Hur hittar man orken att fortsätta?

hjärtat, jag lider med dig. det är en stooor sorg detta som händer. och det är såå vanligt bland oss tjejer. jag har själv 3 missfall bakom mig så jag vet vad du går igenom. mitt senaste missfall var nu den 13 nov och då hade jag gått halva tiden av graviditeten. v 22. fick föda fram min ängladotter. och nu finns hon inte mer. det är ofattbart jag brukar tänka : God only puts us through as much as we can handle. So people who struggle the most have been chosen by God to be the strongest ones ♥ vi kommer alltid ha detta i våra hjärtan, hur man går vidare? jadu en dag i taget och släpp aldrig hoppet.

Kram till dig 

Jag lider verkligen med dig ska du veta. Det är så orättvist när sådana saker händer!

De där orden tar jag till hjärtat. Jag hoppas verkligen att han bara ger så mycket man orkar, för min ork börjar sina nu.

Ingen kvinna i min släkt har haft dessa problem (har hört mig för) så varför just jag?

Har så många frågor jag aldrig någonsin kommer få svar på.

Nyår närmar sig och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ställer mig till att försöka snart igen. Samtidigt som det känns som att jag inte ska försöka grubbla för mycket, då kommer det sluta med att det skjuts upp så länge att det blir försent.

Tidigare drömde jag om 3-4 barn. Nu känner jag mig nöjd om vi får 1.

Jag hoppas, bönar och ber att 2013 ska vara vårt år!

Jag lider verkligen med dig vännen! Det är så orättvist när sådana saker händer!

Ja gumman vi får be en extra bön till nästa år att det blir vårt år OCH alla andra med många missfall och änglabarn förlorade. jag håller hoppet högt upp utan det kommer det aldrig gå. jag kommer alltid ha min lilla dotter i mitt hjärta, och att hoppas på att hon ska få sig ett syskon är bara något jag ska kämpa hårt för. för hennes skull  Håll ut! vill du så kan vi hålla kontakten här mellanåt och ge varandra styrka och hopp inför nästa år. var kommer du ifrån? kramar

Det är så skönt att prata med någon som är i samma sits. Har ingen annars jag kan prata med då ingen runtom har gått igenom det här. Ibland vill jag bara sätta mig och skrika och gråta, men tillåter inte mig själv att göra det.

Jag vill jättegärna att vi ska hålla kontakten då och då, det vore trevligt. Så har man någon att prata med där man inte behöver beskriva vad man känner, den andre vet redan exakt vad man menar. Det är ovärderligt för mig just nu.

Jag bor i Södermanland, du då?

ja men då gör vi så..  vi kan prata här då och då.. de skönt att prata med någon som vet ens känslor. jag och min sambo bor i Malmö.vi får hoppas på en bebis 2013jag håller i hoppet hårt!

Hej!
Lider med dej o vet PRECIS hur det är! Sitter här o har i helgen genomgått det där med tabletter för att få ut en dött litet foster,som dog i v 8, för tredje gången för oss... vi har även ett tidigt missfall bakom oss som började med blod,övr har upptäckts senare på tidiga ul o jag hat fått tabl för att få ut de. Vi har en dotter född 08 o när jag tog ut p-staven 2010 kunde jag aldrig tro att jag två år senare skulle sitta här utan ett barn till o med bara tråkiga händelser kring det bakom oss,men men så är det. Vi har gjort missfallsutredning o äter nu Levaxin sen ett år tillbaka.
vi vill försöka igen,men just nu är det som tyngst...man är SÅÅÅ ledsen. O varje gång SUPEROROLIG dagl under graviditeten,som hittills alltid slutat illa! Någonstans får man nog själv känna o bestämma sej för om man vill fortsätta eller ej,men vi vill. men just nu får detta gå över o man måste läka fysiskt o psykiskt.
Är dock så tacksam att jag har min goa sambo som stöd som tar ledigt o är med på dessa tidiga ul o tar en dag från jobbet efteråt för att man mår skit när man kommer från gyn o vet att det gått åt skogen,igen.
Kul jul,i år...eller inte...o ännu en sommar som man ska jobba ,igen, som man någonstans trodde man skulle vara hemma,men icke...samma igen alltså.
Tänker på dej o vet hur det är som sagt.
Kram 

Hej tjejer!

Samma trista historia här....4 missfall. (3 bara i år)

Vi har försökt få barn i 2½ år med ÄL tester varje månad o Pergotime några gånger för att maxa chansen.

Men det längsta jag kommit till var v 11 o då hade vi också sett hjärtat slå några veckor tidigare.
De andra var i v 6, 9 o v 6 nu sist för 1½ månad sen.

Missfallsutredningen visade APC resistens så jag fick ta sprutor i magen med blodförtunnande varje kväll nu sist men hann bara ta de 1 vecka innan missfallet.

Vi kämpar på o hoppas att det inte är för sent.
Precis vid missfallet faller jag ner i sorg o livet känns ofattbart orättvist, men efter ett tag fylls jag med hopp att nästa gång då måste det lyckas!

Så 5:e gången gillt är det som gäller nu.
Det blev ingen bebis Aug 2011, ingen i Sept 2012 o ingen i Mars 2013 o ingen i Juni 2013 men
förhoppningsvis senare 2013?!
Är så trött på att leva i väntan på....allt annat känns så oviktigt liksom.
Kram på er

Tusen tack för era svar, det känns otroligt hemskt att det är fler som gått igenom samma sak samtidigt som det är skönt att inte vara ensam. Splittrat värre..

Har inte orkat vara här inne och titta på ett tag, men har nu börjat lägga det lite mer bakom mig, även fast jag fortfarande gråter ibland. Jag har accepterat faktum mer och mer nu, det som har hänt har hänt och jag kan inte göra det ogjort hur otroligt gärna jag än vill.

Nu ska jag jobba vidare med att stressa ned (typiskt för mig är att ju dåligare jag mår desto mer saker tar jag på mig att göra för att slippa tänka vilket alltid slutar med att jag istället blir sjukt stressad).

Har börjat med det sakta men säkert och det känns riktigt bra.

Nu räknar jag mest bara ned till nyår så vi kommer till den punkt där vi sagt att vi ska börja försöka igen.

2013 SKA bli vårt år (hoppas jag för alla oss härinne), antingen får vi en bebis var eller blir åtminstone gravida med en som vi får behålla.

Återigen tusen tack för att ni delar med er. Det är inte lätt att göra det, jag vet, men det hjälper mig otroligt mycket!

skönt och se dig här igen. jag har tänkt på dig

Vad söt du är

Just nu sitter jag och bara ler. Jag och sambon hade en väldigt känslofylld kväll igår (på ett bra sätt). Slutade med att vi bestämde oss för att börja försöka igen redan nu och inte vänta till efter nyår.

Jag känner mig så lycklig över vårt beslut. Äntligen slipper jag räkna ned och vänta på att tiden ska gå för att vi ska försöka igen.

Nu ska jag däremot försöka att inte tänka allt för mycket på det utan leva som vanligt. Nästa graviditet kommer förhoppningsvis snart igen.

Hur går det för er andra?
Hur mår ni?

Tänker på er!