Ni, heterosexuella par, som blivit gravida/fått barn med hjälp av donerade spermier...
Vi har fått reda på att min man med allra största sannolikhet inte kan få barn, och jag önskar SÅ att jag kunde acceptera och gå vidare med donerade spermier men det tar emot så fruktansvärt mycket. Känner en stor sorg att han i så fall inte kommer dela gener med barnet, att jag inte kommer kunna titta på barnet och tänka att han/hon är hälften han, hälften jag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som tar emot, jag ser inget fel med att ta emot donerade spermier, men när det kommer till mig så blir det för nära på något vis och då blir det jobbigt. Och jag önskar att det inte kändes så!
Jag vill jättegärna komma i kontakt med några som varit i samma sits som jag och som till en början haft väldigt svårt att acceptera det alternativet, men som till slut valt att gå vidare och ta emot donerade spermier. Hur kändes det för er/mannen under graviditeten och när barnet väl kom? Tror du att ni skulle känna annorlunda om barnet hade blivit till genom mannens spermier?
Jag vill bara få perspektiv på saker och ting genom att få höra andras upplevelser... Ni vet säkert vad vi går igenom eftersom ni antagligen gått igenom ungefär samma sak...