Irmisans skrev 2015-12-09 17:26:20 följande:
Det är till och från. Jag njuter mycket när bebisen sparkar och när den reagerar på min och min killes beröring och våra röster. Då kan jag ana att det kommer vara värt det. I övrigt så är det riktigt kämpigt och jag njuter inte alls. Jag har haft väldigt svårt att acceptera att jag har mått så här dåligt så länge. Hade graviditeten varit planerad och om vi hade fått hinna känna någon längtan efter att skaffa barn så tror jag att jag hade lättare kunnat hantera att det blev så här bättre. Nu känner jag ibland när jag är riktigt låg att det känns som att jag blir straffad för något och att det kanske inte var meningen att vi skulle behålla barnet. Jag är glad över vårt beslut att behålla och ångrar det inte, men jag undrar om vi tagit samma beslut om vi vetat hur min kropp och mitt psyke skulle må under graviditeten. Då hade vi kanske inte vågat utan valt att vänta tills vi verkligen ville. Vi är ju bara 21 och det hade inte varit hela världen om det dröjt 5 år till.
Jag känner mig ändå positiv trots alla tunga känslor för jag har helt enkelt bestämt mig för att det här ska gå bra och jag kommer att klara detta. Jag är en person som alltid försöker tänka att varför ska man gråta när man kan välja att skratta istället. Sedan har jag en extremt stöttande sambo och kille som dessutom är min bästa vän. När jag inte orkar längre så hjälper han mig med precis allt. Vi är ett bra team och vi ger aldrig upp utan vi fortsätter bara. Har nog aldrig varit mer tacksam för min vinnarskalle än under den här tiden.
Hihi nu blev det ett långt svar men det var en fråga som var skön att svara på :)
Min graviditet var planerad men jag har verkligen inte njutit av det ändå. Blev riktigt arg då läkaren i vecka 16 frågade om jag har njutit av graviditeten, just då mådde jag väldigt dåligt och hade nästan lust att slå till henne... Vi har aldrig haft jätte stor längtan efter barn och jag är inte en sådan som sett fram emot att vara gravid heller. Kanske lika bra då jag nog blivit väldigt besviken om jag hade trott att man svävar på rosa moln när man r gravid :P... Nu när magen har börjat komma så tycker jag bara att det är obehagligt hur den är ivägen jämt och hur uppsvälld jag känner mig. Och känslan att inte vara sig själv och må normalt är jobbig.
Du ska inte se illamåendet som en bestraffning, lika illa hade du ju mått även om graviditeten varit planerad. Jag övervägde otaliga gånger att göra abort då jag mådde som sämst. Vilket också känns väldigt fel då man vet hur länge andra par kämpar för att bli gravida. Jag tror att jag bara har väldigt svårt att föreställa mig hur det är att ha barn och vara mamma. Litar ändå på att de känslorna kommer då babyn är född.
