• Siri83

    Vi som har avbrutit 2014/2015

    För tre månader sen valde vi att avbryta vår graviditet pga kromosomfel. Hela resan från ultraljudet och nu har varit den värsta tiden i mitt liv. Har känt mig/känner mig väldigt ensam i allt det här som har skett. Som tur hittade jag familjeliv som har tröstat mig och gett mig styrka i tuffa stunder då här finns människor som vet exakt vad man gått/går igenom.

    Har verkligen försökt att tänka framåt och finna olika strategier till att klara av vardagen. Men nu har all framtidshopp bara avstannat och det känns som man är tillbaka på ruta ett igen. Ett av skälen är att 2014 var inte bara mitt år att bli gravid utan 5 andras i min närhet också. Och nu har dem börjart föda. Detta gör så ont i mitt hjärta, när man får se bilder på nyfödda och tänka att det kunde vara jag om några månader.

    Samtidigt känns det som folk plussar hela tiden.

    Detta gör mig stressad,då det känns som min tid aldrig kommer att komma.

    Min första mens kom efter 6 veckor efter avbrytandet. Sedan kände jag ägglossningen och fick mensvärk och andra PMS symptom. Trodde den skulle komma på den beräknade mensdagen, men icke. Idag är den 11 dagar sen vilket ha lett till oro och stress över att nu måste jag vänta ytterligare några veckor innan man vet att man kan försöka igen. Eller att något är fel.

    Jag är inte gravid, har gjort grav-test och känner mig inte alls gravid.

    Min önska för tillfälligt är att jag bara skulle kunna slappna av och låta allt ta sin tid! Inte ha så bråttom med att skaffa barn igen.

    Hoppas det finns andra som vill dela med sig av sina historier och vi kan finna tröst och styrka i varandras berättelser.

  • Svar på tråden Vi som har avbrutit 2014/2015
  • iamari

    Hej Fialotta,



    Styrkekramar till dig! Jag förstår verkligen att det är jättejobbigt för dig och din familj just nu. Det du ska gå igenom är något av det smärtsammaste man kan uppleva. Men du kommer klara det! Vi är starkare än vi tror. 

    För oss har det nu gått lite mer än tre veckor sedan vi förlorade vår Vide och konstigt nog känns livet hanterbart igen. Vardagen tar vid trots allt. Vi har också ett barn sedan tidigare vilket gör att man tvingas in i rutinerna igen. Självklart blir det också mycket tårar, samtal och tankar på det som hänt. Men nu siktar vi framåt, och hoppas på att bli gravida snart igen.


    Vi tog avsked av vårt barn genom att hålla i det och ta foton. Jag var ganska omtumlad och avtrubbad av smärtlindring, så jag var inte helt uppkopplad på mina känslor. Jag trodde att jag skulle ha svårt att lämna ifrån mig barnet, men det blev inte så. Fotona är väldigt smärtsamma men känns livsviktiga. Som en påminnelse om att det har hänt, att det inte var en mardröm. Några dagar efteråt kom den värsta smärtan. Ångest över att jag hade lämnat mitt barn på sjukhuset och åkt hem, utan protest. Så det är nog väldigt viktigt att ta sig tid och titta och säga hejdå, om man orkar. Jag förstår om man inte gör det... Men det var väldigt fint. Och det är fint att ha bilderna. Men jag tror att man också kan hämta ut sjukhusets bilder i efterhand, om man inte orkar se barnet direkt.


    Vi valde ett anonymt omhändertagande av barnet, vilket betyder att askan sprids i en minneslund utan att barnets namn registreras någonstans. Istället har vi planterat ett videung-träd i vår skog och skapat en liten minnesplats. Det känns fint att ha det.


    Tänker på dig nu, och nästa vecka. Hoppas det går så bra det kan gå, och hör av dig om du har mer frågor.


    Kramar


    Mari

  • iamari

    Hej Fialotta,



    Styrkekramar till dig! Jag förstår verkligen att det är jättejobbigt för dig och din familj just nu. Det du ska gå igenom är något av det smärtsammaste man kan uppleva. Men du kommer klara det! Vi är starkare än vi tror. 

    För oss har det nu gått lite mer än tre veckor sedan vi förlorade vår Vide och konstigt nog känns livet hanterbart igen. Vardagen tar vid trots allt. Vi har också ett barn sedan tidigare vilket gör att man tvingas in i rutinerna igen. Självklart blir det också mycket tårar, samtal och tankar på det som hänt. Men nu siktar vi framåt, och hoppas på att bli gravida snart igen.


    Vi tog avsked av vårt barn genom att hålla i det och ta foton. Jag var ganska omtumlad och avtrubbad av smärtlindring, så jag var inte helt uppkopplad på mina känslor. Jag trodde att jag skulle ha svårt att lämna ifrån mig barnet, men det blev inte så. Fotona är väldigt smärtsamma men känns livsviktiga. Som en påminnelse om att det har hänt, att det inte var en mardröm. Några dagar efteråt kom den värsta smärtan. Ångest över att jag hade lämnat mitt barn på sjukhuset och åkt hem, utan protest. Så det är nog väldigt viktigt att ta sig tid och titta och säga hejdå, om man orkar. Jag förstår om man inte gör det... Men det var väldigt fint. Och det är fint att ha bilderna. Men jag tror att man också kan hämta ut sjukhusets bilder i efterhand, om man inte orkar se barnet direkt.


    Vi valde ett anonymt omhändertagande av barnet, vilket betyder att askan sprids i en minneslund utan att barnets namn registreras någonstans. Istället har vi planterat ett videung-träd i vår skog och skapat en liten minnesplats. Det känns fint att ha det.


    Tänker på dig nu, och nästa vecka. Hoppas det går så bra det kan gå, och hör av dig om du har mer frågor.


    Kramar


    Mari

  • Fiiaaa

    Fialotta02, beklagar så väldigt mycket det ni nu går igenom <3 men varmt välkommen till tråden. Fast det är så sjukt jäkla orättvist att någon ska behöva vara med om något sådant här överhuvudtaget så är det fint att vi som tvingats uppleva det kan samlas och dela erfarenheter och ge varandra stöd, förståelse och bekräftelse.

    Vi valde att inte titta/hålla/ ta kort på barnet. För oss kändes det och känns fortfarande (snart 4 veckor senare) som rätt beslut. Vi ville minnas det som var innan istället, när jag kände sparkarna vare dag och min sambo pratade med magen och vi var lyckligast i världen. Vi har bett om privat kremering och askan kommer strös i en liten minneslund på landet som vi känner extra för. Så kan vi gå dit och tända ljus och minnas det fina som var innan allt det hemska började. Jag tror att de flesta väljer att hålla och verkar vara glada över det. Det viktiga är väl att man lyssnar på vad man själv verkligen vill <3

    Jag och vi mår MYCKET bättre nu, runt en månad efter allt. Mycket bättre än vad jag vågat hoppas! Det kanske känns bra för er att veta, även om alla såklart är olika.

    En stor styrkekram till er i detta!

  • Fiiaaa

    Hej tjejer! Hoppas ni har haft en bra hittills! Själv har jag tankat sol och varit ute och rört på mej en hel del! Skönt!

    Vet ni när man kan räkna med ungefär att mensen är tillbaka efter avbrytandet? På tisdag har det gått fyra veckor, min normala cykel är på 27 dar. Men jag räknar givetvis med att det tar lite längre än så nu. Men mot slutet av veckan kanske man kan börja hoppas på att den behagar dyka upp? Hade varit grymt skönt! Ångrar mej så mycket att vi slarvade och det vore så skönt att få igång mensen igen så att vi kan gå vidare :)

    Nät har ni fått komma på återbesök? Jag hade massa frågor till läkaren när jag blev utskriven men hon var nog ganska ny, sa bara att hon inte visste riktigt och att jag skulle fråga på återbesöket. Hon sade att jag skulle få komma tillbaka om c:a fyra veckor, nu har de fyra veckorna gått och jag har inte ens fått nån kallelse! Trots att jag ringt och tjatat två gånger och bara fått svaret att det är på gång... Lite frustrerad...

    Kram på er

  • Siri83

    Fialotta2: Beklagar sorgen. Hoppas du kan finna lite tröst och stöd här! Tänker på er.

    Fiia: Min mens kom tillbaka efter sex veckor. Efter vi hade avbrutit frågade jag när vi skulle få komma tillbaka på återbesök. Sjuksköterskan sade att dem inte kallar på återbesök utan om några komplikationer skulle uppstå skulle vi själv höra av oss. Vilket jag tycker egentligen är konstigt, man vill ju se att allt är ok.

    Mari: jag bor också i Skåne. Hade varit trevligt att kunna träffas någon dag! Ibland känns det som ens vänner inte riktigt förstår vad man går igenom.

    Tack för ni delar med er av era berättelser och hur ni har gått vidare.

    Hoppas ni haft en fin helg:)

    Kram

  • iamari

    Jag ska på återbesök nu i veckan, 4 veckor efter avbrytandet. Jag fick själv boka in tiden hos specialistmödravården. Förutom att de ska göra graviditetstest så är tanken att vi ska prata om riskerna för att samma sak händer igen vid en ny graviditet. Vi ska också träffa barnmorskan som gjorde KUB/NUPP eftersom det blev en ganska rörig tid efteråt, med intensiva kontakter. (Vi fick veta precis innan jul då all sjukhuspersonal gick på ledighet, vilket innebar att vi fick vänta i 4 veckor innan vi fick svar på fostervattensprov)

    Siri: Jag bor utanför Simrishamn och träffas gärna. Skåne är ju inte så stort så vi kan säkert mötas upp eller träffas nånstans som passar oss båda. 

    Kram

  • Fiiaaa

    Ja varför skulle man inte få komma på återbesök liksom... Det får man ju efter en förlossning, och när jag hade missfall i våras fick jag också återbesökstid en vecka senare. Den här gången har jag en massa frågor, speciellt inför nästa graviditet. Bland annat vet jag att många som varit med om samma som jag får utskrivet folsyra i mycket starkare dos, som man ska äta i tre månader innan man försöker igen, och där har jag ju redan förlorat en månad nu för att läkaren jag träffade på avdelningen inte visste riktigt... Det vore skönt att få prata igenom varför det kan ha hänt, riskerna inför framtida graviditeter etc... Och kan jag få göra extra ultraljud tidigare nästa gång och att de håller extra koll... det är ju sånt jag går och grubblar på... Dessutom vore det skönt att få en fysisk koll också att allt är som det ska kan jag tycka. Eller ska man bara räkna kallt med att det är det?

    Sex veckor kanske känns som ganska normalt...får ställa in mig på att det kan ta några veckor till innan mensen dyker upp :)

    Kram kram

  • iamari

    Hej,
    Idag var jag på återbesök. Imorgon har det gått en månad sedan vi avbröt graviditeten. :´( Det var ganska meningslöst med återbesöket faktiskt. Jag fick själv be om att göra ett graviditetstest, för det hade de sagt på sjukhuset att jag skulle göra... Det var såklart negativt. 

    I övrigt så pratade läkaren lite om trisomi 13 och om att det inte är någon ökad risk att det händer oss igen. De hade inga provsvar som visade vad som gått fel, vilket vi förväntade oss. Han menade att det inte skulle visa något mer än det vi vet. Sen frågade han om vi tänkte skaffa barn igen snart eller om vi ville vänta. När jag sa att vi ville försöka så fort det gick sa han att det inte fanns någon anledning att vänta. Ingen ökad missfallsrisk finns om man blir gravid direkt. Det handlar väl mest om att man ska vara mentalt redo igen... Jag är redo. Vill ha ett litet barn i min famn så fort det bara går.

    Så nu gäller det att dricka några glas vin och äta så mycket brieost som jag orkar, för snart är det slut på det, IGEN.

    Hur går det för er med träningen och att komma i form? Jag har lyckats träna 3 gånger på 3 veckor. Denna veckan har det ännu inte blivit något, men ska försöka få in det i helgplanen. Ååå vad jag längtar efter våren och löparrundan! Hoppas jag hinner med några rundor innan illamåendet slår till igen. 

    Kram

  • Fiiaaa

    Hej!

    Skönt att få återbesöket avklarat och även om det inte var så mycket info så låter det ju ändå som positiva besked! Härligt :)

    Jag har äntligen fått kallelse till återbesök idag och ska dit om en vecka. Vet inte alls vad jag har att vänta mig (lär ju inte heller få några provsvar eftersom de inte tänkte göra obduktion), men det ska bli skönt att prata igenom det med en läkare iaf. Jag trodde att det var gynundersökning också? Men det kanske inte behövs om allt känns ok? Ingen har sagt till mig att man ska göra gravtest, varför ska man göra det? Är det bara för att kolla att allt hcg är borta?

    Förövrigt går jag och väntar på mensen, tycker att det molar och håller på som att den är på g, men hittills lyser den med sin frånvaro. Vore så himla skönt att få igång den så att man kan känna att det är som vanligt igen. Nästa månad kan vi ju köra på som vanligt och sen när vi minst anar det står vi där med ett nytt plus, och då är det banne mig våran tur!!

    Vad härlig inställning med vin & brieost iamari, gäller helt klart att passa på ;) jag har kommit igång rätt bra med träningen de senaste veckorna, har nog kört tre pass i veckan plus promenader. Däremot slinker det ju ner nån semla, lite vin, en pastamiddag då och då och en och annan latte. Hjälper ju inte till att få bort gravidkilona... Får nog lov att skärpa till mig! Längtar också till vår och löpspåret! (Även om jag gärna håller till i skidspåret såhär års, men det är tyvärr inte mycket till skidföre)

    Kram

  • iamari

    Hej Fiiaaa (och ni andra),


    Graviditetstest görs för att se så att allt är kom ut vid avbrytandet. Inte för att det känns som nån risk när barnet är 17 veckor eller liknande. Men det verkar vara en rutingrej som görs. Gynundersökning görs inte, om du inte önskar det förstås. Det ska nog inte vara några problem om avbrytningsprocessen gick bra och blödningarna slutat.


    Skidspåret här nere i Skåne är brunt. Inte för att jag vill påstå att jag hade varit ute och åkt skidor om det varit snö, vi har inte riktigt den vanan här nere. Var bor du Fiiaaa?


    Graviditetskilona börjar försvinna på mig, jag är typ tillbaka på vikten jag började på innan jag blev gravid. Däremot är ju kroppen inte så pigg och fast som innan. Magen är degig och tom, likaså brösten. Lite ledsen helt enkelt.


    Jag jobbar ganska intensivt just nu (uppdrag som egenföretagare) så träning 3 ggr i veckan är helt omöjligt. Jag är glad att jag får in en gång så här långt. Men visst hade det varit bättre med mer aktivitet... Semlor frossade jag i, i väntan på avbrytandet. Mycket annat också. Total dekadens rådde vad gällde godsaker. Livet var ju misär och det kändes bra att släppa på gränserna då. Nu är jag strikt. Inget sött på veckorna. Sötsuget som jag hade jobbat upp försvann efter en vecka. Men det kommer väl snart igen hoppas jag, i samband med att mensen kommer igång! Hoppas snart...


    Kram

Svar på tråden Vi som har avbrutit 2014/2015