svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Hej!

Det är nog lite lättare när man accepterar att man inte kan äta. Jag har delvis gjort det, och just den saken stör mig inte lika mycket som innan, även fast det är jobbigt.

Ja, jag kommer att få en kallelse i augusti. Men min Bm psykolog ville att jag skulle höra av mig till allmänpsyk innan och förklara mitt läge, så jag får hjälp tidigare.

Mitt järnvärde har iallafall gått upp ordentligt nu sedan järndroppet, men jag är fortfarande inte mig själv. Bebisen mår bra, men jag kan inte njuta fullt ut av graviditeten och jag börjar också bli sjukt nervös för hur det kommer att bli nu när det är 10 veckor kvar. Mat äter jag inget, utan lever på det jag kan äta. Fil, knäckebröd, chips och choklad. Väldigt nyttigt... Har ökat 12kg nu sedan inskrivningen så bebis (och jag) växer så det knakar.

Glad midsommar till dig också! Hoppas vi båda kan få i oss lite god midsommarmat.

Men vilket framsteg ändå! En halv portion är ju väldigt bra! Du ska vara stolt!

Vad var det som utlöste din ångest igår då?

Här är det som vanligt. Äter inte mat, utan lever på allt annat. Är trött konstant (antagligen hormonerna) och har börjat få jobbig ångest på kvällarna. Kan inte äta, mår illa och känner mig allmänt matt. Tur att man har tabletter för illamåendet.

Jag har faktiskt inte haft en tanke på att ens försöka äta vanlig mat. Det går på automatik att man lagar mat till resterande familjen, och sen går undan, istället för att försöka. Jag önskar att jag hade samma stöttning som dig där, så man kunde få arslet ur vagnen och iallafall försöka.

Jag är totalt slutkörd nu. Fick ta två illamåendetabletter igår kväll, och hamnade inte i säng fören runt 03. Upp tidigt med barnen och storhandlade, men då gick det bra. Det är nu, när man sitter ner i några minuter som man känner att ögonen drar söderut.

Igår firade vi också våran minsting på hans tvåårsdag, och ja, lite fika fick jag allt i mig!

Kram till dig!

Det är väl för att dom inte riktigt vet vart dom ska placera mig. Trots att man nästan konstaterat att allt beror på depression och ångest. Nåväl...

Jag saknar nog en hel del i kroppen. Dock så vet jag inte vad det är som fattas då det var väldigt länge sedan läkaren tog prover på mig. Vi har bara haft koll på järnet nu när jag är gravid. Jag har ökat som tusan i vikt, och vet att det inte enbart är bebisen. Jag lever på choklad, chips och mannagrynsgröt, så jag får ju i mig på tok för mycket socker. Dock så har jag bra värde i socker också. Trots allt.

Det är nog svårt för omgivningen att sätta sig in i vad man egentligen lever med. Som din vän. Är man tajta så borde ju vederbörande förstå att det är jobbigt. Jag är precis som dig. Tack och lov så kom inte så många igår, men efter ca 3 timmar så var jag helt färdig! Det tar verkligen otroligt på krafterna att "bara" vara social. Därför undviker jag kalas och sådant i det mån jag kan. Jag går enbart om jag verkligen känner för det, annars skiter jag i det.

Jag åt en mannafrutti (XL faktiskt) nyss, så hungern håller sig borta. Dock så är det sååå mycket runt mig just nu, och jag har otroligt mycket att tänka på, så jag tänkte ta mig till affären sen och skämma bort mig lite med roliga tidningar.

Jag vet inte om det enbart är depressionen som spökar med blandning av hormoner, men jag har börjar ifrågasätta allt nu. Mig själv, mitt liv, mitt liv med min sambo osv. Psykologen gjorde klart för mig på en gång att jag inte skulle ta några stora beslut när jag nu mår som sämst, men ändå så kan man inte slita tankarna. Skitjobbigt...

Allt blev ju inte enklare nu när jag inte heller får tag på min psykoterapeut. Har "jagat" henne i över en månad nu, utan svar. Tack för den liksom...

Kram fina du!

Åh, det där känner jag väl igen! Jag gör likadant när sambon ska komma och kramas och klänga på mig. Jag vill inte, och orkar inte! Samtidigt så får man ett dåligt samvete över att inte ha samma energi och vilja som dom, även fast det bara gäller en kram.

Innan jag vart gravid så hände ingenting vill jag lova. Ingen sa något om nått. Jag fick då själv klura ut lösningar osv. Efter att jag vart gravid så vart dom ett uns mer angelägna att hjälpa till, även fast det nu är långt ifrån den hjälp jag egentligen behöver.

Jag berättade för psykologen att barnen börjar få ut för mitt mående nu, eftersom jag konstant går och är grinig och trött. Det var därför hon ville att jag skulle höra av mig till allmänpsyk så fort som möjligt.

Nu går man också in i vecka 31. "endast" 69 dagar kvar till bf, och jag börjar få panik. Just över tanken om att man inte är frisk än, eller ens i närheten. Varje dag tänker jag på det, och får bara ångest över det hela. Jag vet ju med mig själv att jag kommer att klara det, men det är också för att jag är så illa tvungen.

Hoppas du med får i dig något idag!

Kram!

Jag tror inte han förstår riktigt. Detta är ju en sådan enkel sak som alla tar för givet; att kunna äta. Ibland förstår han, och ibland inte. Jag försöker att inte involvera honom för mycket. Innan frågade han mig varje dag hur mycket jag hade ätit, innan jag tillslut sa ifrån då det stressade mig väldigt. I dagsläget frågar han några gånger i veckan, och jag vet att han gör det av välmening.

Igår gav jag mig fan på att smaka maten jag lagat, så en färskpotatis och lite fiskröra fick jag i mig. Kanske handlar om nästan en dl med mat. Det är ändå något! Knäckebröd går ganska bra, men mjukt bröd har jag svårt för.

Jag vet att jag måste ringa. Men man vill ju också bibehålla det lilla uns värdighet man har kvar, även fast jag vet att jag behöver hjälp NU, innan det blir ännu värre.

Snart 15 månader har man levt med skiten. Tänk så mycket en kropp kan klara...

Ja, jag vet. Jag ska ringa. Måste göra det. Vet inte varför jag inte bara gör det, det är liksom en spärr...

Åh, jag ska säga dig, att jag har vart sugen på min hemmagjorda lasagne under HELA detta år! Idag fick jag i mig några matskedar med makaroner. Imorgon ska jag laga något som är lätt för mig att äta.

Ja, så lite som vi äter så kommer katarren som ett brev på posten. Jag har ont till och från varje dag. Men äter jag lite lite hela tiden så hålls det i schack.

Jag fick en tidig födelsedagspresent av sambon idag, en laptop! Äntligen! Så slipper man sköta allt via mobilen hela tiden. Så du kan ju gissa hur min kväll sett ut.

Hej vännen!

Jisses vad varmt det har vart nu dom senaste dagarna!

Igår fick jag i mig ganska mycket mat för en gångs skull! gjorde iordning korvstroganoff och ris, och fick i mig flera dl med ris och sås, samt en korvbit. Helt otroligt!

Jag har precis lyckats mig på att städa i denna värme, så nu ska jag snart sätta på lite kaffe och ta det lugnt då jag haft envis "mensvärk" sen jag vaknade imorse.

Kram!!       

Är du galen qvinna?! Städa i denna värme? Jag tog en snabbdammsugning imorse och höll på att flyta bort! Vi var ute vid plaskdammen några timmar idag, och efter stod jag i denna värme och stekte pannkakor (fick också i mig en halv pannkaka), efter var jag svimfärdig av värmen.

Nu börjar kroppen sakta men säkert återhämta sig lite.  

Nej men vad säger du!? Stackare! Åh va ledsen jag blir... Som om du inte hade nog innan! Hur gör du nu då? Fortsätter du att försöka äta eller tappar du all aptit?

Här är det som vanligt. Är nere i en svacka igen så matfronten går lite trögt, men jag överlever. Dock så är det olidligt varmt, konstant, och det ökar ju inte direkt hungern...

Alla kramar och tankar till dig!

Hur mår du vännen? Har tänkt jättemycket på dig!