Han fattar verkligen inte
Jag vet varken ut eller in och gråter hela tiden. Känns orättvist att JAG straffas när vi båda har skapat barnet. Har läst lite här de senaste dagarna och det verkar som att många blir gravida trots att dom skyddar sig. Jag har tänkt så att jag äter mina p-piller. Blir jag gravid ändå får jag ta konsekvenserna av det och för mig innebär det inte att göra en abort.
Nu är det som det är och läget är katastrof.
Jag har blivit gravid med en man jag har varit tillsammans med i 3 månader.
Vi har känt varandra längre än så och till skillnad från andra förhållanden jag haft känns det så bra med honom. När vi borstar tänderna ihop och jag ser oss i spegeln föreställer jag oss som gamla. Jag vill bli gammal tillsammans med honom.
Jag gjorde ett test i lördags som var positivt. Kände att visst är det tidigt men tillsammans klarar vi det.
När han fick veta det sa han att det är ju lätt fixat och menade då att jag skulle göra abort. Sa att jag var tveksam till det för det här kan va min sista och enda chans till fler barn men han förstår inte det. För honom är det som någon åkomma du kan bota genom att ta medicin.
För mig är det inte så lätt och jag känner mig helt förstörd. Vet inte vad jag ska göra men när jag tänker abort får jag ångest och panik. Jag vill inte det!
Igår frågade han hur jag skulle göra. Sa att jag inte visste men att jag vill inte göra honom besviken samtidigt som jag är så rädd att en abort bränner min sista chans till ett barn.
Han säger att jag ska tänka på barnet och att mina känslor är ovesäntliga i sammanhanget. Tänka på barnet? Jag tycker faktiskt att jag gör det med. Jag är rätt glad över att min mamma valde att behålla mig även om det innebar att hon och pappa gick skilda vägar när jag var 9 månader.
Men det är inte lätt att tänka helt klart när kroppen är påverkad av hormoner och när man från morgon till kväll känner symptom. När man kräks, bara måste ha gröna äpplen och när man hetsäter inlagda rödbetor.
Han vill ha barn någon gång och har sparat en massa bebissaker. Han säger att vi kan skaffa barn senare när vi varit tillsammans längre. Nej, det kanske vi inte kan. Jag kommer aldrig att bli godkänd för äggdonation eller adoption. Jag vill inte vara i ett förhållande med någon jag föraktar. Det enda jag ser när jag tittar på honom nu är någon som kräver att jag väljer bort det jag drömmer om och längtar efter.
Han försöker få mig på bättre humör genom att spela pajas, skoja och busa. Jag kan inte ens le. Känner bara att jag är omgiven av mörker och tunga dystra känslor. Jag har inte något att le åt nu. Jag vill få gråta utan att han försöker muntra upp mig för det lyckas inte.
Behåller jag barnet påverkas våra liv lika mycket. Gör jag abort påverkas jag. Kan jag inte bli gravid senare kan han gå vidare med en ny partner och jag blir ensam och ännu mer bitter. Det är jag som måste hantera sorg och depression efter en abort.
Det är inte rättvist! Vi skapade det här tillsammans. Varför ska bara jag påverkas av det?
Han hakar upp sig på att vi varit tillsammans i kort tid. Men vi dejtade lång tid innan för att vara säkra på att vi verkligen ville ha varandra så att vi inte drar in våra barn i en relation som kanske går i kras. Nu lär det bli så ändå.
Är så ledsen och behöver få skriva av mig.
