• dansar

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

  • Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
  • princess77

    Fast det kan gå spontan fast man har kämpat i 5,5 år och genomgått 6 misslyckade ivf försök. Helt plötsligt hände det och sonen är idag 4 år.
    Jag har varit där ni är och jag förstår sorgen och frustrationen.
    Men sluta aldrig hoppas,sluta aldrig be under kan ju ske

  • Jag är bara jag
    princess77 skrev 2015-04-17 23:57:25 följande:
    Fast det kan gå spontan fast man har kämpat i 5,5 år och genomgått 6 misslyckade ivf försök. Helt plötsligt hände det och sonen är idag 4 år.
    Jag har varit där ni är och jag förstår sorgen och frustrationen.
    Men sluta aldrig hoppas,sluta aldrig be under kan ju ske
    Om man är ung kanske,men jag är asgammal tyvärr...  Vet en som lyckats i min ålder. Men som vanligt får man samla ihop spillrorna och ta nya tag-man kan ju inte ha slösat alla år på ingenting,det måste ju bli barn!
  • Draugloth

    Jag är så ny i detta jämfört med många andra. Har precis kommit till att klassas som ofrivilligt barnlös. Försökt ett år. Kanske är det ingenting? Jag gråter ändå förtvivlat varje gång jag får min mens. Jag som hade alla förutsättningar. Började när jag var 27. Varken för tunn eller för tjock. Aldrig rökt. Tränar regelbundet. Äter relativt sunt. Tagit vitaminer. Sovit regelbundet och tillräckligt. Inga kända kroniska sjukdomar. I början var jag så hoppfull. Nu börjar det kännas svart, så fruktansvärt orättvist. Ändå kommer det lilla hoppet varje månad, och jag blir besviken gång på gång. Och det finns ingen att prata med.

    "Du har inte försökt så länge, det kommer snart". Det är väl skit samma att det inte är så länge? Det gör ont ändå!
    "Ibland tar det tid". No shit? Not helping...
    "Du måste slappna av, så kommer det" alt "Tänk inte så mycket på det". Hur i helvette lyckas jag slappna av? Hur stänger jag av min längtan att skaffa barn?

    Och överallt runtomkring ploppar gravidmagarna upp. "Vi tänkte inte så mycket på det, och lyckades direkt". Mina vänner har blivit gravida på 1-3 försöket. Här står jag med 12 misslyckade försök. Och alla som börjar förvänta sig att det ska bli något. Svärmor som vill ha barnbarn. Släktingar som skänker utväxta kläder och saker. "Ni har ju hus, och ni ska gifta er, så nu kommer väl barnen snart".

    Tänk om det är mig det är fel på. Tänk om medicinerna jag tog för 4 år sedan förstört något. Tänk om någon av medicinerna jag jobbar med på jobbet skadat något. Tänk om jag har endometrios som min syster. Tänk om jag inte kan få barn. Tänk om kombinationen av mig och den jag älskar inte kan generera barn. Tänk om det är för att jag längtar så mycket och tänker för mycket på det.

    Vi ska påbörja utredning nu. Någon som kan rekommendera någon i Lund/Malmö trakten? Jag är villig att köra för att komma till ett bra ställe. Är så rädd att inte bli tagen på allvar. "Försök lite till". "Du är så ung".

    Vet att det blev långt. Ville bara dela med mig med någon som förstår min smärta. Och som förstår att det gör jätteont fastän man "bara" försökt 1 år. Att ha misslyckats med det som är "meningen med livet". Jag är så trött redan nu. Rädd för vad en utredning hittar eller inte hittar. Och ändå finns hoppet där. Det jävla hoppet.

  • GoC
    Draugloth skrev 2015-04-20 21:50:48 följande:

    Jag är så ny i detta jämfört med många andra. Har precis kommit till att klassas som ofrivilligt barnlös. Försökt ett år. Kanske är det ingenting? Jag gråter ändå förtvivlat varje gång jag får min mens. Jag som hade alla förutsättningar. Började när jag var 27. Varken för tunn eller för tjock. Aldrig rökt. Tränar regelbundet. Äter relativt sunt. Tagit vitaminer. Sovit regelbundet och tillräckligt. Inga kända kroniska sjukdomar. I början var jag så hoppfull. Nu börjar det kännas svart, så fruktansvärt orättvist. Ändå kommer det lilla hoppet varje månad, och jag blir besviken gång på gång. Och det finns ingen att prata med.

    "Du har inte försökt så länge, det kommer snart". Det är väl skit samma att det inte är så länge? Det gör ont ändå!

    "Ibland tar det tid". No shit? Not helping...

    "Du måste slappna av, så kommer det" alt "Tänk inte så mycket på det". Hur i helvette lyckas jag slappna av? Hur stänger jag av min längtan att skaffa barn?

    Och överallt runtomkring ploppar gravidmagarna upp. "Vi tänkte inte så mycket på det, och lyckades direkt". Mina vänner har blivit gravida på 1-3 försöket. Här står jag med 12 misslyckade försök. Och alla som börjar förvänta sig att det ska bli något. Svärmor som vill ha barnbarn. Släktingar som skänker utväxta kläder och saker. "Ni har ju hus, och ni ska gifta er, så nu kommer väl barnen snart".

    Tänk om det är mig det är fel på. Tänk om medicinerna jag tog för 4 år sedan förstört något. Tänk om någon av medicinerna jag jobbar med på jobbet skadat något. Tänk om jag har endometrios som min syster. Tänk om jag inte kan få barn. Tänk om kombinationen av mig och den jag älskar inte kan generera barn. Tänk om det är för att jag längtar så mycket och tänker för mycket på det.

    Vi ska påbörja utredning nu. Någon som kan rekommendera någon i Lund/Malmö trakten? Jag är villig att köra för att komma till ett bra ställe. Är så rädd att inte bli tagen på allvar. "Försök lite till". "Du är så ung".

    Vet att det blev långt. Ville bara dela med mig med någon som förstår min smärta. Och som förstår att det gör jätteont fastän man "bara" försökt 1 år. Att ha misslyckats med det som är "meningen med livet". Jag är så trött redan nu. Rädd för vad en utredning hittar eller inte hittar. Och ändå finns hoppet där. Det jävla hoppet.


    Här förstår vi dina tankar! Man får va less och kräkas lite. Ville bara säga att efter ett år har man rätt till utredning så ingen läkare har rätt att neka dig det och inte ta er på allvar. Bättre att kolla upp än att försöka förgäves som vi gjorde. Är glad att vi kollade upp efter knappt ett år av försök.
  • princess77

    Jag är bara jag,vet inte hit gammal du är men jag var 33 år när jag äntligen blev gravid och utdömd av läkarvården. Jag hade försökt i över 5,5 år och hade mycket dålig/ingen äggreserv kvar och ändå hände det. Jag var verkligen inte ung i den bemärkelsen så ge inte upp!!!

  • Jag är bara jag
    princess77 skrev 2015-04-20 22:34:31 följande:
    Jag är bara jag,vet inte hit gammal du är men jag var 33 år när jag äntligen blev gravid och utdömd av läkarvården. Jag hade försökt i över 5,5 år och hade mycket dålig/ingen äggreserv kvar och ändå hände det. Jag var verkligen inte ung i den bemärkelsen så ge inte upp!!!
    Jag blir 47 i år. Har fått besked idag att jag är gravid,men tar inte ut nåt i förväg. En dag i taget! 
  • silouh

    Jag är bara jag.- Så underbart, vilken härlig nyhet, massor med kramar åt dig. Hoppas hoppas att det går vägen!!

  • Jag är bara jag
    silouh skrev 2015-04-22 21:21:02 följande:
    Jag är bara jag.- Så underbart, vilken härlig nyhet, massor med kramar åt dig. Hoppas hoppas att det går vägen!!
    Ser illa ut för jag blöder,men,men... Vi har ju 5 i frysen även om jag verkligen hoppats på de här två!
  • Jag är bara jag
    princess77 skrev 2015-04-28 21:53:17 följande:
    Jag är bara jag:Jag håller tummarna för er! Hoppas verkligen att det går vägen
    Tack!
Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!