Centurione skrev 2014-10-19 10:33:34 följande:
Ja, det är tråkigt. Även om det inte alltid går så illa som du beskriver.
Jag tycker att det är fruktansvärt fel att MEDVETET skaffa barn utan far. Genom att ragga någon på krogen, lura en man som man HAR förhållande med men som uttryckligen sagt att han inte vill bli far, eller genom insemination (vare sig det är en ensam kvinna eller ett lesbiskt par). För självklart är pappan superviktig - både för flickor och pojkar.
MEN när en graviditet redan föreligger, så kommer det in så mycket annat OCKSÅ. Etiska, moraliska, religiösa spörsmål... och inte minst kvinnans känslor. Det ÄR trots allt hennes kropp.
I det läget förstår jag ändå kvinnor, som vågar tro på sig själva och tro på ödet, och lita på att det ska bli så bra som möjligt för barnet som föds ändå. Som sagt: ALLA barn utan far blir ju inte olyckliga... Det är inte ett optimalt läge, men det finns det ju många andra barn som inte heller har, bara för att de växer upp i kärnfamilj. Alla föräldrar är inte bra bar för det, vissa barn har kamratproblem, vissa har medicinska problem, vissa ligger på gränsen till lågbegåvade och klarar inte skolan...
Det är just det som är grejen; det har inte gått så himla illa. De lever ganska bra liv och är till synes mycket lyckliga. Men de bär på något de inte förtjänar att bära. Någonstans där inne finns en mörk sorg som gör sig påminnd med jämna mellanrum, ett trauma som format dem.
För att du ska förstå hur jag tänker kring kvinnans kropp i det hela så kan jag börja med att säga: Avla barn är enligt mig höjden av egoism. Det är utan tvekan det mest egoistiska man kan ägna sig åt. Som blivande förälder är man totalt redo att sätta ett liv på denna jord med en "jag håller tummarna"-inställning. Man är totalt upphängd på det praktiska i sin egen roll som förälder och huruvida man klarar uppgifterna eller inte, läs själv vad du skrev om tandborstning och frukost. Frågeställningen förblir i det praktiska facket och klarar man av uppgifterna så har man lyckats i sin föräldraroll. Sjukt.
Med det sagt så menar jag inte att föräldraskap är dåligt eller att folk ska sluta producera barn. Jag vill bara lyfta fram att oavsett vad mannen känner så begår kvinnan världens absolut mest egoistiska handling med väldigt simpla anledningar såsom " min kropp, mitt val". Längre än så tänker man sällan och det är så otroligt sorgligt. Man är redo att totalt förstöra ett barn genom olika trauman endast för att man som drömmande förälder "vill ha barn". Man kastar tärningen och hoppas på det bästa för att man själv vill.
Såååå visst, det är kvinnans kropp och det är ta mig fan hennes jävla skyldighet att tänka i fler än de praktiska "borsta tänderna"-banorna innan hon tar ett så pass stort beslut.
Inget illa mot dig, du är knappast ensam om dina åsikter.
