Jag har också ångest. Jag vet inte alls hur vi ska klara det här, och hur jag ska orka vara en bra mamma åt två barn. Vad gör jag om nya har kolik? När ska jag sova?
Jag vet ju också att det löser sig, att man växer in i rollen, men just nu känns det så tråkigt och orättvist mot bebisen att jag är orolig istället för glad och taggad. :(
Vi har i alla fall köpt syskonvagn, en bugaboo donkey, den känns bra :)
Josefin vaknar mellan 6 och 8, sover middag 11.30-13.30 (varierar lite, men hon sover 45min-1,5h) och går och lägger sig 20.00.
Nu har vi börjar lägga henne 19.45, och tänkte försöka få det till 19.30 om en vecka. Hon har dock också börjat sova väldigt oroligt, vaknar eller halvvaknar skrikande 2-6ggr varje natt. Phu...
Julian vaknar runt 7 på morgonen och sen sover han ca 45 minuter nån gång mellan 10-12
sen sover han igen ca 1 timme på eftermiddagen, oftast runt 15.
sen sover han för natten runt 20-21 och sover då oftast hela nätterna utan att vakna.
I did it!!! Lämnade Selina hos mina föräldrar vid 8.20 imorse och begav mig till frissan och var sedan borta i 3 timmar. När jag kom tillbaka satt hon och myste i morfars knä framför tvn och det hade gått huuur bra som helst! Jag som varit så nervös över att lämna henne liksom!
Nu är jag pigg och glad efter TRE HELA TIMMAR med egentid och så på det är håret nyfärgat och lockat :)
Skönt att höra att man inte är ensam i alla fall. Känner mig totalt kass som mamma nu dessutom då grabben är extremt pappig.... Men men... That too shall pass eller vad säger man?
Kram och tack för att du delar med dig
/hormonella lipsillen i v.31
Jag har också ångest. Jag vet inte alls hur vi ska klara det här, och hur jag ska orka vara en bra mamma åt två barn. Vad gör jag om nya har kolik? När ska jag sova?
Jag vet ju också att det löser sig, att man växer in i rollen, men just nu känns det så tråkigt och orättvist mot bebisen att jag är orolig istället för glad och taggad. :(
Vi har i alla fall köpt syskonvagn, en bugaboo donkey, den känns bra :)
Nu hade jag lite mer mellan mina två äldsta barn (19 månader) men känner igen mig så väl.
Sonen var mitt allt, min ögonsten, och så blev jag gravid med dottern och mådde pyton under hela graviditeten. Även om jag visste att det inte var BEBISENS fel att jag mådde dåligt så var det ändå som att jag skyllde på det för att det tog för mycket tid och ork ifrån sonen. Sen när hon föddes hade hon kolik och all energi gick åt till det. Så återigen hade jag dåligt samvete mot sonen och kände nästan hat mot dottern som "kom och förstörde allt". Hon har alltid varit väldigt krävande, är det än idag, sex år senare. Jag har alltid tänkt att det säkert är naturligt att jag inte har samma starka band till henne som till sonen eftersom han var först men när Selina föddes insåg jag ju att det faktiskt gick få lika starkt band till fler barn..
Idag inser jag att jag med all säkerhet hade en förlossningsdepression när hon föddes och det gör så ont i mig när jag tänker på allt jag missat med henne och hur dålig våran relation egentligen är. Jag älskar henne precis lika mycket som de andra två men hon har varit "svårare" att älska (kan inte förklara det på annat sätt). Nu verkar det kanske som att jag försöker skrämma upp er men det jag ville ha sagt var att jag önskar att jag sökt mer hjälp. Jag tror jag intalade mig själv att det var naturligt att inte ha så lika starka känslor för barn nummer två och att det var naturligt att inte njuta en sekund eftersom det var så tätt mellan dem. Hade jag sökt hjälp hade det kanske inte behövt vara lika jobbigt att ha så tätt.
Jag undrar om jag också är väldigt naiv, för jag har ställt in mig på att detta kommer gå galant! Klart det kommer vara jobbigt i perioder, men nu kommer ju liten ha någon att leka med på ett annat sätt än vad Bosse har haft!
Idag är det en månad till bf, och jag har en skräckblandad förtjusning inför förlossningen. Hade ju en lite komplicerad förlossning med lilleman där han kom ut snett, med hjälp av sugklocka, yttrepress och klipp - sen hamnade han ju på neo några dygn pga andningspåverkan. Denna gång vill jag ha revansch! Skrev förlossningsbrevet i veckan, något jag aldrig gjorde inför första förlossningen. Jag vet mer vad som komma skall, och denna gång ska det gå bättre!
P.S Igår var sambon borta, och naturligtvis var Josefin omöjlig att lägga. Började 8.45 och inte förrän mellan 23 och 00 hade hon somnat (i våran säng), lyfte över henne vid midnatt.
Jag ville självklart dö, men det finns ändå ett humorvärde i det där eländet man känner. D.S
Jag undrar om jag också är väldigt naiv, för jag har ställt in mig på att detta kommer gå galant! Klart det kommer vara jobbigt i perioder, men nu kommer ju liten ha någon att leka med på ett annat sätt än vad Bosse har haft!
Idag är det en månad till bf, och jag har en skräckblandad förtjusning inför förlossningen. Hade ju en lite komplicerad förlossning med lilleman där han kom ut snett, med hjälp av sugklocka, yttrepress och klipp - sen hamnade han ju på neo några dygn pga andningspåverkan. Denna gång vill jag ha revansch! Skrev förlossningsbrevet i veckan, något jag aldrig gjorde inför första förlossningen. Jag vet mer vad som komma skall, och denna gång ska det gå bättre!