Junibebisar 2014

Jag känner likadant som er! Har en tjejkompis som får barn vilken dag som helst, annars har de flesta större barn och har börjat plugga eller jobba igen redan. Sätter min tilltro till mammagrupper på bvc, att våga mig iväg till öppna förskolan och förhoppningsvis att kanske kunna träffa några via familjeliv och en facebookgrupp jag gått med i nyligen.

Hittills har dagarna fyllts med folk som fortfarande har semester eller pluggar/inte jobbar kontorstid, promenader, häng i närmsta gallerian och tv-serier, men hösten är lång!

Tv-serier, yes! Sätter typ alltid på ett avsnitt när lillen ska ha mat. Känner mig ibland som världens sämsta morsa som inte sitter och stirrat mitt barn djupt i ögonen under matningen....

Det är nog väldigt stor skillnad när man har fler barn vad man gör på dagarna. Just nu har jag alla tre barnen hemma men sonen börjar skolan på onsdag o dottern förskolan först nästa vecka. Jag har massor att ta tag i här hemma och har skrivit en lista på saker jag vill hinna med mellan alla aktiviteter! Barnen har två aktiviteter var i veckan så bara det är sysselsättning nog för oss!!

Jag ska börja med lillans fotoalbum nästa vecka tex så det är ett tips från mig. Jag har scrappat ihop fotoalbum till de stora barnen och dom älskar att titta i dom

Har funderat på att lära mig att sticka, trots tummen mitt i handen, för att ha något att göra. Tyvärr hjälper det nog inte mot känslan av att vara isolerad.

Skönt att veta att jag inte är ensam om tristesskänslan! Och varför får man så dåligt samvete för allting så fort man blir mamma? Det ÄR inte roligt att bara umgås med en liten jollrande, gnyende Putt i ett helt år, hur underbar denne än är... Nä, jag ska masa mig iväg till öppna förskolan nån dag, det ska jag.

Är det bara jag som har roligt på dagarna? :P

När jag inte ägnar mig åt bäbisen (tex mat och lek) så kan jag kolla serier, sitta med mobil/dator, städar nått, spela Wii, handla, gå power walk med vagnen, ut och träffa nån kompis, eller bara sova.

Det där är precis vad jag gör och tycker allt (utom kompisen) det är just tråkigt... Tänk vad olika man kan tycka!

Du är verkligen inte ensam! Jag försöker tänka att ja, den här tiden kommer aldrig tillbaka så jag ska försöka njuta av att bara vara med bebis oxå. Men det är inte lätt när man vill kunna göra saker utan att bli avbruten stupikvarten för att den lilla behöver uppmärksamhet. Jag lämnade bort min tjej hela eftermiddagen igår och hängde på jobbet. Är egen företagare så jag kan ju såklart inte bara släppa allt, så det var lite balsam för själen att få sitta där och bara vara vuxen

Däremot tycker jag det är jäkligt ballt med allt som händer med lillskruttan nu. Det går fort i utvecklingen hon är 10 veckor nu och nu kommer allt. Hon börjar skratta lite smått och ler med hela ansiktet när hon får syn på en och man snackar med henne. Hon snackar som sjuttsingen, hon börjat ta tag i nallarna och för dem till ansiktet för att smaka, hon trycker ifrån med fötterna när hon ligger på mage och pressar sig framåt liiiite lite och börjar vända sig till sidan från ryggläge. Bästa som finns är att ligga på skötbädden och leka tittut. Så mina dippar jag haft för att jag inte bara vill sitta hemma börjar sakta bytas ut mot att jag är ivrig att se utvecklingen och att hjälpa till att lära henne saker

Haha, känner igen det där. Dåligt samvete JÄMT. Brukar nästan alltid surfa på mobilen när jag ammar och mår alltid lika dåligt över att jag gör det och inte njuter av stunden och tittar honom i ögonen..

Första månaden kunde jag inte få något gjort för bebis skulle alltid ha full uppmärksamhet. Nu är han mer självständig och kan sitta snällt i babysittern medan jag städar, lagar mat eller gör något annat som måste göras. Men då har jag EXTREMT dåligt samvete för att han sitter där själv i vad som säkert är en evighet för honom utan att få all uppmärksamhet, trots att det inte går någon nöd på honom. Då brukar jag sätta mig ner och prata med honom och han skrattar och jollrar genast förtjust. Gissa om jag då får ännu sämre samvete, för titta, han har ju så roligt och är så glad när mamma "leker" med honom, då mår jag ännu mer dåligt när jag fortsätter städningen eller matlagningen eller vad jag nu än gör och han sitter tyst kvar och bara sitter där alldeles ensam och har inget att skratta åt längre.....

Hej! 

Har en son född 29 juni..  han är 7 veckor och jag ammar honom. 
Han började skrika så hemskt på kvällarna och ville amma varje timma så vi började ge ersättning och han har blivit en lugn o nöjd kille.. vissa förmiddagar är skrikiga och gnälliga dock. Han har börjat dreggla massor och man kan se 2 vita prickar, som att hörntänderna i överkäken är på väg!!
Kan en 7 veckors bebis verkligen få tänder så här tidigt 
Min dotter var nog 4-5 månader när hon fick tänder.

Har följt tråden lite och känner igen mig mycket i era inlägg.. visst blir dagarna långa ibland när man är föräldraledig. Jag har även dottern på förskola och skall försöka få ihop amning med hämta/lämna dagis de dagar maken jobbar!! puh!! 

Tycker oxå det är skitjobbigt att åka till stan eller handla för man vet aldrig om det blir kaos och skrikfest  tycker även att det är jobbigt att amma ofentligt. Men jag vet att ångesten mest tynger mig själv så jag försöker träna på att behålla lugnet