Det var ett jävla tuggande om biologilektioner och ingen som kan tvinga någon hit eller dit. Otroligt hjärndött läge.
Jag ska dock försöka tillbringa något.
Jag har många vänner som växt upp med ensamma föräldrar, främst har jag två nära vänner som jag känt sedan högstadiet. Dessa härliga killar sitter i exakt samma sits; de har aldrig träffat sina pappor. De vet i princip pappans namn och var pappan bodde när denne satte på deras mamma.
Vi var ett gäng stökiga killar, vi söp och härjade i tidig ålder, typ 13-14 år. Många kvällar kunde dessa två ordagrant "sitta med flaskan" som en jävla alkis på en pizzeria och beklaga sig över deras uppväxt (13 år!!!!!!!!), detta skedde allt som oftast utomhus, på en sten, en bänk eller var fan som helst. Jag lyssnade gärna och fick därför höra om tankar och funderingar som inte borde finnas i en 13-årig pojkes huvud. Det var ibland destruktivt och ibland romantiskt; att de fantiserade om sin pappa, vad han jobbade med och hur de skulle snacka till varandra om saker vore annorlunda. De kunde måla upp 10 olika bilder av hur läget skulle kunna vara och samtliga var otroligt perfekta. Men oftast var det hat, en hel del hat, hat mot en hel del, mot allt. De såg på andra familjer med avundsjuka och hat.
Deras mammor träffade periodvis nya herrar och dessa två killar försökte greppa tag i männen och utvinna någon sorts fadersgestalt. Förhållanden tog slut och de blev förkrossade, mer hat och nya män i kön. Så höll det på, länge.
Mina två vänner är väldigt fina killar, och det smärtade att se dem ta studenten, bli påtvingade vuxenlivet endast för att dra sig tillbaka med flaskan och första bästa kneget. Inte ens 20 år och redan alkoholister, gärna lite droger på helgerna också.
Jag är medveten om att deras beteenden kan bero på helt andra saker, men samtidigt hade de identiska familjeförhållanden och vandrade på samma stig väldigt länge. Idag är de sansade, utbildade och hyfsat städade. De är fortfarande väldigt fina killar men drar sig inte från flaskan helt. En redlös fylla med minnesluckor är ett bra avslut på vilken vecka som helst.
Det jag försöker säga är att det spelar ingen roll hur smidigt det gått för alla kvinnor på fl att uppfostra barn själva. Jag skiter fullständig i hur bra det funkat ekonomiskt för Lena och hennes fyra ungar, eller hur schemat rullar på för Emma och hennes tvillingar. Er jävla uppfattning om hur NI klarar er som föräldrar är så otroligt irrelevant. Ni snackar om egoistiska killar och spottar gärna lite skit, samtidigt har ni inte en susning om vad som faktiskt är viktigt. Era barn kommer aldrig berätta detta för er, tro mig, de älskar er för mycket. Det är en vidrig sanning som aldrig kommer förmedlas mellan barn-förälder. Om ni tror att utmaningen ligger i att vända på varenda krona eller anpassa scheman så är ni så jävla blinda att ni inte ens borde ha tillstånd att bli föräldrar.