Höstbebisar efter IVF 2016

Läckande bröst tror jag inte man behöver ha för att produktionen ska vara igång.

En tanke som slog mig, som ni kanske kan prova, är att amma båda brösten två gånger innan ni ger ersättning. På så sätt blir du mer stimulerad att producera och bebisen får ändå den mat hon behöver. Funkar kanske inte om ni har långa amningssessioner dock.

Ähh, prata med amningsmottagningen, de är ju proffs. :)

Är det nån som har en bra baby-app till mobilen? Gärna en som beskriver utvecklingssprång.

The wonder weeks var ju precis vad jag letade efter. Tack tjejer!

Några dar kvar till första språnget här, spännande. :)

Oj, tuff förlossning, tråkigt att höra. Skönt ändå att du känner dig nöjd på det stora hela. Det underlättar visserligen när man har en guldklimp i famnen efteråt att snusa på och gosa med. <3

Var försiktig med din sömn nu. Om bebisen vänt på dygnet är det nog lätt hänt att du får lite för lite sömn. "Fixa" inte förmycket., det mesta kan vänta några veckor.

Grattis till att familjen äntligen är hemma också! :)

Usch, jag känner mig hemsk som tänker såhär, men det är lite skönt att läsa att det är fler än jag som tänker och funderar över sin förlossning. Det får mig att tänka att det kanske är naturligt, vare sig förlossningen var bra eller inte.

Jag tänker (och ältar) min förlossning ganska mycket. Men den var ganska traumatisk också. Jag hoppas att ni tycker det är ok att jag skriver om den. Jag vill absolut inte skrämma nån, men har samtidigt ett stort behov av att få berätta. :/

Vi åkte in för en kontroll när jag var öppen 3 cm. Självklart blev vi hemskickade och jag var besviken att inte mer hade hänt.

Hemma tog vi en "promenad" i trädgården och tittade på alla blommor och åt lite smultron. Mannen vinkade åt grannen medan jag pustade mig igenom värkar. Och vi vilade på soffan.

Nästa gång vi åker in är jag hela 8 cm öppen! Jag känner mig stark och modig som kunnat och vågat ta nästan hela öppningsskedet själv, utan smärtlindring.

Men nu gör det ont och jag vill testa lustgas.

Det är skönt att andas i masken och att ha den att fokusera på. Men det ger ingen riktig smärtlindring. (7 timmar senare upptäcks att den inte är inkopplad, det fanns bara syre i min mask.)

Eftersom lustgasen inte hjälper blir jag övertalad att testa EDA. Egentligen vill jag inte. Men nu gör det ont!

När EDA:n sätts släpper det onda. Men det visar sig snart att det beror på att mina egna värkar har slagits ut. Så jag får värkförstärkande dropp. Och plötsligt är värkarna tio gånger värre än före EDA:n. Men ingen reagerar på hur ont jag har. Det tar sex timmar innan personalen slår av pumpen och ger EDA manuellt istället. Under tiden har jag nypt migsjälv i mage och lår och konstaterat att benen är bedövade, tyvärr inget annat.

Den manuella EDA:n hinner jag aldrig känna effekten av (jag visste inte ens att jag fick den förrän jag läste journalen.) Några minuter efter den beslutas nämligen om urakut snitt.

Den sista halvtimmen innan snittet är den värsta i hela mitt liv. Jag känner hur nånting börjar gå sönder inne i magen och hur jag börjar blöda. Värkarna tilltar ännu mer i både styrka och längd. Och jag är helt slut, jag orkar inte kommunicera med omvärlden. Jag minns hur jag tänker att jag hoppas att nån ska upptäcka blodet. Själv har jag inte mer energi än att jag håller mig från att svimma. Och jag har riktig dödsångest, jag känner att det är moderkakan som börjat släppa.

Plötsligt kommer en läkare upp till mig och KRÄVER min uppmärksamhet. Hon berättar att de tagit ett prov som indikerar att barnet inte mår bra och att det nu blir snitt. Och det kommer gå fort.

Sen öppnas dörren och en kolugn mansröst säger "jaha, vad händer här då?". Sen går han fram till mig, lägger en hand på min axel och lämnar inte min sida innan jag är sövd. Han ställer frågor, svarar på frågor, pratar med och informerar mig och är tydligt navet i det som händer. Och är hela tiden lika lugn och trygg.

Lampor tänds, larm piper till höger och vänster, rummet fylls av människor och alla pratar. Jag ser min man inträngd i ett hörn. En kvinna håller om honom och han kämpar med tårar. Jag lyckas få ögonkontakt med honom och säger leende att allt kommer gå bra. Min värld har gått från rädsla för mitt och min bebis liv till lättnaden av att personalen upptäckt det. Min mans värld har gått från oro över att jag är okontaktbar till att någon påstår att det är fara för hans barns liv...

Från det att larmet gick, tills bebis var ute tog det inte fyra minuter! Sen tog det nån minut till i "bebisrummet". Därefter kunde min man hålla vår välmående flicka och pusta ut.

Vi stannar på BB i två nätter. Alla mår bra och operationssåret läker förvånansvärt bra. Vi åker hem och sover hemma en lång skön natt. Mannen och stora dottern går till och med ut och "halloweenar".

Nästa natt vaknar jag och är svullen och har svårt att andas. Jag får skjuts av ambulans till akuten. Jag har lätt hjärtsvikt, kraftigt ödem och ett blodvärde på 87.

Puh..

Efter det, lite järn intravenöst och många dagar med fötterna i högläge, börjar jag må bra igen.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är OK med allt. Det är mitt mål att kunna det. Men jag är inte riktigt där än. Under tiden snusar jag bebis, gosar, kramar storasyster och pappa och tänker på hur otroligt lycklig jag är som har min fantastiska familj! Och även att de har mig och lillasyster. <3

Åhh, tack för empatin tjejer. <3

Jag har svårt att skilja stort från smått. Ena dan känner jag att jag överdriver, nästa att jag underskattar. Jag vet inte ens hur allvarligt man ser på moderkaksavlossning inom vården. Jag vet ju bara vad jag kände och upplevde. (Eller, jag vet ju att det är farligt utan korrekt vård.) Jag ska nog googla det nån dag...

Grattis!! Vad skönt att det gick bra. Och underbart att ha fått gosa bebis i hela två dar nu. :)

Tack, Irrbloss, vad du är söt! <3

När jag tänker såhär i efterhand så tänker jag att det kanske inte var fråga om liv och död, som det kändes som i stunden. Vi är i Sverige, på ett stort sjukhus och barnet har trådlös ctg.

Men där och då tänkte (och kände) jag inte så logiskt.

Efter att jag skrev ner min sida av vad som hände har det i alla fall känts lite bättre. Jag har faktiskt inte tänkt på förlossningen förrän ikväll. Och nu har jag funderat mer på varför ingen reagerade på att jag hade så ont. EDA:n var ju till för att ta bort det onda, inte göra det värre.

Och så måste jag dela med mig av nåt roligt.

Idag fick vi alla i familjen vårt första fantastiska leende! :D

Det var som att när hon själv förstod att hon kunde le, så kunde hon inte sluta. <3

Åhh, min lilla solskensunge!! :)

Visst är det underbart när man får kontakt! Man kan ju drunkna i den där babyblicken. :)

Leendet nu är delvis medvetet tror jag. Hon vet att hon ler, men hon ler ju lika vackert till grannens katt som till mig. Det är en hälsning liksom. Det "personliga" leendet får vi nog vänta lite på. Men jag nöjer mig! :)

Mmm... tänk vilka mirakel vi skapat allihop. <3