Livet raserat av det dummaste jag gjort

jag har gjort något liknande. har varit tillsammans med min kille i lite mer än ett år, men det har gått väldigt mycket upp och ner. sexlivet har varit ett stort problem. sex är en viktigt del av ett förhållande för mig, men för honom var det aldrig riktigt prioriterat. 

tidigare i vår var jag på semester några dagar i finland (därfirån jag är) och träffade mitt ex. (eller ex är nog en överdrift. vi hade nån grej i nån månad hösten 2011). vi är vänner nu för tiden och han visste om att jag och min pojkvän hade det jobbigt. en kväll hade vi druckit lite, men jag var fortfarande klar i huvet. vi hade sex lite för gamla tiders skull och det kändes så rätt när det hände. jag åkte tillbaka till sverige sen och i förrgår fick jag veta att jag är gravid i ca. 5 veckor. jag är säker på att mitt ex är pappan eftersom vi hade oskyddat och jag och min pojkvän i princip inte alls hade sex. jag säger "hade" eftersom jag igår gjorde slut med honom. jag har inte berättat om otroheten eller graviditeten. jag skäms så oerhört för det jag gjort. det var inte rätt nånstans.

jag har pratat med mitt ex, som tycker vi har varann bra där vi har varandra. jag håller med om det. han säger att han är redo för att skaffa barn (han är 7 år äldre än jag), men att han inte vill att det ska ske så här. han vill nog att jag gör abort. jag har länge velat ha barn och blev lycklig när jag såg att det var plus, men nu är jag mer osäker med tanke på exets reaktion. jag medger att det är en väldigt knepig situation. jag bor i sverige och han bor i finland. både jag och han är chockade och jag har sagt att jag behöver lite tid på mig att fundera över hur jag ska göra.

det har varit två hemskt omtumlande dagar. jag är så kluven just nu och vet inte vad jag ska ta mig till. för övrigt är jag snart 22 år och mitt ex är 29. finns det nån som har några visa ord? jag vet varken ut eller in längre.

 

Men lilla vännen ! Pm a mig om du vill prata privat.. Förstår exakt din känsla ! Men jag kan säga det idag att jag är så sjukt glad att jag valde att gå vidare gravid ensam än att stanna med mitt ex.. Jag är glad, har livslusten tillbaka, planerar för mig och barnen och a gått ner en jävla i vikt.. Stress som släppt.. När jag såg strecken på Stickan så vart jag löjligt glad, men vågade inte ens ringa min sambo för jag viste vad han skulle säga.. Och barnens pappa sa samma sak, han kunde tänka sig barn med mig med inte så här, jahopp men nu fick det bli såhär.. Ibland går livet inte riktigt i det spår vi valt utan tar andra vägar, längre och krokigare men i mitt fall en lyckligare väg..

Men Gud innan jag viste vem pappan va, jag sov ingenting åt ingenting va ett nervrak.. Det är sjukligt påfrestande :(
Massa kramar

Önskar dig all lycka till, det var ju inte den bästa starten med strul m två olika män.
Men barnet är redan till nu och du är ju ung men i din starkaste ålder för att föda och ta hand om barn. Skulle vilja råda dig till att planera för dig och ditt barn först och främst.  
Det verkar ju inte vara så mycket att tänka på att satsa på killen du gjort slut med, när det redan varit problem innan så ser läget inte bra ut med din graviditet som han alltså inte är delaktig i.
Är din ex någon du kan tänka dig vara gift med? Och han med dig?
Om inte så skulle det nog vara bäst att planera ett boende för dig och barnet där du trivs och känner dig trygg. Har du några släktingar och vänner i din närhet som kan vara stödjande nu när du får barn?

Jag skulle personligen aldrig vilja råda någon till abort. Vad man än pratar om "kvinnans frihet" så är det ju faktiskt att ta livet av en liten människovarelse som ligger och växer och som har en bestämd personlig uppsättning gener redan nu, en pojke eller flicka som i sin tur har ett liv att leva om man inte tar hans eller hennes liv. Det är många tjejer -kvinnor som säger att det inte var nån frihet att göra abort utan mest av tvång plus att de ångrar sig otroligt mycket efteråt, aldrig kan sluta tänka på barnet som de liksom kände sig stressade att ta bort så de aldrig tänkte igenom vad de gjorde. 

Så man ska ge sig tid att tänka, fundera och bli varse om sina egna känslor. Om man helt skulle strunta i vad andra folk i ens omgivning tycker, hur skulle man vilja göra då till exempel? Vad finns i ens eget hjärta? Kan man se ett år framåt, se två år framåt (åren går jättefort!) tio år framåt, 20-25 år framåt när barnet är vuxet och kanske får egna barn?
Kommer man att känna sig avundsjuk om man går omkring med sin lilla pojkbaby eller flickbaby och ser en jämnårig som är på väg på krogen, eller ut på långresa till Indien eller så utan att behöva tänka på något barn att ta hand om?
Eller kan det komma hugg av saknad och avund om man "avslutat graviditeten" ( tagit bort livet på sitt ofödda barn) och ser en mamma som går och pratar med sitt lilla barn i samma ålder som ens eget skulle ha varit om det fått leva och födas? Kommer man att fundera mycket på hur han eller hon skulle sett ut och varit för personlighet eller känns det viktigare att satsa på sig själv och sin karriär eller vad nu som man vill satsa på.
Jag skulle aldrig gjort abort själv, har ju väninnor som gjort det och vet hur otroligt knäckande det varit för dem. Men andra kan ju tänka sig att göra abort utan att ens tänka på vad det var efteråt, det är nästan som att de skulle ha vart in på sjukhuset för en rutinkoll och de går vidare utan att fundera och då ångrar de sig ju inte heller, eftersom de bestämt sig för att det aldrig handlade om ett barn utan bara en cellklump eller en degbit eller så. 

Jag ser varje foster/ofött barn som en unik person och en dyrbar människa och därför är det väldigt starkt och brutalt ingrepp att klippa av livet. Även om de är i första fasen, för där har vi alla ju varit och vi fick leva!! Vi är tacksamma för att vi fått livets gåva, även om det inte alltid är lätt att leva så är det ju också alldeles underbart emellanåt och man vill ha sitt liv!

Andra får ha sin åsikt och varje gravid kvinna får göra sitt val. Men man ska leva med konsekvenserna efteråt och det handlar om liv och död, kanske är det ens framtidsplaner som får dö eller kanske fostret/barnet kanske får  dö, kanske man ändra planer och låta ny planering leva och även låta sitt barn leva och födas. Sedan finns ju alltid alternativet att föda barnet och låta något barnlöst par som längtar få adoptera bli barnets föräldrar. Kanske svårt för de flesta eftersom man normalt blir mer och mer nyfiken på den nya människan när man börjar känna små kickar i magen och senare hur han/hon sparkar och rullar runt. De flesta kvinnor har nog ett jättestarkt band och kärlek till sitt barn när  det blivit mer verkligt och då kan man ha svårt att lämna bort det. Kanske man ändå känner att man är och vill fortsätta vara sitt barns egen mamma?

twinisar, jag har också gått ner en massa i vikt. rätt mystiskt, men jag klagar inte. jag äter i alla fall så gott jag kan, men min ångest gör att jag tappar matlusten. jag är i alla fall väldigt glad att jag vet att det är finlandskillen som är pappan och inte min förra kille som jag gjorde slut med i förrgår. han berättade att han drömt att han hade fått barn och att han sen mådde så illa pga det att han var tvungen spy när han vaknade. förstår att det måste ha varit väldigt jobbigt att inte veta vem som var pappan i början!

anonym (hjälpt), tack så hemskt mycket! det känns så bra att veta att nån står på min sida, fastän starten blev väldigt knäpp. pappan är en bra vän och vi kom båda överens om att inte fortsätta vara tillsammans, men ändå förbli vänner. varken han eller jag vill gifta oss med varandra, men vi kommer överens och vi brukar hänga med varandra som kompisar när jag är och hälsar på i finland (blev ju lite mer än kompishäng sist dock..). men han är nu säker på att han inte vill ha barn med mig och läget är väldigt spänt mellan oss för tillfället.

om jag väljer att behålla så är just det här med boendet ett problem. just nu bor jag i ett kollektiv med fyra andra personer och ingen av dem har barn. musik spelas högt från alla rum och folk är duktiga på att festa. får jag barn, så är det väldigt troligt att jag kommer bli tvungen flytta, men bostadsbristen i stockholm är ju brutal. stockholm är dock mitt hem nu och jag känner inte för att flytta tillbaka till den lilla stad i finland jag kommer ifrån. ja har dessutom sagt upp kontakten med min s.k. mor rätt nyligen, så jag känner inte för att bo hos henne heller och jag förväntar mig inget stöd av den människan. här i stockholm har jag, familjemässigt, en halvstorebror och hans fru som fick sitt första barn för snart ett år sen. jag älskar den ungen och fick t.o.m. bli gudmor trots att min bror har en helsyster. känns bra att han valde mig i första hand. jag har rätt mycket vänner här och jag är rätt säker på att de skulle stödja mig. ingen av dem har barn dock, så det skulle kännas som en lättnad att träffa andra ensamma föräldrar. det kan ju inte vara så svårt i en storstad som stockholm tänker jag.
precis som du säger, så känns abort lite som ett alternativ jag blir tvingad till. det är ju slutligen min kropp och mitt beslut som borde stå primärt. tack för alla råd. 

 

Dom tar Moderkaksprov hur vore det om du läste på och kollade upp innan du  hittar på!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det ända du kan göra är att vara ärlig i situationen och hoppas på att blivande pappan vill stötta upp, eller att familj och vänner  vill avlasta dig lite.

Min syster har tvillingar och det är inte en dans på rosor men man blir van värst i början :)

Lycka till med bebisarna    

Hej tack ! Jo nu är det snart dags, redan i v29.. Mitt ex tog det ju inte jätte bra, vilket inte är så konstigt.. Det har varit en lång tid av väldigt mycket känslor och väldigt jobbiga beslut, dessvärre har mitt ex blivit så hotfull mot barnen och deras pappa att det nu är ett polisärende. Ja och mot mig med självklart men det kan jag på ett sätt förstå..

Barnens pappa ställer upp i all möjliga mån men har svårt med känslorna, han säger dock att det kom inte förens efter förlossningen med hans dotter heller så vi får väll se, vi har iaf en vändkapsrelation utan strul :) bor tillfälligt hos mamma och pappa och kommer bo kvar till nån månad efter, just för avlastning med sånt jag inte kommer hinna , mat tvätt osv.. Sedan så blir det en lght här i närheten :)

Nej tvillingar gör ju ingenting lättare men jag är till ro med mitt beslut och längtar tills dom kommer ;) (lär ångra den frasen ett par gånger i framtiden ;)

Haha

Tror du kommer klara det jätte bra :). Ska själv h en liten till i December, min minsta är 10 månader och väldigt mammmig så det blir fullt upp här med

Tack :) åh grattis ! Va roligt ! Pojke /flicka ? :) här blir det en utav varje :D

Hur vore det om du läste hela tråden innan du var otrevlig? Det var en annan som svarade i tråden att hen trodde att de tog blodprov, eftersom de gör så i USA. Ett litet missförstånd och inget hittepå!