Blomster84 skrev 2015-05-13 10:48:21 följande:
Nej jag har aldrig känt att jag vill ge upp. Men har svårt att glädjas åt andras graviditeter vilket man ju vanligtvis gör och det är jobbigt att försöka dölja för vissa och förklara för andra. Min första graviditet (när jag var 20) resulterade i en dotter som nu är 10. Folk har alltid sagt att jag ska vara nöjd med att jag iaf har ETT barn, vilket jag kan förstå. Problemet är att jag känner att genom att ha ett barn så vet jag också vad jag missar. Min mamma sa att det var mitt livs stora misstag att skaffa barn så tidigt men det var mitt livs bästa beslut. Efter det har det ju knappast gått nåt vidare.
Med mitt ex så visade det sig att hans spermier hade 0% rörlighet men ändå blev jag gravid 5 ggr med honom. Dock slutade de 2 sista med utomkveds med 3 månaders mellanrum. Då var jag riktigt knäckt och kände att jag orättvist nog anklagade honom för dem inombords. Att det kanske var hans fel att det blev utomkveds. Komplett meningslöst och orättvist av mig, jag vet.
Än värre blev det när en av mina bästa väninnor kom till mig en vecka senare och skrattandes berättade att hon bara råkat bli gravid med en kille på fyllan och undrade om jag kunde hänga med när hon gjorde abort samtidigt som min ex-man fick sitt tredje barn med sin nya tjej.
Då kände jag att livet är så sjukt orättvist. Var väldigt låg i ett år ungefär men sen träffade jag min sambo och valde att göra slut med mitt ex då vårt förhållande blivit väldigt infekterat och destruktivt och börja om helt.
Hur som helst, graviditeter och bebisar är fortfarande ett känsligt ämne. Men jag försöker tänka på allt positivt med att inte ha barn när det blir för jobbigt. Att jag o min sambo (har bara dottern varannan vecka) kan gå ut och äta eller gå på bio när vi vill, resa mer än många andra, slippa ligga dödstrött på soffan o somna vid nio varje kväll, ha kvalitetstid med varandra, laga mat tillsammans och äta när vi vill. Gäller nog att fokusera på de möjligheter som ges "barnfria" par och som andra kanske inte har. Låter säkert löjligt i vissas öron men det är det som får mig att känna att livet inte är över om vi nu inte skulle lyckas.
Sen har jag och min sambo börjat med familjerådgivning för att lära oss kommunicera ännu bättre, framför allt med det vi går igenom nu. Så vi har ett extra "skyddsnät" om vi får svackor så vi inte tar ut det på varandra. Jag säger inte att det är lätt, alla har vi svackor såklart, men det känns som ett extra stöd.
Hur hanterar du det när det blir för jobbigt?
Jag känner såå väl igen mig i att det är hopplöst att försöka glädjas med andras graviditeter och barn. Fick väldigt mycket skuldkänslor kring det till en början men har nu "gett" mig själv att det är okej att jag känner så. Men det är också ytterligare en sorg i att inte kunna glädjas. När min bästa vän blev gravid efter att vi försökt nästan 2 år så kunde jag inte glädjas med henne varken under hennes graviditet eller ens när barnet kom (men jag låtsades såklart). Har fortfarande så här ett år senare lite svårt att ta till mig den fina lille pojken för att det smärtar.
Undviker vissa sammanhang när jag vet att det blir mycket barn eller barnsnack och planerar in saker hela tiden som föräldrar inte kan göra. Härliga resor när pengar och tid finns, restaurangbesök, ligga i soffan en hel dag och kolla på serier och bara slappa, osv osv. Och så tänker jag allt jag kan på att det HÄR hade vi inte kunnat göra med en liten knodd :)
