LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

En av mina bästa vänner är gravid, två sv mina kollegor, resten har redan barn! Alla pratar om växande magar, illamående, mammakläder m m. Trycker upp bilder framför näsan känns det som. De pratar om första gången något hände, hur lätt de blev gravida och hur kalasen ska bli. Kalas man aldrig blir bjuden till FÖR ATT JAG INTE HAR barn! Allt detta dagligen! Min man och jag; vi har försökt bli gravida länge men inget händer. Inget! Frustrationen ökar, känslorna blandas, ena stunden känner man oro, sedan blir man ledsen, arg, man gråter och skrattar. Stressen orsakar eksem över hela kroppen... Man känner sig värdelös... Man känner inget alls många gånger. Hur man ska känna eller göra är alla mästare på, alla berättar hur man ska göra och värst av allr hur man ska känna...

Jag vet inte, jag klarar inte av detta länge till... Att må så dåligt dagligen kommer glra mig sjuk.

Vad gör man? Vad säger man?

En av mina bästa vänner är gravid, två sv mina kollegor, resten har redan barn! Alla pratar om växande magar, illamående, mammakläder m m. Trycker upp bilder framför näsan känns det som. De pratar om första gången något hände, hur lätt de blev gravida och hur kalasen ska bli. Kalas man aldrig blir bjuden till FÖR ATT JAG INTE HAR barn! Allt detta dagligen! Min man och jag; vi har försökt bli gravida länge men inget händer. Inget! Frustrationen ökar, känslorna blandas, ena stunden känner man oro, sedan blir man ledsen, arg, man gråter och skrattar. Stressen orsakar eksem över hela kroppen... Man känner sig värdelös... Man känner inget alls många gånger. Hur man ska känna eller göra är alla mästare på, alla berättar hur man ska göra och värst av allr hur man ska känna...

Jag vet inte, jag klarar inte av detta länge till... Att må så dåligt dagligen kommer glra mig sjuk.

Vad gör man? Vad säger man?

Hej,
jag hoppar in här då rubriken stämde in så bra! LESS

Jag inser när jag läser runt att det finns många som har försökt mycket längre än oss, jag ser inte mig själv som någon som är ofrivilligt barnlös, det skulle bara inte hända mig. Men nu står vi här över 2,5 år senare och fortfarande ingen bebis. tror jag har fått 10 gravidbesked av nära vänner/familj sedan vi började försöka. Man vill bara skrika rakt ut att det är våran tur nu!!

Jag är också, som någon skrev här uppe, väldigt öppen med mina vänner. Det har hjälpt massor att inte behöva hålla god min jämt. När alla ska träffas med barn är det förståeligt om vi inte vill vara med. Jag tycker om mina kompisars barn massor, men när alla träffas och alla har barn känner man sig utanför, även om det inte alls är deras mening :(.

Jag har idag ett stort dilemma, kanske någon har nåt tips?

Jag och min sambo umgicks jättemkt med hans barndomskompis och hennes kille. Vi blev jättebra kompisar hon och jag, och umgicks väldigt mycket även med ett tredje par. Vi 6 gjorde allt tillsammans och hade så himla kul. Vi pratade mycket om att skaffa barn, jag "tjatade" 1 år på min kille innan han kände sig redo, den här kompisen och hennes kille började försöka strax efter oss. Vi pratade ganska mycket, peppade varandra när det inte blev något. De blev gravida efter ca 6 månader. Sen dess har hon/dom inte frågat en enda gång hur det går för oss. Nu är deras flicka 1,5 år och vi har i princip ingen kontakt längre. Jag blir inte ofta besviken, men på dessa personer är jag så himla besviken/ledsen att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har övervägt att prata med henne men är rädd att hon ska komma med något motargument som vänder det här mot oss, att det är vi som dragit oss undan.
Jag har som sagt jättemånga vänner som fått barn och vi har fortfarande en jättefin kontakt. Jag vet inte vad det här paret tänker, vågar de inte fråga oss hur det går för att de inte tror att vi vill prata om det? Men när det har gått så lång tid och det är helt uppenbart att vi har problem, ställer man inte upp för vänner då? Alla mina andra vänner har varit så himla fina mot mig! Jag känner att jag har gett upp på den vänskapen, men jag har svårt att få ett avslut när jag inte förstå vad som har hänt, varför bryr dom sig inte?

Men till mitt dilemma, ikväll har det tredje kompisparet bjudit hem oss alla på lite fika. Jag får en klump i magen att behöva träffa dom, sågs senast i augusti. Trodde de skulle iaf hinta lite om att de undrade hur det var med oss men det är alltid bara massa glada miner så det är även svårt för oss att berätta något när det väldigt tydligt verkar som att de inte vill ha något med vår sorg att göra, kanske måste inse att det inte är riktiga vänner?

Jag överväger att stanna hemma, det är så himla olikt mig att reagera såhär, jag är några dagar innan bim på min första pergotime-kur, så jag gissar att mina känslor är lite utanpå. Så sjukt nervös över hur jag ska ta den mens som förmodligen dyker upp om någon dag...

Jag håller med om att det är jobbigt med för många frågor, men vi har som tur var varit ganska skonade från det.. Det är en på mitt jobb som vet , vi delar kontor så det var bara jobbigare att måste smita iväg och hitta på ursäkter. Nu är en remiss skickad för IVF och det vet varken min kontorskompis eller någon annan på jobbet. Jag vet inte om jag ska berätta, har ett ganska fritt jobb så det är inte självklart att jag måste berätta för att kunna vara borta.

Ni som har berättat på jobbet/inte berättat, hur tänkte ni? Det är ju förstås väldigt individuellt och olika hur nära man är sina arbetskompisar och vilket typ av jobb man har. Det jag känner mest är att jag inte vill att alla ska veta direkt jag får veta att jag är gravid, det skulle jag gärna hålla mellan mig och min sambo första veckorna. Det gäller egentligen alla, både vänner och familj (förutom några enstaka som jag skulle ringa direkt:) ). Men det kanske är svårt när det gått så långt som att det blir IVF.