svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Jaa  funderar nästan på om man ska försöka skapa en ny tråd med ett ätstörningstema så att vi kanske kan bli fler som stöttar varandra ...

Samma här, skulle kännas skönare att vara fler även om de inte är samma typ av ätstörningsproblem som vi har. Hur gick de med bröllopet å julbordet? har haft en paus från datorn en tid nu för att jag har ledsnat på att sitta å glo på en skärm dag ut å dag in :P

Nej va jobbigt, har de hänt något?

Ja de får man hoppas, men vart har alla tagit vägen i tråden?

Börjar ju nästan undra om folk har gått å svultit ihjäl...

Jag läser men skriver inte. Har fallt i depression pga min vardagssituation och min kropp. Väger 67 pannor och mår så sjukt dåligt. Vill tillbaka till vikten innan jag blev gravid - 52 kg!- men jag kan inte påbörja min resa förrän jag slutat amma för mjölken försvinner helt när jag försöker äta nyttigt (utesluta kolhydrater till stora delar samt allt godis/kakor osv). Vill sluta amma bara för detta men också för att jag inte tror att min lillkille blir mätt längre på mjölken. Problemet är bara att han varken tar nappen eller flaskan trots att vi provat många olika varianter  

Vet inte riktigt vad syftet med tråden är men jag vill tillbaka till mina gamla spår då jag äter lite/nästintill inget just för att jag vill ha tillbaka min kropp.  Tips på hur jag kan lösa sonens "problem" så jag kan påbörja mitt?

4,5 månader gammal nu. Bröstmjölken är nästintill borta men han tar fortfarande varken flaska eller napp. Jag skiter i detta nu, han ammar/snuttar numera o mer kan jag inte ge  

Jag har "skött" mig gällande sockret/godiset och snackset sedan i torsdags. Officiella vägningsdagen är på måndagar, jag har samma mått på stuss och låren som min käraste... HEMSKT! 

Enniie har du blivit ensamstående!? vad har hänt??? minns att du pratade om bröllop förut 

Hej

Blev "glad" när jag läste er tråd, nu vet jag att jag inte är ensam. Det hela började 2008, en dag när jag kom hem och skulle äta så fungerade det inte... Hade hänt jättemkt i mitt liv som tidigare fått mig att äta ångest och antidepressiva tabletter samma år. Började äta medicin 2007 då jag mådde skit, men sedan 2008 har jag inte kunnat äta och svälja ordentligt utan som många andra levt till stor del på Yoggi, fil, Nutrilett drycker mm.. Fick för mig att det var fysiskt och gjorde en undersökning på hals och sväljreflex som visade sig vara felfri, har varit på hypnosterapi som inte hjälpte ett skvatt.. Provade att gå till psykolog under 2009 som inte gav något mervärde, pratade inte så mkt om ätstörningar då utan om ångest i allmänhet. Under dessa 5 år har det gått upp och ner , vissa dagar har jag inte kunnat äta alls, knappt kunnat svälja fil, andra dagar har det fungerat bättre med rikligt med dricka... måltiden tar dessa dagar väldigt lång tid. Har inte varit sjukskriven 1 sekund sedan detta hände 2008 - jobbar på kontor.. Det svåraste med detta har varit att hålla sig undan lunchen, får alltid ångest när det är dags... Är säkert känd som en osocial typ på kontoret som aldrig följer med och äter.. Har fått frågor många gånger varför jag inte ska med och äta.. Har fått hitta på svar varje gång.... Har ett bra jobb inom administration och reser mkt, vilet hjälpt mig att hålla mig undan från mattiderna....Är just nu fruktansvärt less på detta, hade hopats att det skulle gå över med tiden....men inte. Samtidigt skäms jag väldigt mkt över att prata om det, men har nu börjat prata mer om det med min sambo...känner sig som ett "freak"

Ser att en del av er går på KBT behandling, vad innebär detta? Någon som gått igenom detta och börjat äta normalt än?

När det hela började tappade jag ca 15kg på några veckor, folk på jobbet vände sig om och undrade vad som hänt. Kort därefter har jag lärt mig kompensera med glass, choklad mm (som blir flytande) och bevarat min "figur". Jag vet ju vad som gjorde att mina problem började, hade gift mig ett år tidigare, väntade mitt första barn och hade precis börjat ett nytt jobb som var väldigt krävande. Hade en sjukskriven fru med depression/ångest mm, mm som jag stöttat lång tid...detta utlöste givetvis detta.. att jag sedan köpte ett hus med stort renoveringsbehov gjorde ju inte saker lättare. Har haft perioder då jag kunnat äta vissa saker som "smälter" i munnen; viss typ av fisk, soppor och potatis så länge det varit rikligt med sås. Andra perioder har det inte alls fungerat- Men nu efter alla dessa år är jag riktigt trött på det.... Ibland kommer ångesten så fort jag får mat i munnen, spelar ingen roll om jag är själv eller med andra . Ibland kan den komma efter ett litet tag.. Oavsett så tar det väldigt lång tid att få ner något, något som jag givetvis skäms över...

Har alltid kunnat jobba utan så mkt mat, även innan problemen började, har inget fysiskt jobb, utan vänder lite papper och knappar på datorn ;)

tack för stödet

Absoult ingen fara, är trött på att hemlighålla allt :) Jag skiljde mig och har varannan vecka vårdnad. Ofta när vi sitter tillsammans har vi samma maträtter, eller så sitter jag bara med. Har inte alls någon större aptit heller- beror givetvis på de problem man har, ibland sitter man bara och pillar i maten,,,..  förresten 4 barn!!! ensamstående, hur klarar du det??? Har knappt energi kvar att underhålla min enda

oj då var det ju tur att du inte fortsatte att klamra dig fast vid det, såg att du även har gjort framsteg.

Nu har jag sökt kbt igen (i augusti/september gjorde jag de) men det verkar som att inget kommer hända, har inte sett röken av något svar från dom. Det var över ett år sen jag sökte första gången och när jag kollade upp det i somras så var de ingen som hade velat ta på sig det, dom hade inte ens hört av sig då, vilken bra vårdgaranti.... Har aldrig fått göra någon ordentlig undersökning av halsen när jag har sagt läkarna att jag knappt kan äta, och att jag levde nästan bara på choklad, har gjort en del framsteg men har fortfarande långt kvar. Så jag hoppas att det bara är psykiskt och att det inte är något fysiskt fel på mig... Hatar när dom tankarna kommer fram när man försöker sova "tänk om de är en tumör som sitter där". Ibland så har man övervägt att försöka få en sovplats på psyket så att det nästan blir som kbt att sitta och äta där. Man blir ju inte lyckligare av att få nobben av sjukvården.. Är inne i en bitter period nu, antagligen för att det snart är jul, så man hoppas på att det inte går ut över maten..Hur känns det för dig när du sitter och äter? vad får du för tankar då?

Äter alltid tillsammans med min sambo, annars låter jag en glass smälta i munnen när jag är ensam hemma. Har lättast att äta vid frukosten, då märker jag inte alltid problemen. Svårast är de på kvällen och från kl 17 så går de utför. Från kl 22 kan jag knappt äta bröd vid en dålig dag. Och jag får absolut inte bli jätte hungrig, de triggar igång ångesten extremt mycket. Jag brukar ha en liten egen "kbt". Jag och min sambo brukar käka ute ca 1 gång i veckan. Då lär jag mej att behärska ångesten mer och så känns de mer tryggt. Ja brukar tänka att om något fastnar i halsen så finns de flera människor runtomkring mig å då bör det ju finnas några stycken som är snabba på att ta initiativ så att det är större sannolikhet att man klarar sig hehe

Hur ser en typisk matstund ut för er nu?