• Anonym (Barnlängtan)

    Hur orkar man?

    Min man och jag kan inte få barn på naturlig väg då hans spermier inte tar sig ut. De finns alltså i testiklarna men men inte i ejakulatet.

    För ett år sedan betalade vi för en IVF-behandling. Jag blev gravid, men tyvärr slutade det med missfall.

    Nu har vi inte möjlighet att bekosta fler behandlingar själva utan behöver hjälp med det. En remiss gick iväg och vi inväntar svar.

    Det tog lång tid innan remissen gick iväg på grund av att vår läkare hade missat att få iväg den. Sen fick vi reda på att remissen hade kommit fram och att det skulle ta 4-6 veckor innan vi fick svar på om vi var berättigade hjälp eller ej. Efter 7 veckor ringde vi och frågade hur det gick och fick svaret att de hade mycket just nu, men att om ett par veckor skulle vi få svar.

    Efter 3 veckor ringde vi igen och då blev de förvånade över att vi inte hade fått veta något ännu från "vår klinik", då ett fax hade med svaret hade gått iväg. Vi ringde till kliniken och de meddelade att de inte hade fått något fax. Åter kontakt med beslutsfattarna som säger att de ska faxa igen, åter kontakt med kliniken som säger att de inte har fått något fax...

    För varje samtal krävs det att man hamnar i deras telefonlista, vilket innebär att man inte blir kontaktat förrän dagen efter. Alltså har vi hållt på nu i ett par veckors tid med att försöka få ett svar som den ena säger att de har skickat till det stället som säger att de inget har fått...

    Nu är jag så trött, förtvivlad och frustrerad. Hur ska man orka? Hur ska vi orka?

    Finns det någon eller några som är inne i IVF-snurren som kan komma med lite uppmuntran, råd, tips? Eller kanske någon som är inne i samma karusell och vill bolla lite? Trots att vi är två så känns det väldigt ensamt.

    Hela tiden har jag fokuserat på att vara positiv. Inte ens när vi fick reda på orsaken till att vi inte kunde få barn på naturlig väg, eller efter missfallet, tappade jag glöden och glädjen. Men nu börjar jag bli ordentligt ledsen och nere. Det gör så ont och jag vet inte hur jag ska hålla humöret och ångan uppe.

  • Svar på tråden Hur orkar man?
  • Cyanea
    Anonym (Barnlängtan) skrev 2016-04-18 15:02:31 följande:
    Tack snälla för ditt fina inlägg!

    Ja det är oerhört lätt att bara gå runt och hålla andan istället för att njuta av att jag faktiskt väntar barn! Men som du säger så har tiden fram till nu kantats av sorg och besvikelser, så det är som att hjärnan har ställt in sig på det. Är livrädd för vul:et och vad det kommer visa, trots att jag egentligen vill se fram emot det med enorm glädje. Vi ska ju få se vårt barn för första gången! Eller?...smyger sig alltid in då.

    Efter vul:et ska jag bli lite mer modig och våga mig på att sätta mig in i förlossning osv.

    Känner mig så lyckligt och älskar detta lilla livet i magen, så ibland när oron tar över så kan jag bryta ihop av rädsla för att förlora mitt barn. För det är så jag känner redan nu "mitt barn", trots att den knappt finns...

    Fram till att jag får se det där lilla hjärtat slå som kommer nog livet vara lite på vänt är jag rädd. Försöker fylla tid och tankar med böcker, film, vänner och självklart umgås och prata med mannen om det stora som händer just nu.

    Tack för att du orkar bry dig om mig som du inte ens känner! Hjärta
    Känner igen den där oron. Veckorna fram tills mitt VUL var fruktansvärt tärande. Det var där jag fick reda på mitt första missfall. Jag lyckades hålla tårarna borta på spårvagnen till sjukhuset men så fort vi fick komma in på rummet grät jag hysteriskt. Men det omöjliga hände mig - det var en liten böna med pickande hjärta på skärmen. Jag vet att det är en garanti du behöver för att känna dig lugn, men trots allt är oddsen i din favör. Det är större chans att det gått bra än motsatsen. 

    Men du behöver faktiskt inte glädjas helt och fullt än. Det är mer än tillräckligt om du bara kan se till att inte måla fan på väggen. Det är svårt nog att vara positiv, så ta det stegvis. Du gör ju helt rätt just nu - som fyller tiden med annat. Det är jättebra jobbat av dig! Få tiden att gå så kan du snart ta nästa steg. 

    Klart man känner så. Jäklar vad fort man kan knyta an till det lilla livet. Och det är ok. Även om det mot all förmodan skulle bli kortvarigt så är det väl underbart att få lov att älska sitt lilla mirakel? Ett skönt avbrott mot all sorg och allt jobbigt som skett. Man behöver det. 

    En dag i taget, som du säger. Jag kommer att hålla tummarna för dig. Stort lycka till <3
  • Anonym (Barnlängtan)
    Cyanea skrev 2016-04-18 19:50:42 följande:
    Känner igen den där oron. Veckorna fram tills mitt VUL var fruktansvärt tärande. Det var där jag fick reda på mitt första missfall. Jag lyckades hålla tårarna borta på spårvagnen till sjukhuset men så fort vi fick komma in på rummet grät jag hysteriskt. Men det omöjliga hände mig - det var en liten böna med pickande hjärta på skärmen. Jag vet att det är en garanti du behöver för att känna dig lugn, men trots allt är oddsen i din favör. Det är större chans att det gått bra än motsatsen. 

    Men du behöver faktiskt inte glädjas helt och fullt än. Det är mer än tillräckligt om du bara kan se till att inte måla fan på väggen. Det är svårt nog att vara positiv, så ta det stegvis. Du gör ju helt rätt just nu - som fyller tiden med annat. Det är jättebra jobbat av dig! Få tiden att gå så kan du snart ta nästa steg. 

    Klart man känner så. Jäklar vad fort man kan knyta an till det lilla livet. Och det är ok. Även om det mot all förmodan skulle bli kortvarigt så är det väl underbart att få lov att älska sitt lilla mirakel? Ett skönt avbrott mot all sorg och allt jobbigt som skett. Man behöver det. 

    En dag i taget, som du säger. Jag kommer att hålla tummarna för dig. Stort lycka till <3
    Tack underbara du! Blir glad varje morgon när jag vaknar och mår illa och brösten ömmar. Vem hade kunnat ana att den dagen skulle komma?

    Jag varvar trötthet och illamående, vilket känns tryggt. För mig är det kvittot på att allt är bra. Fast att somna runt 20 på kvällen kanske inte känns särskilt socialt...

    Lite mindre än 2 veckor kvar till vul! Heja heja!


  • Cyanea
    Anonym (Barnlängtan) skrev 2016-04-20 09:28:35 följande:
    Tack underbara du! Blir glad varje morgon när jag vaknar och mår illa och brösten ömmar. Vem hade kunnat ana att den dagen skulle komma?

    Jag varvar trötthet och illamående, vilket känns tryggt. För mig är det kvittot på att allt är bra. Fast att somna runt 20 på kvällen kanske inte känns särskilt socialt...

    Lite mindre än 2 veckor kvar till vul! Heja heja!
    Haha - känner igen det där! Jag log brett varje gång jag kräktes tarmarna ur mig på toan ;) 

    Ett tips innan det händer - det är normalt att symptomen kommer och går även i tidig graviditet. Jag höll på att dö varje gång brösten kändes mindre ömma eller jag inte mådde så illa, men med tiden lärde jag mig att symptomen delvis beror på hur man sköter sig. Sov jag och åt bra en dag kunde illamåendet nästan försvinna medan jag spydde konstant dagar jag inte kunnat sköta mig lika bra. 

    Bara så du inte blir panikslagen om det skulle hända ;) 

    Jag hejar på för fullt! :D 
  • Anonym (Barnlängtan)
    Cyanea skrev 2016-04-20 11:05:52 följande:
    Haha - känner igen det där! Jag log brett varje gång jag kräktes tarmarna ur mig på toan ;) 

    Ett tips innan det händer - det är normalt att symptomen kommer och går även i tidig graviditet. Jag höll på att dö varje gång brösten kändes mindre ömma eller jag inte mådde så illa, men med tiden lärde jag mig att symptomen delvis beror på hur man sköter sig. Sov jag och åt bra en dag kunde illamåendet nästan försvinna medan jag spydde konstant dagar jag inte kunnat sköta mig lika bra. 

    Bara så du inte blir panikslagen om det skulle hända ;) 

    Jag hejar på för fullt! :D 
    Det ska jag tänka på, tack för varningen! Hjärta
  • Liten till

    Härligt att Du mår illa

    Men kom ihåg att runt v 10 har jag för mig att "spökveckorna" kan komma. Då kan alla symptom försvinna och sedan komma tillbaka efter några dagar:veckor. Skitläskigt!

    Men försök njut och se fram mot ditt vul!

  • Anonym (Barnlängtan)
    Liten till skrev 2016-04-22 06:45:22 följande:

    Härligt att Du mår illa

    Men kom ihåg att runt v 10 har jag för mig att "spökveckorna" kan komma. Då kan alla symptom försvinna och sedan komma tillbaka efter några dagar:veckor. Skitläskigt!

    Men försök njut och se fram mot ditt vul!


    Oj vad läskigt! Det ska jag lägga på minnet. Tack!
  • Anonym (Barnlängtan)

    [quote=76565084][quote-nick]Emmask skrev 2016-04-24 17:31:51 följande:[/quote-nick]Så himla roligt! Grattis![/

    Stort tack! Nu är det precis en vecka kvar till VUL.

  • Cyanea

    Vad spännande! Det är magiskt att få se det lilla livet med egna ögon <3 Stillbilderna gör det inte rättvisa. Det känns så verkligt när det pickar i den lilla svarta bönan :) Stort lycka till, uppdatera gärna med hur det går om du vill och orkar :) 

  • Anonym (Barnlängtan)
    Cyanea skrev 2016-04-26 12:56:11 följande:

    Vad spännande! Det är magiskt att få se det lilla livet med egna ögon <3 Stillbilderna gör det inte rättvisa. Det känns så verkligt när det pickar i den lilla svarta bönan :) Stort lycka till, uppdatera gärna med hur det går om du vill och orkar :) 


    Självklart kommer jag meddela här hur det gick. Ni får väldigt gärna hålla tummarna för mig på måndag eftermiddag!

    Knasigt... Nu blev det lite "Oj måndag är ju snart här!", som att jag ville stoppa tiden lite... Trivs väldigt bra med att vara gravid. Är lycklig och hoppfull, och jag vill inte att måndagen ska ändra på det. Hua vad nervöst det blev nu...
Svar på tråden Hur orkar man?