Abort om två dagar...

För det första bör du fundera över hur du ska återfå relationen till de 3 barn du faktiskt har!

Är du svensk medborgare? Flytta!!!!!! Dina 3 (!) barn behöver sin mamma! Du kan flytta oavsett abort eller inte. Så länge barnet är i magen gör du vad du vill.

Låter mkt underligt att du låter konflikter med ditt ex gå före relationen ned dina barn. Oavsett vad bör du följa efter. Och du kan inte ersätta det du missat med dem genom att skaffa ett nytt barn.

Abort eller inte set jag sekundärt när du har 3 (!) barn i ett annat land än dör du bor.

Jag förstår att det är svårt att greppa hur jag kunde låta mina 3 flytta, men den som inte levt i ett förhållande med psykisk misshandel, ekonomisk misshandel mm kan omöjligt sätta sej in. Barnen mår bättre nu iom att deras pappa lugnat ner sej tillskillnad från innan då han tog ut sina frustrationer över dem och försökte manipulera dem mm. De har lidit enormt.

Nu har de återfått stabilitet, relation till familjen i sverige och jag åker närhelst jag kan och finns där för dem. För att ta ett sådant extremt beslut har jag passerat på en än mer extrem situation under flera år. Polisanmälningar, rättegångar mm. Så, lätt att inte förstå och ber er ej att ni förstår heller. Jag vet, och alla runt om oss vet, att detta var det bästa beslutet för alla.

Sen att flyttankar finns, självklart, men inte heller lätt när jag bott i spanien i ca 12 år, mitt liv är här, även om mina liv är där. Vart jag bosätter mej den beror på hur situationen fortskrider och hur jag märker mina barn mår - fungerar det ser jag inte varför jag inte kan stanna, fungerar det inte så självklart flyttar jag dit. Men allt är relativt nytt så ger det tid. Än så länge fungerar det väl.

Ang abort, gick till kliniken, avokade tiden. Kan inte - åtminstone inte nu.

Jag har full respekt för din situation, att abort kan vara något väldigt svårt att gå igenom och att det är ditt beslut. Men för dina andra barn, för den stabilitet du önskar dem, tror jag att det skulle vara ett jättedåligt beslut att behålla. Det är inte säkert att du kommer kunna resa alls i samma utsträckning som gravid och med ett spädbarn. Det är klart att det kommer påverka dem jättemycket, och jag kan inte se annat än att det skulle vara väldigt negativt.

Utöver det så vill du egentligen inte ha fler barn, och din partner vill inte heller ha barn nu. Jag kan som sagt förstå att en abort kan vara ett trauma att genomgå, men det är så tidigt nu att det du skulle göra är att ta bort ett antal celler till förmån för dina tre livs levande barn, som redan har haft det väldigt tufft. En manipulerande psykisk misshandlare till pappa och en mamma långt bort med en ny familj?

Du resonerar klokt tycker jag. Du känner vad som är bäst för er. Förstår att det tar emot att göra abort. Det är en obehaglig upplevelse. Känslorna kommer att gå upp och ner hela tiden en tid. Hoppas du bestämmer dig för att behålla barnet. Tror att barnet skulle bli en glädje för er fast det inte känns så nu.

Jag själv skulle gjort en abort men valde att behålla. Nu har jag en ettåring här som springer omkring och ger oss en så underbar glädje :)

Jag förstår att det finns omständigheter som lett till att du lät dina 3 barn flytta till ett annat land.

Och att du känner dig osäker över att göra en abort. Det är inte lätt.

Samtidigt undrar jag om du inte bör ta hänsyn till många aspekter när du tar ditt beslut? Hur påverkar det din relation till de barn du redan har? Stänger du då dörren till att flytta närmare dem? (Vad hindrar dig förresten att flytta närmare? 12 år i Spanien kan väl inte vara viktigare än närheten till barnen?)

Finns det risk för att nästa barn också kommer växa upp utan mamma?

Vill pappan ha barnet?

Jag tror det är värt att nämna att även om min exman var som han var emot mej, så är det inte samma med barnen. Jag läser av dem och de trivs där de är, och i det finner jag tröst.

Att det kan bli mer komplicerat att resa är en risk, ja - men det måste inte vara det ifall man planerar med framförhållning. Till alla val i livet finns det plus och minus, man får försöka finna vägarna och lösningarna för att hålla plussen uppe och minusen nere.

Varför jag, uppenbarligen innan jag testade positivt och allt kastades om helt, inte ville ha fler barn är just pga min tråkiga erfarenhet. Jag var ensamstående mamma i ett förhållande mer eller mindre och när jag valde att separera slog min exman bakut. Att inte känna oro för framtiden med fler barn i bilden vore naivt. Samtidigt vet jag att min partner vill ha en familj, och jag vågar lita helt på att han skulle vara en bra pappa, jag har sett hur han var med mina när vi fortfarande hade dem mesta tiden. Vore det ej för honom hade jag gått i grunden innan med alla utgifter som min exman ej stöttade upp med. Igen, Spanien är inte Sverige.

Varför ej flytta till Sverige? Min fråga är varför skall jag känna mej tvingad från mitt hem pga att, roten till det hela, min exman provocerar det? Direkt eller indirekt är samma sak och jag har tagit ett medvetet val i att ej låta han styra mitt liv mer. 13 år räcker.

För barnens skull? Nämner som jag redan nämnt, så länge de mår bra och det tycks fungera tror jag visst vi kan ha en fin kontakt trots avståndet.

Nu, hur de kan ta en nyhet om en liten till ÄR något som oroar mej. För jag bryr mej om deras känslor, tankar, funderingar och osäkerhet i det hela - men även här tror jag, eller vill jag iaf kunna tro, att vi har stor del i hur de hanterar situationen. Stöttar upp och försöker få dem säkra i att ingen någonsin kan ta deras plats. Ett arbete på sikt, säkerligen. Uppror när de är tonåringar och slänger ur sej vad som, högst troligt. Men om saker görs med hjärtat på rätt ställe så tror jag de själva kommer att inse när de är vuxna. Livet har inga garantier, man kan inte planera allt och hur nycket man än kämpar så blir inte allting som man tänkt, velat, önskat. Men, skall man sluta leva för det? Sluta hoppas, ej få en ny chans?

Tankarna flyger och hjärtat sitter i halsen. Det finns en lite i magen och allt som kändes solklart innan, gör inte det längre helt enkelt och jag kan knte bara "titta bort och ta bort".

Inte just nu.

@Anonym (Jenny),

Nej, såvida ingen olycka sker ser jag ingen eisk i med att eventuellt liten kommer växa upp utan mamma. Situationen är helt anorlunda och går ej att jämföra. Dels anser jag inte att mina växer upp utan mamma heller, jag finns här och de skriver, ringer, videosamtalar närhelst de vill utan restriktion till ämne eller klockslag. Samt att jag reser och så snart de är lite äldre kan även de resa hit mer fritt med.

Pappan är till slut anledningen till varför jag gick till kliniken, och vände om.

Jag har mina tankar men var beredd på att göra en abort trots sorgen, illamåendet, förvirringen mm... han bad mej vända om och gå hem - säger han vill vi kämpar.

Var det svårt innan, inbilla dej då hur det känns nu. Optimal situation? Nej. Optimalt läge? Nej. Optimala omständigheter? Nej. Finns massa nej, men det finns något inom oss människor som ibland gör att alla nej överkomms - och resultaten blir många ggr något vackrare.

Jag har en hel del att se över, tro mej , jag är medveten. Men jag kan inte bara stänga dörren utan att sett över hela bilden flera ggr om... o inte försän jag själv känner mej mer säker i hur hantera situationen...

Förstår att du sitter i en svår sits. Men jag köper inte det du säger om att pappan är helt annorlunda med barnen än han varit mot dig. Dels tror jag att det är ett personlighetsdrag, som uppenbarligen finns hos honom att han kan bete sig så, manipulera och utsätta dig för psykisk misshandel. Uppenbarligen är han kapabel till det, och jag har svårt att se att det inte skulle gå ut över barnen mer eller mindre, så småningom.

Det andra är att han utsatt deras mamma för det här. Det säger en del om hans föräldraskap. Jag skulle aldrig visa annat än respekt för mitt ex, mina barns pappa, av djup respekt för barnen. Han fungerar tydligen inte så, utan beter sig illa mot deras mamma. Dessutom har han genom flytten, hur god kontakt du än har med barnen, tagit ifrån dem deras möjlighet till en vardag med sin mamma. Jag skulle aldrig ta barnen och flytta ifrån deras pappa, han är ju oändligt viktig för dem och jag vill inte beröva dem från det.

Av de anledningarna skulle jag inte vara trygg i att barnen hade hela sin vardag med honom. Jag förstår att det är svårt för dig att lämna det liv du byggt upp de senaste 12 åren. Verkligen. Men finns inte möjligheten att du och din nuvarande partner tillsammans med "graviditeten" flyttar till Sverige? Hur ser han på det?

Som jag ser det nu är det ofrånkomligt något negativt för barnen att ha sin ena förälder, speciellt som de bott med tidigare och uppenbarligen har stark anknytning till, så långt bort. Att du dessutom bildar ny familj så nära inpå tror jag kommer skada er relation och deras självkänsla. Att de blev bortvalda för en ny bebis. Du säger att de kommer förstå när de är vuxna, men faktum är att känslan av att bli bortvald av sin mamma som barn inte är något som bara går över även om man som vuxen kan ha en förståelse, utan det sätter djupare spår.

Kan inte annat än att instämma med det här TS. Och det är inte för att vara elak mot dig, inte alls. Kanske får det dig att omvärdera dina tidigare beslut? Och beakta nu när du står inför detta stor val.

Jag ser inte den största konflikten i att få ett till barn med en ny man, utan konflikten ligger i att du låtit din ex-man flytta iväg till ett annat land med dina tre barn. Är han dessutom så manipulativ som du säger så finns det inget som säger att han inte är det mot barnen. Och som inlägget jag citerade menar, är det en potentiell risk, att barnen uppfattar att du lämnat/ övergett dem och dessutom nu bildat en ny familj.

Tror du att ditt ex som har närheten och den dagliga kontakten med barnen kommer att stötta ditt beslut och försöka få barnen att förstå? Nej. Deg som händer är antagligen att han vänder det emot dig och att de mår mkt dåligt. Möjligtvis har du lättare att bemöta barnens känslor, och ex-makens, manipulerande om du befinner dig geografiskt nära.

Sen förstår jag ärligt talat inte hur du kan försvara ditt beslut att låta barnen "gå" (flytta med manipulativt ex till ett annat land) och vägra "följa med" för att du blivit utsatt för psykisk misshandel i 13 år... Oavsett vad maken utsatt dig för, borde inte ens vilda hästar, kunna hålla dig borta frön dem?! Historien går inte ihop. Du beskriver hur manipulativ han är och att han misshandlat dig psykiskt och samtidigt får han ta med barnen till Sverige utan att du följer med?

Du kan absolut lämna Spanien och flytta nära och bygga upp ett liv nära dina barn utan att vara emotionellt närmare exet än du är nu.

Jag tror ditt försvar gör att du negligerar risker med barnet i magen och låter dig rationalisera bort den säkert oerhörda sorgen barnen känner av att mamma "lämnat dem".

Tänk till lite... snälla.

Du skriver ju också att ditt ex låtit sin frustration i separationen gå ut över barnen och att han försökt manipulera dem. Vad är det som säger att han inte kommer gå bananas över att du får ett nytt barn? Som ovan skrev, är det ju knappast troligt att han kommer att stötta dig och barnen i detta.

Sen tycker jag att det du skriver om att inte låta honom styra ditt liv, redan har fallerat. Han har ju flyttat era barn ifrån dig. Jag personligen skulle också hellre låta honom få vinna på så sätt att han tvingat mig att flytta, hellre än att vara ifrån barnen. Genom att flytta efter, låter du honom INTE vinna i frågan om dina barn. Och den kampen borde väl vara viktigare än kampen om att få bo kvar?