitor sakerna på magen.. något stämmer inte säger dom.. vi ska sätta en sak på huvudet på bebisen för vi kan inte se om den mår bra... jaha på med sak på huvudet.. få veta att den inte alls mår bra.... och att det brådskar men att dom ska sätta epiduralen så jag slipper ha ont.. men att det skulle ta 20 minuter att göra?? 

där brast det för mig... satt bara och skaka och grät på sängen för jag fick aldrig mitt smärtstillande och inte en sekund av vila men ingen som fattade det... jag frågade varför det aldrig slutade göra ont men det ända svaret jag fick var "jag vet inte, ledsen".. in kommer läkaren som snittade mig 18 månader tidigare... första kommentaren var "vem i helvete är det som försökt ta blod på henne?" jadu mina händer var inte fina efter alla kanyler. nu säger människan att jag är bara öppen 7cm det här håller inte vi måste få ut barnet nu så vi måste snitta dig NU.
någon säger att vi ska bara sätta kateter. dom börjar göra min man redo att jag ska iväg och han inte kommer kunna vara med mera nu. dom sätter katetern varav jag säger. nädu jag ska inte snittas jag måste krysta NU.. dom bara stirra på mig varav läkarn titta sen hörde man "men kolla då det har ju börjat. "(kan säga att jag gillade denna läkaren förut oxå.. humor och riktigt trevlig.) då säger barnmorskan att det ska gå bra.. jag slipper snitt om jag klarar detta.. jippie tänkte jag för nu hade jag inte ont längre utan kände bara hur det började trycka på .. jag tänkte att nu spricker väl hela alltet och blev rädd men tänkte hellre det än akut snitt.. men lite orolig för jag bara var öppen 7 cm.. 

jag krystade 3 ggr.. då var huvudet ute dom ville att jag skulle fortsätta men jag sa att det tänkte jag då inte för jag måste ANDAS! dom slutade bråka med mig och innan dom hann säga något så krystade jag till efter att ha hämtat lite krafter... och ut kom hon... med navelsträngen flera varv runt halsen-.- 

positiva saker? ja hon kom ut. hon var mindre än jag trodde. samt jag slapp snittet och behövde inte ens sys...

negativa saker? dom lyssnade inte ett dyft på mig.. jag är missnöjd med hur dom inte kunde ta blodprov och bara typ skicka mig åt sidan som om jag inte alls hade ont.. och att såå fort kan det inte gå....

det tog mig 3 timmar från att jag var 4 cm till att hon var ute.... visst var förlossningen snabb och bra var nog det med tanke på hur det gick till... men jag är lite avskräckt för förlossningar-.- väljer nog snitt igen om jag inte glömt bort denna historia innan det är dags för nästa xD

oj en hel vägg av text.. men jag är väldigt missnöjd -.- 
 

Haha, det trodde jag med

Onsdag kväll - värkarna börjar, hyfsat tätt hela natten, ringer in men de råder oss att avvakta, sover knappt

Torsdag - värkarna avtar efter natten, är hos BM på eftermiddagen och hon tippar på bebis inom något dygn. Till kvällen kommer värkarna igen, vilar i soffan men reser mig vid varje värk och gung-andas mig igenom dem.

Fredag - inga värkar på dagen idag heller, helt slut efter en sömnlös natt. Återigen kommer värkarna mot kvällen och vi ringer in och ber att få komma in för kontroll och kanske något som medicinskt kan få igång det på riktigt men får till svar att "tyvärr, men vi jobbar inte så".

Lördag -  Värkar som kommer och går hela dagen. Försöker vila, går en kort promenad. På kvällen sätter det igång igen.

Söndag - Orkar inte mer, bf + 14 och jag är helt slut. Mannen ringer förlossningen och förklarar läget och äntligen får vi komma in. Skrivs in vid 11-tiden.

Måndag-  Jättebebis på drygt 5kg föds på morgonen med akut snitt efter 18h, har öppnat mig 0,5cm på den tiden. Mår dåligt efteråt vilket gör att jag inte får sammanstråla med man och barn på avdelningen förrän 7h senare. Under de 7 timmarna får jag bara träffa min bebis en snabbis för familjen får inte vistas på uppvaket där jag ligger.

Får vi fler barn blir det planerat snitt!

Oj vad jag känner igen mig! Besvikelsen o känslan av att vilja göra om! Önskar denna tråden fanns att läsa när jag var ledsen efter min förlossning! Min son är snart fyra månader o kom med akutsnitt efter över två dygns värkar, anledningen var att han inte sjönk ned trots att det var öppet 10 cm. Vill bara säga att det är JÄTTEVIKTIGT att prata om sina tankar och känslor! Jag gick och var ledsen och ältade om o om igen förlossningen, men till slut vräkte jag ur mig allt för mamma, min syster och senare min barnmorska på MVC, och det kändes bättre sen. Kom ihåg att oavsett hur barnet kom ut så har vi gjort en otrolig kämpainsats!!

Känns hemskt att skriva, men det känns jätteskönt att veta att jag inte är ensam om att känna såhär! Ska på efterkontroll nästa fredag, och då antar jag att vi ska prata om förlossningen. Förstår inte varför jag är så besviken för att jag inte klarade smärtan, det gör ju djävulskt ont! Men antar att det är en prestigesak, man vill kunna säga att man minsann inte behövde någon smärtlindring utan födde helt naturligt. Men när jag tänker efter så var jag ju faktiskt helt utan smärtlindring sista timmarna, så får väl skryta med det då...
Varför ska det vara så mkt prestige inblandat med att föda barn? Min granne sa till mig : "vad bra, då vet du nu hur det är att föda barn på riktigt". Precis som att jag födde på låtsas när jag blev snittad med första barnet...

För mig så var det att jag hade velat känna mig som en redig urkvinna när jag födde barn. Och när jag inte fick det och allt gick fel så blev jag besviken. EDA-påfyllning 4 ggr, lustgas och akupunktur samtidigt, ändå trodde jag att jag höll på att seriöst lämna jordelivet, så vidrigt kändes det.

Det som skulle ha funkat, det som naturen skulle skött åt mig, fungerade inte. Hade inte sjukvården funnits hade förmodligen jag eller barnet strukit med. Och det känns förjäkligt... Jag hade velat vara mer självständig, tror jag, klarat mig utan BM och en massa läkare och skit. Och när jag fattade att jag var helt beroende av dem kände jag mig obehagligt maktlös och utlämnad.

Precis så känns det för mig med! Hade kallt räknat med att den här gången sköter kroppen allt, jag behöver bara hänga med så fixar det sig galant. Men precis som du säger, hade jag inte fått hjälp hade det säkert gått riktigt illa. Så jag känner mig lite som att jag, eller min kropp, är misslyckad. Första gången jag var gravid gick allt fel och det slutade med att sonen föddes med akut snitt i vecka 26. Och så blev det såhär den här gången, ville ju verkligen att det skulle gå problemfritt...

Jag kan känna att det är lite skamligt att vara besviken på förlossningen. Jag fick ju ändå en frisk pojke och det gick ju ändå inte så illa. En bekant fick göra akut kejsarsnitt och barnet har legat i respirator i en vecka nu, fortfarande vet de inte om det kommer gå bra. Då är min förlossning inget att gnälla om, men det var ändå jobbigt för mig. Nu har det gått en månad och jag har kommit över det, som någon sa så hjälper det att prata om det.