• dansar

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

  • Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
  • LadyMaria

    Hej!


    Har genomgått flera IVF och FET känner igen mig så mycket i era berättelser.
    Jag är en glad och positiv person i vanliga fall men det sista har jag mått så jävla dåligt av längtan efter barn, vilket leder till rejäla humörsvängningar. Alla våra vänner har flera barn nu.... och vart man än vänder sig handlar det om barn och familj, till och med när man sitter o tittar på TV handlar reklamen om det :( och så fick jag ett mms av en vän, en ultraljudsbild...... Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Började lipa igår när jag hörde hur grannbarnen var ute och lekte. Jag vill verkligen inte leva utan barn....
    Ni finns här tack o lov men känner mig så sjukt ensam i detta i verkliga livet..

  • Wittra
    LadyMaria skrev 2015-03-16 20:51:38 följande:

    Hej!


    Har genomgått flera IVF och FET känner igen mig så mycket i era berättelser.
    Jag är en glad och positiv person i vanliga fall men det sista har jag mått så jävla dåligt av längtan efter barn, vilket leder till rejäla humörsvängningar. Alla våra vänner har flera barn nu.... och vart man än vänder sig handlar det om barn och familj, till och med när man sitter o tittar på TV handlar reklamen om det :( och så fick jag ett mms av en vän, en ultraljudsbild...... Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Började lipa igår när jag hörde hur grannbarnen var ute och lekte. Jag vill verkligen inte leva utan barn....
    Ni finns här tack o lov men känner mig så sjukt ensam i detta i verkliga livet..


    Så ledsamt att du genomgått flera IVF och så även FET utan resultat. Det är precis som du säger, att ALLA har barn och själv sitter man där. Jag är ju inne på IVF nummer 2 vilket kan säkert låta som "a piece of a cake" för dem som kanske gjort flera IVF, FET osv. ,,...men alla äger vi rätten till våra känslor och jag har lessnat riktigt rejält på det här. Tänker såklart genomföra denna IVF men hoppet är så litet. Förra gången gick det kanonbra med alla mediciner, min kropp svarade bra och jag fick tillbaka embryo. ...men det fäste inte. Känns så jävligt. Vi har harvat runt i 3 år i detta och ett  barn känns bara längre och längre bort. 
    Stora kramar till dig. Någon dag kanske vi lyckas... 
  • Jag är bara jag

    Nästan 9 års försök och inne på min 12.e IVF resp. 5.e ED!! 5:e alltså,i stort sett ingen måste göra så många!! Så less är för klent ord,jag är så bortom less att jag vet inte vad. Räddningen är att jag slopat gravida och bebisar-hade dött annars. Ger det som råd alltså,man måste inte vara omgiven av gravida och bebisar om man far illa av det!

  • Butterfly32

    Hej

    Jag har läst så många forum i 7 år. Jag trodde att jag inte behövde skriva av mig för att jag klarar vår situation på annat sätt. Jag o min man har kämpat i 7 år. Jag va 25 då jag fick endimentrios o opererades för det. Blev inkastad i hela ivf historien direkt därefter eftersom läkaren tyckte att det va lika bra. Vi gjorde alla tester och startade behandlingen. Allt såg så bra ut, inga fel på mig eller min man. Massa fina ägg av högsta kvalité o jag mådde galant under hela behandlingen. Jag va exemplarisk person att genomgå detta på eftersom allt flöt på o jag höll mig positiv. Men aldrig blev det några plus. 6 ivf har vi gjort totalt men inte ens i närheten av ett plus. För varje misslyckat försök har jag brutits ner mer o mer. När vi startade resan var alla mina vänner singlar i stort sätt. Nu har 6 av mina närmsta 1-2 barn var. Våra syskon har hunnit få barn. Varje jul, födelsedag o bröllopsdag är en jobbig upplevelse. Jag vill inte bli påmind om vilket jävla år vi är inne på utan att det blivit nått barn denna gång heller. För 2 mån sen plussade jag, helt naturligt o oväntat. Den lyckan fick vi uppleva i 5 dgr sen fick jag missfall i vecka 6. Min värld rasade ner kändes det som. Jag va så tacksam för plusset men så olycklig över att det inte gick hela vägen. Ingen på mitt jobb vet om detta. Har alltid klarat av att jobba och hantera situationen så bra för jag är rätt så stark av mig. Men smärtan finns där ändå. Just nu är jag livrädd för att jag för alltid ska leva med en önskan, för att minnet av de 5 mest underbara dagarna i mitt liv bara ska förebli ett minne. Jag försöker minnas varenda sinnesstämning under de dagarna. Jag svävade på moln. Min man hade ett ständigt leende på läpparna. Våra föräldrar o syskon va så glada. Vi kunde inte hålla oss, vi ville dela med oss direkt. Deras stöd har varit så skönt nu efter men det gör ändå så ont. Minns de 5 dagarna som så bekymmerslösa o lätta. Jag sov lycklig o vaknade lycklig. Hade inga bekymmer i huvudet. Blir det inga barn så tror jag inte att adoption är ett alternativ. Orkar ej gå igenom detta. Jag har en fantastisk man stöttat men det är ingen annan än jag som bör på min sorg. Jag känner mig så ensam i sorgen. Jag har haft bekanta kring mig som oxå kämpat i ngr år men nu har de alla lyckats få barn. Jag är glad för deras skull men för varje sån graviditet har jag känt mig längre bak i kön. Känner mig lämnad ensam på en klippkant. Vad ska det bli av mig av oss av vårt hopp? Jag vet inte om jag vill leva hela mitt liv genom att hoppas på den studen. Det är inte hållbart. Vi är lyckliga i förhållandet, vi reser mkt, träffar folk o är glada. Men i mina tankar är jag ensam o periodvis väldigt olycklig. Jag tror inte att någon orkar läsa det jag skrivit för det va nog mer som terapi för min egen del denna soliga lördag morgon. Ibland önskar jag att man kan lämna mobilnr o bara ringa upp nån som känner precis på samma sätt. Skulle va så skönt.

    Ta hand om er alla kämpande par ??

  • GoC
    Butterfly32 skrev 2015-03-28 09:38:24 följande:

    Hej

    Jag har läst så många forum i 7 år. Jag trodde att jag inte behövde skriva av mig för att jag klarar vår situation på annat sätt. Jag o min man har kämpat i 7 år. Jag va 25 då jag fick endimentrios o opererades för det. Blev inkastad i hela ivf historien direkt därefter eftersom läkaren tyckte att det va lika bra. Vi gjorde alla tester och startade behandlingen. Allt såg så bra ut, inga fel på mig eller min man. Massa fina ägg av högsta kvalité o jag mådde galant under hela behandlingen. Jag va exemplarisk person att genomgå detta på eftersom allt flöt på o jag höll mig positiv. Men aldrig blev det några plus. 6 ivf har vi gjort totalt men inte ens i närheten av ett plus. För varje misslyckat försök har jag brutits ner mer o mer. När vi startade resan var alla mina vänner singlar i stort sätt. Nu har 6 av mina närmsta 1-2 barn var. Våra syskon har hunnit få barn. Varje jul, födelsedag o bröllopsdag är en jobbig upplevelse. Jag vill inte bli påmind om vilket jävla år vi är inne på utan att det blivit nått barn denna gång heller. För 2 mån sen plussade jag, helt naturligt o oväntat. Den lyckan fick vi uppleva i 5 dgr sen fick jag missfall i vecka 6. Min värld rasade ner kändes det som. Jag va så tacksam för plusset men så olycklig över att det inte gick hela vägen. Ingen på mitt jobb vet om detta. Har alltid klarat av att jobba och hantera situationen så bra för jag är rätt så stark av mig. Men smärtan finns där ändå. Just nu är jag livrädd för att jag för alltid ska leva med en önskan, för att minnet av de 5 mest underbara dagarna i mitt liv bara ska förebli ett minne. Jag försöker minnas varenda sinnesstämning under de dagarna. Jag svävade på moln. Min man hade ett ständigt leende på läpparna. Våra föräldrar o syskon va så glada. Vi kunde inte hålla oss, vi ville dela med oss direkt. Deras stöd har varit så skönt nu efter men det gör ändå så ont. Minns de 5 dagarna som så bekymmerslösa o lätta. Jag sov lycklig o vaknade lycklig. Hade inga bekymmer i huvudet. Blir det inga barn så tror jag inte att adoption är ett alternativ. Orkar ej gå igenom detta. Jag har en fantastisk man stöttat men det är ingen annan än jag som bör på min sorg. Jag känner mig så ensam i sorgen. Jag har haft bekanta kring mig som oxå kämpat i ngr år men nu har de alla lyckats få barn. Jag är glad för deras skull men för varje sån graviditet har jag känt mig längre bak i kön. Känner mig lämnad ensam på en klippkant. Vad ska det bli av mig av oss av vårt hopp? Jag vet inte om jag vill leva hela mitt liv genom att hoppas på den studen. Det är inte hållbart. Vi är lyckliga i förhållandet, vi reser mkt, träffar folk o är glada. Men i mina tankar är jag ensam o periodvis väldigt olycklig. Jag tror inte att någon orkar läsa det jag skrivit för det va nog mer som terapi för min egen del denna soliga lördag morgon. Ibland önskar jag att man kan lämna mobilnr o bara ringa upp nån som känner precis på samma sätt. Skulle va så skönt.

    Ta hand om er alla kämpande par ??


    Jag förstår precis dina känslor. Som du säger.... Att alla bar barnlösa i ens närhet från början och nu har alla barn utom vi. Och att storhelger Är fruktansvärt jobbiga rent psykiskt... Mina brukar gå ut på att ta sig igenom dem utan några tårar... Vi fick beskedet direkt att min sambo inte kan bli pappa då han saknar spermieproduktion. Vilket känns förjävligt rent ut sagt... Så otroligt orättvist. Jag önskar att vi åtminstone hade haft något att försöka med. Hos oss finns det inte ens en chans eller ett hopp. Det är helt stopp. Vi funderar istället på donation. Är det något ni också kanske kan tänka er? Kram
  • Unaangelita
    Butterfly32 skrev 2015-03-28 09:38:24 följande:
    Hej
    Jag har läst så många forum i 7 år. Jag trodde att jag inte behövde skriva av mig för att jag klarar vår situation på annat sätt. Jag o min man har kämpat i 7 år. Jag va 25 då jag fick endimentrios o opererades för det. Blev inkastad i hela ivf historien direkt därefter eftersom läkaren tyckte att det va lika bra. Vi gjorde alla tester och startade behandlingen. Allt såg så bra ut, inga fel på mig eller min man. Massa fina ägg av högsta kvalité o jag mådde galant under hela behandlingen. Jag va exemplarisk person att genomgå detta på eftersom allt flöt på o jag höll mig positiv. Men aldrig blev det några plus. 6 ivf har vi gjort totalt men inte ens i närheten av ett plus. För varje misslyckat försök har jag brutits ner mer o mer. När vi startade resan var alla mina vänner singlar i stort sätt. Nu har 6 av mina närmsta 1-2 barn var. Våra syskon har hunnit få barn. Varje jul, födelsedag o bröllopsdag är en jobbig upplevelse. Jag vill inte bli påmind om vilket jävla år vi är inne på utan att det blivit nått barn denna gång heller. För 2 mån sen plussade jag, helt naturligt o oväntat. Den lyckan fick vi uppleva i 5 dgr sen fick jag missfall i vecka 6. Min värld rasade ner kändes det som. Jag va så tacksam för plusset men så olycklig över att det inte gick hela vägen. Ingen på mitt jobb vet om detta. Har alltid klarat av att jobba och hantera situationen så bra för jag är rätt så stark av mig. Men smärtan finns där ändå. Just nu är jag livrädd för att jag för alltid ska leva med en önskan, för att minnet av de 5 mest underbara dagarna i mitt liv bara ska förebli ett minne. Jag försöker minnas varenda sinnesstämning under de dagarna. Jag svävade på moln. Min man hade ett ständigt leende på läpparna. Våra föräldrar o syskon va så glada. Vi kunde inte hålla oss, vi ville dela med oss direkt. Deras stöd har varit så skönt nu efter men det gör ändå så ont. Minns de 5 dagarna som så bekymmerslösa o lätta. Jag sov lycklig o vaknade lycklig. Hade inga bekymmer i huvudet. Blir det inga barn så tror jag inte att adoption är ett alternativ. Orkar ej gå igenom detta. Jag har en fantastisk man stöttat men det är ingen annan än jag som bör på min sorg. Jag känner mig så ensam i sorgen. Jag har haft bekanta kring mig som oxå kämpat i ngr år men nu har de alla lyckats få barn. Jag är glad för deras skull men för varje sån graviditet har jag känt mig längre bak i kön. Känner mig lämnad ensam på en klippkant. Vad ska det bli av mig av oss av vårt hopp? Jag vet inte om jag vill leva hela mitt liv genom att hoppas på den studen. Det är inte hållbart. Vi är lyckliga i förhållandet, vi reser mkt, träffar folk o är glada. Men i mina tankar är jag ensam o periodvis väldigt olycklig. Jag tror inte att någon orkar läsa det jag skrivit för det va nog mer som terapi för min egen del denna soliga lördag morgon. Ibland önskar jag att man kan lämna mobilnr o bara ringa upp nån som känner precis på samma sätt. Skulle va så skönt.
    Ta hand om er alla kämpande par ??
    Hej. Vad ledsen jag blir. Fan vad orättvist det här med att kunna bli gravid är. Känns som att det är ett jävla lotteri ibland. 
    Förstår att det måste vara sjukt jobbigt för er. Fy fan för att kämpa i 7 år och sen "bli snuvad på konfekten" efter några veckor. Kan inte ens föreställa mig vilket helvete det är.
    Vi har försökt i 2 år och håller på att trötta rejält..
    Hoppas verkligen att ni hittar ett alternativ som passar er och framför allt FUNGERAR! Det är ni värda efter alla år.
    Varför känns adoption uteslutet?
    Förstår din känsla av ensamhet och olycklighet. Så känner jag varje månad, varje vecka. Vidrig känsla.
    Hoppas du hittar någon du kan känna dig trygg med att ringa till och prata med.
    Jag är snart 32 år och alla mina vänner har barn, flera än 1 också. Så jag har ingen IRL att prata med heller, jag pratar ju med vännerna o så men eftersom ingen ens har minsta problem med att bli gravida så är det inte samma sak, däremot har jag hittat en tjej här på FL faktiskt som jag skickar mail med. V'ldigt trevligt och skönt att få skriva av sig ibland.
    {#emotions_dlg.flower}
  • Evylynn

    Idag är bara Ilskan inombords

    Enda på hälsningen var att mensen kom tidigare oförberett ...inget jag alls var beredd på eftersom den gått som en klocka

    Vi är ofrivilligt barnlösa,orkar knappt tänka på hur länge sedan vi startade att försöka

    2år på egen hand innan utredning kom igång

    Efter det diagnos ofrivilligt barnlösa

    Inga fel...

    ???!!!

    Vi har valt att avstå ivf pga Jag mår så DÅLIGT pga hormoner.

    Tål inte p-piller tex. Jag hamnar i ett TOTALT SVART HÅL.

    Så jag vågade inte ens starta den biten.

    Ibland grämer det mig att vi är i denna sitsen när Alla i vår närhet blir gravida

    Och som du nämner UTANFÖRSKAPET, pga inga barn.

    Att en vännina med andra väninnor gör en överraskning med Alla de andra Utan mig ...nej det grämer mig inte /Det Sårar !

    Varför fick inte jag vara med på ett hörn?

    Jag är Alltid Utanför

    Började glatt samla barnkläder , olika artiklar

    Barnvagn ,fick en liten bädd

    Allt efter tycke och smak

    Väl utvalt ,noggrant sökande efter det där speciella ...

    Nu vill jag bränna ner hela förberedande "längtan"...

    Varje gång jag öppnar det förrådet

    Ger det tårar i floder

    El

    Ilska att ingen är i samma sits!

    Jag är så Ensam

    Fasar för att svärmor ska komma och tipsa att ge allt till ett annat kommande barnbarn

    Pga det bara ligger där..

    Fasan är stor.

    Obeskrivligt Smärtsam och Stor.

    Hur länge?!!!

    För Alltid ?

    Ofrivilligt barnlösa utan fel!

    Det hjälper Inte oss att sluta med att stänga och slänga iväg allt vi samlat el ge bort till Någon vi inte känner, då chansen att X kommer med det vi så noggrant tänkt till vårt lilla barn.

    Då blir det en vandrande Påminnelse mot oss.

    Hjälp !!!

    Vad ska jag ta vägen?

    Fast i detta hemska ekorrhjul som jag inte vågar hoppa av.

    Jag vågar inte hoppa av pga "inga fel"

    Hjälp känner mig så trängd

  • Evylynn

    Vad gör man ?

    Man går från sorg till ilska numera

    5,5 år med intensivt försök

    1år lugnare pga stress och matthet

    Nu känner jag att vi förlorat 1år..

    När vänner är klara med ytterligare graviditeter el snart klara.

    Var är jag förutom i utanförskapet?

    Jo jag stampar fortfarande i samma hopp & förtvivlan.

    Jag är så ledsen att vara endast den som ska gratulera Alla

    Köpa presenter till dom Alla

    Glädjas när det egentligen smärtar

    Sist kom inte orden fram.

    Jag ville bara Hem

    Inga fel hittades

    Ändå är vi som infertila !!!

    Hatar förrådet!

    Förrådet med allt vi hann samla

    Det gjorde alla tjejkompisar ,samlade innan graviditeten starta

    Nu står jag som ett fån.

    Står med ett förråd med saker och Underbara plagg till ett barn som Aldrig blir till.

    Jag har gett upp!

    Förr kunde hoppets gnista finnas

    Nu senaste året har ägglossningen bara vart en smärtsam påminnelse att "det blir ändå inget" till mensen

    "Jag har som försvunnit "

    I ett utanförskap

    Som jag inte valt

  • Wittra
    Evylynn skrev 2015-04-06 18:17:16 följande:

    Idag är bara Ilskan inombords

    Enda på hälsningen var att mensen kom tidigare oförberett ...inget jag alls var beredd på eftersom den gått som en klocka

    Vi är ofrivilligt barnlösa,orkar knappt tänka på hur länge sedan vi startade att försöka

    2år på egen hand innan utredning kom igång

    Efter det diagnos ofrivilligt barnlösa

    Inga fel...

    ???!!!

    Vi har valt att avstå ivf pga Jag mår så DÅLIGT pga hormoner.

    Tål inte p-piller tex. Jag hamnar i ett TOTALT SVART HÅL.

    Så jag vågade inte ens starta den biten.

    Ibland grämer det mig att vi är i denna sitsen när Alla i vår närhet blir gravida

    Och som du nämner UTANFÖRSKAPET, pga inga barn.

    Att en vännina med andra väninnor gör en överraskning med Alla de andra Utan mig ...nej det grämer mig inte /Det Sårar !

    Varför fick inte jag vara med på ett hörn?

    Jag är Alltid Utanför

    Började glatt samla barnkläder , olika artiklar

    Barnvagn ,fick en liten bädd

    Allt efter tycke och smak

    Väl utvalt ,noggrant sökande efter det där speciella ...

    Nu vill jag bränna ner hela förberedande "längtan"...

    Varje gång jag öppnar det förrådet

    Ger det tårar i floder

    El

    Ilska att ingen är i samma sits!

    Jag är så Ensam

    Fasar för att svärmor ska komma och tipsa att ge allt till ett annat kommande barnbarn

    Pga det bara ligger där..

    Fasan är stor.

    Obeskrivligt Smärtsam och Stor.

    Hur länge?!!!

    För Alltid ?

    Ofrivilligt barnlösa utan fel!

    Det hjälper Inte oss att sluta med att stänga och slänga iväg allt vi samlat el ge bort till Någon vi inte känner, då chansen att X kommer med det vi så noggrant tänkt till vårt lilla barn.

    Då blir det en vandrande Påminnelse mot oss.

    Hjälp !!!

    Vad ska jag ta vägen?

    Fast i detta hemska ekorrhjul som jag inte vågar hoppa av.

    Jag vågar inte hoppa av pga "inga fel"

    Hjälp känner mig så trängd


    Förstår din ilska och hopplöshet. Dock vill jag påpeka att IVF inte nödvändigtvis blir samma som vid bruk av p-piller. Sedan pågår behandlingen under en iaf relativt kort tid. Du kanske ska chansa? Gudarna ska veta att jag verkligen avskytt IVF ibland men samtidigt kändes det som ett nödvändigt ont, hade inte velat sitta o undra om IVF funkat.. Tänk igenom saken. Tänkte, du skrev att ni inte hittade några fel, då har du alltså normal ägglossning? Annars kanske du kan bli hjälpt av Pergotime? Det är ett piller som du ska ta, många säger sig blivit hjälpta av det och menat på att det inte alls varit så påfrestande för kroppen. Hör dig för hos dem som utredde er! 
  • Jag är bara jag

    Om hela världen dog eller jag skulle kvitta lika. Blir det inte min tur snart tar jag livet av mig. Borde jag gjort för 24 år sen hur som helst-allt bortom det är bortkastat tid och verkligen de här åren vi försökt få barn!! Går det inte på ett år går det inte spontant. Punkt. Går det inte på 3 IVF.er går det inte alls med egna ägg. Går det inte på 5 ED går det inte heller. Vad fan gör man då?! {#emotions_dlg.djavulsk}

Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!