jag älskar också all mat man inte "får" äta. Jag kan ibland önska att jag kunde ta det lite mer lättvindigt...min kompis åt allt när hon var gravid brydde sig inte om några kostråd alls och drack tom lite vin. jag skulle aldrig våga resonera så dock. Jag skulle liksom aldrig förlåta mig OM jag fick ett missfall eller ett barn med någon form av missbildning jag skulle älta hela mitt liv om det var nåt jag gjorde/åt. Det är en så kort tid och jag anser att om jag vill ha barn så måste jag kunna sätta mitt mat-ego åt sidan några stackars månader;=) Men det är jobbigt och mkt att tänka på. Men det finns ju värre saker....i min värld vore det att få ett sent missfall för att jag fått magsjuka eller liknande pga att jag inte följt de råd som finns för att JAG velat äta gravad lax typ. Det vore inte värt det nånstans.
Hoppas att går bra för dig inelg!!
Imorse sa jag till maken att jag känner ingenting längre...tror inte detta kommer gå vägen, sen plötsligt började jag må illa, blev yr, nästan svimfärdig och har sen legat i sängen hela eftermiddagen/kvällen och mått konstigt. Så jag är nog gravid fortfarande trots allt.
Har funderat mycket på detta med KUB-test senaste veckan. Känner mig så kluven. Jag är 27 år och vi erbjuds att göra det gratis där jag bor (Östergötland)oavsett ålder. MEN jag tror inte (eller jag vet) att jag inte skulle kunna ta bort ett barn så sent som det blir, om det skulle ha tex downs. För mig känns det inte riktigt etiskt rätt även om jag kan förstå och respektera andra som gör det valet. Om jag skulle göra KUB är det isåfall för att hoppas på bra siffror så jag kan "släppa" tankarna på det för även om siffrorna är dåliga vet jag ändå inte om jag vill göra fostervattensprov (och riskera att fostret som också kan vara friskt blir ett sent mf). Och även om jag gjorde ett fostervattensprov och barnet var sjukt så tror jag inte jag fixar att ta bort det....då tänker jag att jag hellre inte vet och kan vara lycklig under graviditeten. Helst hade jag önskat att de inte ens erbjöd detta test för allt prat kring detta ger mig ångest och nu känner jag nästan att jag "måste" göra testet för att kunna slappna av typ. Min man delar min åsikt helt och fullt så vi är överrens om detta. Men jag undrar är det nån som känner som jag. Som väljer att ej göra kub för att man OM det är nåt ändå inte skulle kunna abortera det barnet? Känner att jag skulle behöva lite stöd i det då det känns som att man är nästan udda om man skulle välja att behålla ett barn med DS.