Förälskad i en kvinnlig överläkare - min lilla berättelse

Jag hade nog om jag varit du bjudit hem henne på middag eller nåt i all ensamhet och sen berättat vad jag kände. Om du inte jobbar tillsammans med henne så har du kanske inte så mycket att förlora?! Som det är nu så försöker du undvika henne så mycket det bara går trots att du egentligen inte vill och uppenbart inte hon heller. Jobbig sits men det låter ju inte komplikations och smärtfritt nu heller så jag skulle nog vara ärlig mot henne och förklara att det är därför du undviker henne.

Vackert, gripande, hjärtknipande sorgligt så här långt. Ni måste ju träffas och prata ut, du måste förklara för henne, blotta dig för hon mår nog inget vidare nu. Ditt beteende nu har ju uppenbart sårat henne fastän detta inte var din avsikt.

Borde ni bli varandras älskarinnor? Inte särskilt klokt kanske men samtidigt slänger ni möjligen bort någonting väldigt fint. Hon är kanske inte lycklig i sitt förhållande - varför ska du försöka välja åt henne genom att tolka in allt detta med man och barn och "spela undvikande". Du är väl ensamstående? Då är de upp till henne att välja, tycker jag, om hon vill ha dig eller sin man. Barnen har hon ju kvar i alla fall.

Det är kanske varandras älskarinnor vi håller på att bli, trots att jag kämpar emot hela tiden. Helt riktigt arbetar jag stenhårt på att hålla rätt avstånd till henne, för att inte förlora mig själv och blotta mig. Men jag inser ju att det här inte kommer att fungera många sekunder till, vi kommer att landa i att falla i varandras famn eller så kommer allting bara att krascha ihop.

Jag får ont i magen av tanken på att ta upp det här samtalsämnet med henne, men inser att jag på något sätt måste förklara mina konstiga handlingar, jag väljer ju inte bort henne i hjärtat utan håller henne krampaktigt inom mig. Det är ju min överläkare, sektionschef, referent - och den personen hade jag utan tvekan kunnat prata med i 10 minuter på rasten och därefter gå ifrån till mina underläkarvänner. Men henne, min själsfrände, min förälskelse, som har mina tankar, min mjukhet och hela min kropp just nu. Det var henne jag såg när jag vände mig om.

Självklart kan jag inte göra henne så här illa. 

Kanske ska skriva ett sms....till att börja med.

Men saken är den att vi trots allt kommer att arbeta en del ihop i höst, det föll sig så tillslut även om min tanke var motsatsen. På ett sätt bävar jag för det - hur kommer det att mynna ut? Var kommer vi att hamna? På ett annat sätt ser jag fram emot det - av samma skäl. 
Mitt inre skriker efter henne, samtidigt som jag vet att jag nu är ute på väldigt djupt vatten. Man riskerar att drunkna på riktigt....

Håller med!!!

Och som jag skrev ovan jag tycker det är grymt att undvika henne så här, utan att vara ärlig med varför! Om du är ärlig och ni sedan blir överens om att inte trassla till hennes relation så kommer det ju vara nog så plågsamt, men då vet ju i alla fall båda två hur det ligger till och kan ta ställning till det.

Ett SMS till att börja med vore nog inte fel...

Jag tror att du måste skicka det där sms:et - och börja prata med henne, förklara, blottlägga allt. Och sedan kan ni resonera om hur ni ska göra. Eller följa känslorna och en kanske uppblossande kåthet och älska med varandra. Gå inte emot ditt hjärta. Ge henne chansen att få visa dig sitt innersta, inklusive dela det intimaste hon har, om det är de hon vill.

Jag förstår att det kan vara komplicerat om ni får en relation och hon är din chef. Dt beror ju på vilken policy som gäller på arbetsplatsen om ni måste hålla det hemligt eller inte. Men andra lär ju märka hur det ligger till. Bättre i så fall att ni berättar för högste chefen och kollegor hur det ligger till och att ni kommer att sköta det snyggt på arbetstid (men då kan ni i alla fall fika och luncha tillsammans utan att folk ska skvallra och spekulera).

Alla dina inlägg har ett underliggande budskap: du vill egentligen vara med henne. Men du kämpar emot. Jag tror att du skulle bli lyckligare om du bara släppte taget om dina hämningar och låter detta ha sin gång och så får ni se var ni hamnar.

Kram och lycka till!

Du måste prata med henne. Naket avskalat och ärligt. Du har ingen rätt att ta beslut åt henne (läste tidigare i tråden att du inte är någon "homewrecker"). Hon måste ta sina beslut och du dina. Men först efter att ni pratat med varandra.

Jag har en lika eländig kärleksaffär som pågått i flera år. Han är gift och bor i annat land. Vi har haft en och endast en natt tillsammans men desto fler mail och samtal. Vi gör slut, väljer båda andra vägar men det känns som om vi oundvikligen trillar dit igen. Vi är ju inte klara med varandra bara för att vi är intelligenta och rationella nog att inse att vi knappt har någon framtid tillsammans. Ändå så finns han där i mitt sinne varenda dag. Trots brist på näring. 

En gång när jag ställde en öppen och rak fråga om framtiden så svarade han "I am not the one that can make you happy..." och avslutade sitt välformulerat brev med att stiga åt sidan för en annan man jag hade mött på närmare håll. Det var vackert men det gjorde ont som f-n. Jag hatade honom denna stund och jag grät floder. Vad hade han för rätt att välja vad som är bäst för mig? Vad har han för rätt att bestämma vad som gör mig glad?

Jag förstår hur du har det. Prata med henne!

sluta vara elak för att skydda dig själv. var ärlig mot henne istället, eller  finn en lösning som inte innebär att du inte sårar henne...

Jag tycker absolut att du måste prata med henne på tu man hand på en plats där ni båda känner er bekväma och kan prata ostört. Smsa henne och säg att du måste träffa henne men inte på jobbet och fråga när hon kan.

Du har ju berättat för henne att du är lesbisk och hon ser säkert dig och sig själv med lite andra ögon än tidigare. Det är ju möjligt att hon faktiskt skulle välja att leva sitt liv tillsammans med dig, det vet du ju inte. Om det bara visar sig att hon är nyfiken och både vill ha kakan kvar och samtidigt äta av den som min förälskelse visade sig, ja då är det upp till dig hur du vill hantera det. Antingen säger du att trots att du är upp över öronen förälskad i henne och inte vill något annat än att vara med henne (för så har jag tolkat det) så vill du inte vara hennes älskarinna utan det får vara allt eller inget. Ja då har ni i alla fall varit ärliga mot er själv och varandra.

Jag tror alltid att ärlighet varar längst.

Lycka till!

Det första du borde göra är att ta ut skilsmässa från din man. Det är faktiskt oärligt av dig att gå bakom ryggen på honom med ditt känsloliv på det här sättet. Du älskar ju honom inte.

Våga stå för den du är.