Förälskad i en kvinnlig överläkare - min lilla berättelse

Jag blir både glad och ledsen när jag läser din historia. Klart du inte ville vara utan den, tänkt att få uppleva denna passion och dessutom under så pass lång tid som sex år. Inte många håller passion vid liv så länge. Kanske berodde passionen på att ni inte kunde ses hur ni ville eller den kan ju faktiskt bero på att ni är/var ämnade för varandra. Samtidigt är det lite grymt av henne att hålla dig så hårt under så lång tid, utan att ge dig chansen att bli lycklig på annat håll. Jag menar att hon ville ju inte att det skulle bli ni "på riktigt", åtminstone inte på det att hon stod för er kärlek. Detta gjorde att du hämmades i livet och var "i andra hand". Du säger också att åtta år senare gör det fortfarande ont.

Jag har haft fyra längre förhållanden i mitt liv och jag är 40+ år (och man). Detta har gett mig ett par underbara barn, men också stora sorger och mycket frustration. Det gemensamma i dessa fyra förhållanden är at jag viker ner mig och blir undergiven. I arbetet är jag en naturlig ledare och har en bra position. Jag gör intressanta saker och tjänar bra med pengar. Men privat är jag vek och undergiven, står inte för mina åsikter och min rätt att bli älskad och känna sig viktig. Ett av de längre förhållandena var två år med en kvinna som visade sig har flera andra män samtidigt, och jag visste om det. Jag trodde dock att hon var den jag ville ha och "såg mellan fingrarna". Ett typiskt beteende för någon som inte tror sig vara viktigare än så. I mitt senaste förhållande, som varade sex år, var jag en slav även om det låter hårt. Jag gjorde allt för att vinna hennes gunst.

I förhållanden gör jag lika mycket fel som jag gör rätt i arbetslivet, och jag skulle kunna göra vad som helt för att det vore tvärtom.

Jag förstår din svårighet att bryta dig lös och jag förstår att det efter åtta år fortfarande gör ont. Din historia smärtar också mycket för att det hade hur enkelt som helst kunnat vara jag.

Uppdatering: eftersom jag nu blir färdig specialist till sommaren ( den specialitet jag utbildat mig till under flera år) så hade jag egentligen tänkt att arbeta vidare inom sektorn på det sjukhus och de mottagningar som jag varit på. Dock övervägde jag länge om det var intelligent, och jag bytte tillslut till att bli placerad på en sidoenhet (dvs ett annat sjukhus som är närbeläget). Tog det efter visst moget övervägande, för ett par veckor sedan.

Ganska snart efter det att jag gjort detta så meddelade hon mig att hon och familjen flyttar söderut pga att maken har fått arbete där, och deras yngsta dotter går ut gymnasiet i vår/tar studenten, och därmed blir fri att flytta. Så nu kan det inte hända så värst mycket mer, men vi skall träffas om en vecka på fika och kulturellt jippo, och då skall vi prata ordentligt...och jag tänkte vara ärlig på riktigt.

Blir nog bra (jag har uppdaterat också). Nu tänker jag inte skriva fler inlägg i tråden, tror jag....

Säg te'na som det ä bara, att du fantiserar om att slicka upp henne i en brygga.

Jag är inte säker på att detta är slutet. En av mina dejter/romanser försvann till andra sidan jorden - inte hjälpt det ett dugg. Nu tre år senare så är jag fortfarande förtjust i honom. Trots att jag gått vidare i det mesta utom just tanken.  

Det blir vad ni gör det till men försök att gå vidare på alla sätt och vis. Genom att fylla på med intryck så distraherar du dig ett slag och får distans.

Sorgen kommer tillbaks. Längtan med. Men det hela går att leva med.

Fundera på inför mötet vad du vill ha sagt. Skriv ner det så att du inte missar något. Kom överens om ni skall ha kontakt alls framöver. En kompromiss kan vara total tystnad i X antal månader och sen avstämning. Denna tidsfrist med påföljande kontakt gör det lättare för sinnet att släppa taget om än bara tillfälligt. 

Det är kanske nu du har din chans. Ditt fönster har öppnats!
Lycka till oavsett hur du gör!

Jag kan inte låta bli att bli lite ledsen för din skull, eller kanske för eran skull.... Jag hoppas att du kan öppna dig för henne innan hon flyttar. Jag tror att i alla fall jag skulle ha mått bättre av att göra det.

Lycka till! Jag tänker på dig ganska ofta....

Jag hoppas du uppdaterar... Lycka till!

Undrar bara hur det gått för dig/er?

Jo...jag tänkte höra av mig förstås hela tiden, men det har runnit lite vatten under broarna. När en annan människa går så där långt under huden på mig, så är det svårt att få tillvaron att sluta gunga under lång tid efteråt...

Vi sågs en sista gång helt ensamma vid en av sjöarna häromkring, det var ju fortfarande sommar då och ganska varmt. Vi hade med oss mat, lite rosévin, en filt och varsin cykel. Och vi pratade.....miste allt perspektiv om tid och rum. Tillslut berättade jag - hur jag sett henne från första gången och till nu, hur hon kommit mig närmare än någon gjort på många år, hur jag får fjärilar i hela kroppen när vi ser varandra i ögonen, och hur jag kan gå och känna mig halv så fort hon inte är i närheten. ...Och att jag på föreläsningen insett att jag satt framför det vackraste jag vet. Detta berättar jag alltså för min överläkare, min referent, bakjour osv....helt otroligt. 
Hon blev helt tyst, i flera minuter. Sedan lutade hon sig mot mig och höll om mig, lade in ansiktet mot min hals och bara höll mig i en evighet. Och hon tog mig mellan sina händer och kysste mig - egentligen inte passionerat - men mjukt. Sensuellt. Sedan låg vi där på filten och bara kramade varandra i säkert någon timme, och hon höll händerna under min tröja. Hon kysste mig en gång till där och då. Hon svarade nog aldrig på det jag sa egentligen, lade inte fram sin berättelse.

Sedan flyttade de ju. Har hört av mig en gång per sms, men hon har inte svarat. Skrev en gång att jag saknade våra samtal, oss, i ett mail - men fick inte svar på det heller. Så jag antar att historien slutade där. 
Jag vet fortfrande inte vad jag ska tro, mer än att hon inte ville ha mig tillräckligt mycket ändå. 

Nu håller jag på att vänja mig vid att gå på samma avdelningar, i samma korridorer och i samma matsal som jag alltid brukade möra henne - fast utan henne. Det är något att lära sig...

Dock tror jag ju fortfarande att hon tyckte väldigt mycket om mig. Hon kanske har behov av att hålla mig ifrån sig nu, helt enkelt. 

Tack för uppdateringen! Det är så tråkigt att hon inte smsade tillbaka men jag tycker att du är så himla modig som berättade för henne om dina känslor. Varför skulle hon kyssa dig om hon inte hade starka känslor? Du finns i hennes hjärta men det är ju förståeligt att hon måste hålla sig borta från dig när hon har familj som hon ännu vill ha kvar. Ett stabilt liv med man och barn. Hon är inte beredd än att överge detta och starta ett nytt liv.. Antingen ger du henne lite tid eller försöker att gå vidare utan henne. Hoppas det löser sig... Kramar

Tack för uppdateringen. En sorglig och vacker berättelse på samma gång. Ledsamt att det inte kunde bli ni men väldigt modigt av dig att i alla fall berätta, nu behöver du inte ångra det, att du aldrig sa någonting.

Jag hoppas att lyckan i form av kärlek och passion ska komma till dig i en annan form en dag, kanske när du minst anar det.

Kram

Tack!

En fin avslutning trots allt.

Kärlek är vackert ibland.
Lycka till framöver, oavsett hur det blir.

Omoraliskt av överläkaren att hångla med ts när hon är gift.

Hur kan man tolka detta som att "kärlek är vackert ibland"?

Fulhångel, typ. Du skulle nog inte tycka det vore lika roligt om du vore den bedragna parten och sen fick reda på vad som hade hänt.

Du vet inget om överläkarens liv och överenskommelse med sin man, och bör knappast döma.

Vet jag inget är ingen skada skedd av en puss och lite hand under tröjan.

Visste jag något skulle det vara OK iallafall och jag skulle snarare önska att det gått längre.

Bara att hoppas på att du kommer på din partner ivrigt knullandes med nån annan.

Undrar hur det låter då med kärleken...:)

Du verkar vara en trevlig person!

Du verkar sakna empati.

Look who's talking!
"Bara att hoppas på att du kommer på din partner ivrigt knullandes med nån annan. "

Men skärp er - båda två!! Fixa egna omogna grältrådar för sandlådenivåerna. För mig var det här en viktig sak att få ur mig, uppskattar inte när andra tillåter sig att bara förstöra diskussionen och reflektionen.....

Men det Mette efterlyser är, som jag fattar, en större öppenhet om situationen. Och jag tror på Mette i det att om man håller det inom sig, funderar och bestämmer så blir det ett "sämre" resultat än om man också tar in andras synpunkter. Det är med hjälp av andra jag lättare ser mina egna felslut och dilemman. Sen kan "andra" vara nära vänner eller som här mannen som bor långt borta.