Förälskad i en kvinnlig överläkare - min lilla berättelse

Jag inser att jag är alldeles för harig för att klara att berätta det här för henne just nu, är verkligen livrädd för hur saker sedan skall bli, att hon ska äcklas av mig, att vi inte ska kunna luncha, samarbeta. Att inte längre få hennes gillande som överläkare, vara lilla favoriten och alla andra onödiga egocentrerade skäl.

Var uppe på hennes rum idag. Hon var först avvaktande när jag kom, nästan lite avståndstagande, och det kan man ju förstå. Sedan lossnade det, och vi pratade som vanligt om ditt och datt - högt och lågt. Efter ett tag tog jag upp torsdagens händelse, att jag ju gått ifrån henne. Hon reagerade när jag tog upp det, såg spänd och lite påverkad ut, och nickade lite. Jag berättade att vår relation känns väldigt privat för mig, och att jag blir splittrad när hon och jag är bland 60 andra underläkare, och känner mig hudlös och blottad. Jag sa också att jag hade en hel del olika uppgifter ihop med en del av de andra, och att vi inte träffas så ofta längre (pga att många av oss är placerade på olika enheter) - och att vi verkligen behövde stämma av en del saker. Det sista var väl lite tillspetsat kanske....

Jag sa att jag hade tänkt väldigt mycket på henne sedan den dagen, funderat på om jag skulle skriva ett sms, eller ett brev - men att jag var rädd att stjäla av hennes tid med familjen. Att jag suttit och tänkt på vad hur hon tagit mitt handlande, och blivit rädd att jag gjort henne ledsen. Att hon betyder väldigt mycket för mig, och att jag är rädd om henne - även om det kanske inte alltid skiner igenom. Hon sa att hon blivit ledsen, inte förstått varför - och att jag gärna hade fått ta kontakt med henne efteråt - oavsett privat tid.

Sedan gav jag henne en födelsedagspresent (hon fyller år snart), och hon kramade mig. Nu kommer vi inte att ses förrän om många veckor.
Jag vet faktiskt inte vad jag tycker att det här blev i slutändan. Jag fick kanske inte fram det jag borde sagt, eftersom jag fegade ur - men jag tror att hon kanske uppfattade det som att jag åtminstone bryr mig mycket om henne...och det gör jag ju. 
Hon skickade mig ett sms efteråt där hon sa att allt kändes ok igen. 
Jag är rädd att saker inte ska bli som förut, och att hon inte ska våga lita på mig igen. Jag vet inte, suck!

Hej, TS. Jag har följt din tråd på avstånd under en tid och den har väckt en hel massa tankar och känslor hos mig. Jag känner igen mig väldigt mycket i din situation och jag har svårt att veta hur jag ska hantera saker och ting, om jag ska hantera dem alls eller bara vända mig bort från alltihop (vad det nu är).

Jag är kvinna strax under 40. Lyckligt heterogift med två barn. Har aldrig varit attraherad av kvinnor förut och har inte funderat i sådana banor alls. Även jag arbetar i en hierarkisk organisation och hon som har fångat mitt intresse är överordnad mig men hon är inte min chef. Hon är 15 år äldre än jag och har även hon en man men inga barn. Som personer klickar vi till 100 % och vi är inne på det som du så fint beskrev som vår nyfikna, glittrande lära-känna-resa. Vi har arbetat tillsammans väldigt intensivt under våren och vi har liksom upptäckt varandra  nu. Jag inser att innan dess har jag inte märkt att hon har funnits, fast vi har varit på samma avdelning under ett års tid. Nu söker vi oss hela tiden till varandra, hittar på ärenden för att gå in på varandras rum och stannar kvar alldeles för länge för att vi hela tiden fastnar i samtal som inte har med arbetet att göra. På möten söker hon min blick och jag märker att jag har börjat ta i henne, typ en hand på armen...  Hon finns i mina tankar precis hela tiden och hon är den vackraste som finns. 

Jag vet inte... Jag kanske är förälskad i hennes personlighet och att det räcker med att ha henne som en fin kollega och kanske vän. Jag är verkligen inte för otrohet i någon form och jag vill verkligen hålla mina löften till min man. 

Som sagt, din trådstart har väckt en massa tankar hos mig som jag måste försöka reda ut...

Jag hoppas att du blir lycklig, hur det nu än blir mellan er två.

Idag har vi ägnat en hel eftermiddag år att maila och smsa....vi är ju inte på samma ort just nu. Det jag gillar med oss är vår extrema kemi i alla former av kommunikation - samtalsämnena flyger som vita brevduvor fram och tillbaka mellan oss...och pendlar mellan skratt och allvar, lugn och energi. Det känns som om det glittrar, alltihop. Nu har vi bestämt att börja umgås vid sidan om jobbet. Det var ju bra, eftersom vi förstörde massor av arbetstid på våra samtal, och förstörde en massa värdefull samtalstid/umgängestid genom att vara tvungna att arbeta.

Kul att ni kommit ett steg framåt i kommunikationen och relationen. Jag hoppas allt blir till det bästa för dig, vad det nu än må vara Kan riktigt känna hur det känns....och följer gärna det hela på avstånd om du vill dela med dig.

Följer

Vi kommunicerar mycket just nu, sms:ar hela kvällarna om ditt och datt, både skratt och allvar. Ingenting mer än så har hänt. Men det är skönt att vår relation utvecklas, och att händelsen runt föreläsningen inte fick med ringar på vattnet än så här.
Vi jobbar inte ihop just nu, och det är också rätt bra....det kan nog bli en intressant och rolig höst ändå. Om inte annat kanske jag får en jättefin och nära vän.