Förälskad i en kvinnlig överläkare - min lilla berättelse
Är en numera lesbisk kvinna 40 år som arbetar som läkare. Har under längre tid arbetat på samma klinik som en 50-årig 2-barnsmamma (heterogift). Vi har inte arbetat mycket ihop, men hon har alltid sett mig och vi hamnar ofta i djupa privata samtal om livet och relationer. Eftersom jag under många år varit gift med en man (och har barn) så är det som hetero hon sett mig. Hon har alltid önskat att vi skall arbeta ihop, ser alltid efter mig och frågar efter mig i sammanhang där jag "borde" vara med. Hon ler när hon pratar om mig (enligt en kollega) Hon märker om jag inte sitter i publiken när hon föreläser, och visar att hon märker det. Om jag sitter där så tittar hon på mig hela tiden under det att hon pratar mot publiken. Ibland blir hon liksom blyg och rodnar på ett oerhört rart sätt, och inte så överläkarmässigt som hon normalt är.
Vi "klickar" helt enkelt som människor. Jag har uppfattat henne som lyckligt gift, hon säger att hennes man är hennes bästa vän.
Men så började vi arbeta ihop under en tid, och jag märkte hur vi hela tiden föll tillbaka i våra oändliga samtalsämnen och nyfikenhet på varandra, glömde det vi hade att göra. Jag började tänka på henne mer och mer, titta efter henne i korridorerna, studera hur hon såg ut och vad hon hade på sig. Jag började bli förälskad, helt enkelt. Och jag märkte att vi började krama om varandra, och att hon strök mig över armen när hon passerade, eller drog en hand över min rygg. I syfte att sända ut en "varning" till henne över vår närhet berättade jag sista dagen vi arbetade för henne att jag är lesbisk, och precis skilt mig från min man.
Egentligen reagerade hon inte på något uppenbart sätt, mer än att jag tror att det förvånade henne ganska mycket. Och hon kramade mig länge efter samtalet. Efter den händelsen har jag varit på en annan arbetsplats. Men hon försökte ringa mig på mobilen en gång, och vi har skickat lite mail fram och tillbaka.
Jag vet inte - nu står jag i valet och kvalet över jobbval i framtiden. Har precis meddelat henne att jag inte kommer att arbeta på den arbetsplats där hon jobbar till hösten. Hon blev förvånad och besviken, men jag kanske tycker att det är för det bästa för oss båda. Antingen hade det här utvecklat sig till olycklig kärlek för mig - vilket hade varit extremt energikrävande. Eller så hade det vänt uppochner på bådas vår värld - vilket hade kunnat sluta i full katastrof gällande barn och man. Dock är det synd att välja bort en så oerhört fin arbetskamrat, och någon som man faktiskt tycker så mycket om - och som känner till lite om inre tankar man har. Det är så fint att vara lesbisk, men så jobbigt att hela tiden balansera när det gäller närhet till andra kvinnor, och hon är det vackraste jag vet....
Har jag gjort rätt här - eller vad borde jag gjort?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-06-02 19:24
Har idag fått mail och samtal från henne att hon med sin familj kommer att flytta söderut pga att hennes man fått nytt arbete där (vi bor ganska långt norrut i landet). Jag tror att det trots allt bli bäst för oss båda. Det här har legat i centrum för mina tankar alldeles för länge.....
Visst är jag ledsen, visst gråter jag - men cést la vie. Och ibland är de sagor som aldrig blev vackrast. Vi skall träffas och prata innan de flyttar i augusti, då kan jag vara ärlig eftersom det inte kommer att få några katastrofala konsekvenser.
