svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Man kanske borde pröva anti tabletterna, men när min psykolog sa att dom inte kommer att få mig att äta så kändes det så meningslöst.. visst vore det kanon om tabletterna kunde dämpa en del av min oro o ångest.. Fy för att vara feg. Är det bra personal för dig där du bor, försöker inte dom få dig att våga äta? Jag vart erbjuden att åka iväg till ett hälso hem, men det va jag inte intresserad av. Ligga där ensam på kvällarna med sin ångest.. nää tack. Ibland önskar jag att man fick bli inlagd så att man hade nån dygnet runt, men felet med mig är att jag har så svårt att vara borta från mina barn. Hoppas du får ordning på ditt ätandes o välmående snart. Så tragiskt att man ska behöva må som vi gör

Jag struntade i sjukhuset. Känns inte ok att åka in till akuten när jag inte känner mig akut sjuk. Den tunga andningen jag hade kommer till och från, så jag vet inte om det är pga oro/ångest eller mitt låga järnvärde.

Har knappt fått i mig något idag. Illamående till och från som markant ökar när jag får något i munnen.

Just i dessa tillfällen vill jag bara grina. Vara helt ifred och grina. Jag hade t.om funderingar på att lämna min stackars karl idag. Just också för att han ska få slippa att leva med mig. Jag drar ju ner honom med i skiten genom att aldrig vara glad, eller iallafall sällan.

Usch för detta.

Har önskat många gånger att bli påkörd av en bil eller nått, för att kanske få skallskador och minnesförlust. Så man kan glömma allt detta och "börja om från början". Det låter sinnes, det vet jag. Men ack så skönt det skulle vara.

Hoppas du har fått i dig något idag! Kram!

Jaha okej, men jag tycker ändå det verkar bra. Det kan ju vara väldigt bra för en själv också! Jag försöker prata med min psykolog om detta med maten, men han säger bara att han inte vill gå in i det, utan istället jobba med varför jag har sådan ångest. Han tror ju, & jag med, att detta beror på tidigare upplevelser i mitt liv. Jag har ju haft både anorexia & bulimi, mycket tvångstankar, självskadebeteende & har Borderline i min diagnos. Han tänker att det finns en anledning till varför jag reagerar som jag gör, jag tror ju med att det är relaterat till tidigare händelser. Men jag vill ju kunna äta! Jag ska ju börja MBT, gruppbehandling, som är speciellt utformad för personer med Borderline. Dock börjar jag inte för ens i augusti, men går ju hos min psykolog en gång i veckan.

Det kan ju alltid vara värt att prova, & se hur de går. Känner du att det inte hjälper kan du ju alltid sluta, men det kanske kan vara värt att testa. Ja, personalen är väldigt duktiga. Dock är dem ju inga psykologer, men alla är ju utbildade. Dem försöker ju hjälpa mig så gott dem kan, te.x att dem kan sitta med när jag skall äta fast föda, men jag vågar ju inte äta ändå. Dem har även ringt till ätstörningsmottagningen där jag tidigare gått, dem säger att jag skall börja äta successivt, tex börja med potatismos, sedan lägga till någon bit soyakorv & gradvist öka. Men det går ju bara inte nu då ångesten är för stor. Vet inte hur jag skall gå till väga, men tänker att jag kanske kan bli hjälpt av psykologen, lära mig hantera ångesten osv, men det känns så långt borta. Varje dag är en kamp, men kampen kanske minskar till slut. Nej ensam med ångest är ju som sagt INTE kul! Känner med så ibland, bli inlagd. Men mina tidigare erfarenheter av att vara inlagd är väl sådär. Ibland när jag tror att något sitter i halsen, vill jag bara att personalen ska ringa ambulansen, så jag kan vara på sjukhuset, där dem kan hjälpa mig! Ja, jag kan förstå det. Familjen är ju viktig. Men ibland kanske man måste få hjälp från vården, man måste kunna våga vilja få hjälp, våga hjälpa sig själv. Men det är ju lättare sagt än gjort. Tack det samma! Detta är ett rent helvete, hade hellre haft andra problem än detta, då maten är så viktig. Åh, jag vill ju egentligen kunna äta. Är trött på att vara konstant hungrig.. Men har du provat att äta isglass? Det smälter ju, & kan vara godare en yoghurt. 

Har du tvillingar? Det har jag också:)

Jag har tjejer (tvåäggs) på 4,5 år:)

Den svåraste stunden att bli motiverad, är när man mår riktigt kasst. Så att hitta motivationen är inte helt enkelt, men jag tror och hoppas att det kommer för dig. Jag har själv haft svårt med motivationen. Särskilt om jag har kämpat med att äta "bra" i en period så slutar det ofta med att jag blir så trött på allt att jag ger upp och knappt äter något alls under en lika lång period. Det är säkert därför jag inte har lyckats gå upp mer i vikt.

Angående näringsdryckerna så ska man helst ha en ordination från t.ex. dietist. Men har du ingen sån kontakt så kan du ju bara dra en vit lögn om apotekspersonalen undrar.. eller så behöver du inte förklara dig alls. Min syrra brukade köpa sånna när hon skulle på festival:) Det är ju receptfria som sagt, men man bör ha ett recept om man tänker använda dem mycket eftersom det blir ganska dyrt om de inte räknas på högkostnadsskyddet.

Appropå ingenting så är det ganska fantastiskt vad kroppen klarar av. Jag förstår inte hur jag fortfarande kan leva och må relativt bra. Visserligen så misshandlades nog kroppen ganska ordentligt under den första tiden, men än så länge har inga allvarligare men uppdagats. Det jag märker mest av numera är att jag får ordentlig yrsel när jag ändrar läge från sittande till stående de dagar jag inte har ätit.. samt att jag ofta mår illa.

Min ångest började när jag var 15år och fick en paniatack för första gången, vid de tillfället åt jag godis och trodde att det var tack vare godiset som jag fick atacken för samma sak upprepade sig igen när jag åt nått med socker, så automatiskt så relatera jag det till att jag inte kunnde äta socker, så efter det börja jag kotrollera alla matvaror/bröd osv så de inte innehöll socker, sluta med godis glass läsk osv, vilket gjorde att jag rasade i vikt, 10kg och vägde då 37-38kg, jag har alltid varit ganska "stark" så förstod att det inte kan vara bra att vara utan socker, kroppen behöver det så lyckades börja få i mig en kopp varm chocklad och multivitaminjuice. Kan säga att med åren har det gått i perioder, kollar dock inte längre efter varor så de inte ska innehålla socker utan äter inte mycket godsaker överlag, men ibland äter jag mer under en period vilket gör att jag ofta pendlar i vikt.

Sedan så har jag ett par gånger fått hårtrån i halsen och jag verkligen trott att jag ska dö typ och mår dåligt i flera timmar tills jag verligen känner att den inte är där, då undviker jag en period att äta det som jag åt då och är extremt noga med att sätta upp håret (en gång rakade jag av allt hår på huvet) Men sen går det en period då det går alldeles utmärkt att äta (om man nu kan säga så då jag sällan äter ensam)

Äter bara flytande om jag är ensam vilket är ganska ofta då sambon är på jobbet och jag inte har några vänner. Men nästan varje gång jag äter så har jag i tanken att tänka på hur jag sväljer och tugga väldigt väldigt länge, en normal måltid med mat tar för mig 1tim att äta, vilket alltid slutar med att jag äter ensam tillslut.

Men det värsta för mig är att jag tror att jag är alergisk mot ganska mycket, nötter är värst kan inte äta NÅNTING som innehåller nötter, sen kan det vara saker jag inte ätit på länge och inte vet om jag kanske har blivit allergisk mot, så det undviker jag, detta gör att mitt matintag är väldigt begränsad, jag äter bara fisk och klyckling också då jag i 15års ålder fick höra om galna kosjukan, skulle vilja äta kött men har inte vågat så har inte ätit kött på 13år.
Så ska jag testa något nytt att äta så måste jag kolla så det inte innehåller något "konstigt" .

Så i 13år har mitt liv handlat om vad jag kan äta och inte kan äta, min ångest har blivit relterat till mat. Detta har även gjort att jag skapat socialafobier vilket ledde till att jag satt hemma i flera år utan att våga gå ut, tvångstankar som att gå fram och tillbaka i hallen kolla dörren 10 gånger, dra ur alla kontaktuttag, känndes det inte bra så kunnde jag fortsätta ett bra tag till tills det känndes bra innan jag tex kunnde gå och lägga mig. Jag tvättade händerna mins 100 gånger, att duscha tog över 1tim varje gång(bacillfobi) sen fanns alla små tvångstankar som att rätta till saker önska mig något om någon nös undvika Abrunnar (ja massa konstiga saker helt enkelt) mådde jag riktigt dåligt gick hela dagarna på tvångstankar. Allt detta ledde till depression såklart. Gjorde en gång ett test hos min psykolog som visade att jag hade något ur alla psykiskasjukdommar. 

Jag började gå till en psykolog när jag var 18år, nu 10år senare är jag fortfarande inte frisk men jag mår så mycket bättre tack vare alla samtal samt kbt behandlingar och gruppterapi. Hade förut i tankarna om att jag skulle bli helt frisk, vilket jag idag kommit underfund med att jag nog aldrig kommer att bli det, jag försöker bara hitta ett sätt att hantera det. Det är endel jag inte tagit med då jag försökt att dra det ganska "kort" men ville väl mest förmedla ju längre ni väntar dessto värre kan det bli. Våga söka hjälp och även om det är jobbigt så är ärlighet det bästa. (har ljugit så många gånger i mina samtal) och märker ni att eran psykolog/kurator inte känns bra så våga byt, det får man göra och var inte nöjd förns det känns bra för du ska kunna lita på personen.

Kan säga att jag aldrig riktigt har pratat om mina "ätsörningar" med de psykologer jag haft, har pratat smått men det har aldrig riktigt intresserat dom då jag haft andra "värre" problem. Lättare om man hade haft ett problem att handskas med än 10 typ =/ så var skönt att få prata av sig lite, ursäkta om det blev lite långt. 

Fick förklarat idag varför jag mådde som jag mådde igår. Järnvärde på 88. Fan att man inte kan äta mat!!

Tråkigt att höra att du oxå har det svårt.. för mig tog det 40 min hos min kbt psykolog när jag skulle äta en liten bit av ett hård bröd.. så nog allt ta det tid. Sist jag va där för en vecka sedan skulle jag äte en köttbulle o lite mos, höll på 1 o en halv timme. Så störande. Jag är nog inte heller helt ärlig om hur allt är när jag går på samtal, vet inte varför jag har svårt att öppna upp mig helt. För det är ju som du säger-man måste våga vara ärlig om dom ska kunna hjälpa en på bästa sättet. Har du blivit av med dina tvångs tankar helt nu? Måste varit jätte jobbigt att ha såna tvångs tankar om olika saker. Jag har inte det problemet tack o lov om man får säga så. Min äldsta sons kompis sa till mig idag att jag alltid ursäktar mig för allt hela tiden, fick mig en tanke ställare. Det är nog så-jag har alltid haft så höga krav på mig själv genom livet. Allt ska vara så bra o alla ska ha det så bra som möjligt-men jag då? Tappat bort mitt värde längst vägen. Jag vet varför jag har varit som jag varit-hoppas bara på att jag kan förändra mitt beteende på vissa saker. Så att jag inte blir ännu sämre.

Ingen fara att du skrev lite långt.. tycker oxå det är skönt att få skriva av mig mellan varven bland er.

Okey, men även om det tog 1 och en halvtimme för dig att äta så ska du vara stolt över dig att du klara det. Spelar ju ingen roll hur lång tid det tar utan huvesaken är ju att man klarar de, du var jätte duktig =) om du fortsätter så kommer du tillslut att minska på tiden. Ja det är jobbigt med höga krav, och sånt kan ta tid att få bort, gäller bara att ändra sitt tankesätt att man inte behöver vara perfekt, ingen är perfekt. Nej har fortfarande kvar en del tvångstankar, men har mer eller mindre lärt mig att leva med det, tror nog att vissa saker kommer jag ha kvar föralltid, fast sen har ju tex alla människor sina "tvångstankar" som att kolla spisen 2 gånger tex, så vissa saker kan vara ok. Som det där med att tvätta händerna, det har gått från 100 gånger till 4 gånger, så det är en stor skillnad som jag defenitivt kan leva med =)