Abort om två dagar...

Som sagt, förstår det inte är lätt att förstå. Samtidigt är det inte lätt att förklara en extremt komplex situation på ett forum med några få ord. Och en bok är jag inte intresserad av att skriva, inte heller var det syftet med denna tråden.

Jag vet vilket beslut jag tagit, varför och för vems skull. Och jag vet vad jag kommer att göra om jag skulle se att det behövs. Men så länge allt går bra, så fungerar det som det är nu. Och med "allt går bra" så menar jag "barnen mår bra".

Tack dock för era åsikter och tankar, och jag kan bara hoppas att ni aldrig behöver finna er i en liknande situation som jag själv. Skulle dagen ske, önskar jag ni har den styrka som krävs för att också ta rätt beslut oavsett vad andra kan anse runtom er. Inget i livet är definitivt och inget är ristat i sten, man kan bara göra det bästa för alla och anpassa sej till situationen som krävs samtidigt som man ser till andras och ens eget välmående.

Det är klart att det är svårt att förstå för oss som inte gått igenom samma sak. Tror ingen är ute efter att vara elak mot dig.

Jag vill bara, utifrån den lilla information du gett, ge dig mina tankar och råd på det du skrivit.

Du kanske ville höra annat? Annat än att i första hand ta hänsyn till den situation du är i?
Frågor jag har som *kanske* kan hjälpa dig på vägen mot ett besök:

Hur gamla är dina barn?
Hur är relationen med den nya pappan/ mannen som du är gravid med? Hur längd har nu varit ett par? Hur funkar relationen med honom och hans familj? Och relationen mellan han och dina tre barn?

Hur är din situation i övrigt? Yrke? Utbildning? Ekonomi? Bostad?

Hur tänker du dig framtiden? Var vill du bo?

Stanna i Spanien? Eller flytta hem på sikt? Är det möjligt om du har barn ned en spansk man? Stängs dörren till dina tre barn då?

Hur tror du att dina tidigare barn och deras pappa (ditt ex) kommer reagera på att du får ett nytt barn? Och hur tänker du hantera det?

Och du, jag förstår att du väldigt gärna vill få det att funka men din situation är oerhört komplicerad. Det är inte "bara" att behålla och låta allt lösa sig... förstår att det är lockande men du måste nog mer än de flesta göra ett riktigt rationellt genomtänkt beslut istället för att bara låta känslor styra..

"Besök" ska såklart vara "beslut"

Jag är inte efter att höra något speciellt och jag är mer än medveten om min situation och vikten här att ta ett genomtänkt beslut. Genomtänkt innebär även att inte rusa in i en abort när det inte känns 100% rätt.

För att ge dej lite svar på frågor, för att stilla nyfikenheten.

Mina barn är i åldrarna 6-10 år, relationen mellan min partner och mej, samt relationen mellan min partner och mina barn likaså som mellan mej och mina barn är mycket bra.

Vi har varit tillsammans i 4 år och båda är 34 med fast jobb. Han statsligt anställd, jag arbetar inom ekonomi. Boende är hyres, lönena inte de bästa - i Sverige hade vi fått ut mins trippelt per person. Familjesammanhållningen på hans sida är bra. Hans föräldrar fortfarande gifta och hans syster har man och barn i stabilt förhållande. Stöd finns om så behöves.

Boende? Här om möjligt men skulle det ej fungera är han en rationell person som man kan finna lösningar på situationer med. Om vi bryter skulle jag tvivla extremt på att han skulle ställa till problem ang vårdnaden då han är mer traditionellt inställd om att barnen behöver bo med sin mor - vilket är också varför han stod upp för mina barn och mej under många år innan jag fick ta det svåra beslutet (där uppenbarligen många faktorer vägde in)

Ang min exman. Hans beteende mot barnen är inte samma som mot mig. Han har även en ny tjej som hjälper med dem i Sverige och bor även med hennes son. Att han inte e den bästa pappan alla ggr, sure, men vem är det? Kommer sent, bryter ett löfte någon gång - ja, men han vet vad han förlorade när jag gick och kämpar för att inte förlora dem med.

Hur han skulle reagera, inget jag kan veta - kan bara hoppas han är trygg i sin nya tillvaro med sin nya tjej mm och att han tar det så väl han kan.

Det låter som att du har bestämt dig, och jag beundrar att du tänkt över situationen så noga. Vill önska dig lycka till, och vågar mig även på ett grattis! Hoppas allt går bra.

Tack, men nej nej har inte tagit ngt beslut ännu förutom att jag inte kunde genomgå aborten idag. Lämnat in alla papper på kliniken så de har dem ifall det blir tillfälle. Just nu måste jag ge mej, oss, tid att reflektera över allt. Mycket känslor och myket tankar i bilden som skall på plats.

Har läst igenom hela tråden och det enda rådet jag kan ge dig är att behålla. Man kan ju inte alltid säga att "man ångrar aldrig ett barn" men när det gäller din situation så tror jag att det är så. Behåll barnet och finn en lösning utefter det.

Har själv gjort en abort och tänkt att jag vill ha barn senare men nu sitter jag här barnlös. Kan inte få barn och får ej adoptera. Kan lova dig att jag ångrar mitt beslut över allt annat...

Ok.

Då låter det inte som ett så svårt beslut?

Om allt är så bra så finns väl inga skäl att överväga abort?

Jag är tyvärr ganska skeptisk och förvånad att någon dom utmålat sitt ex till att psykiskt ha misshandlat dig i 13 år och att en mamma som släppt taget om sina tre barn kan få det att låta så otroligt du hetande, rätt och bra...

...kan inte låta bli att undra över barnens känslor i detta och hur det egentligen ligger till när en mamma väljer att släppa sina barn. Är för mig obegripligt...

Om det hindrar att få fler barn och "börja om" vet jag inte. Det vet bara du.

Hoppas bara du försöker övertyga oss okända på fl och inte dig själv...

Önskat dig iaf all lycka till.

Jenny, jag behöver inte övertyga mej själv om något - ej heller er.
Och inte heller kan jag rå på andras svårigheter att begripa en situation.

Men ni gör er egen bild av vad ni läser, för ni insisterar med att säga att han misshandlat mej psykiskt i 13 år - en uppfattning ni fått genom att läsa och tolka saker som ni vill. Har jag fel, citera mig, men vad jag vill minnas är att jag sagt att han gick bananas efter vi bröt, detta inkl. psykisk misshandel men jag har aldrig påstått att denna misshandel pågått i 13 år.
Däremot har jag påpekat att jag tagit ett medvetet val om att inte låta han styra mitt liv mer. För jag har pga det ena eller andra varit styrd, och fått anpassa mig till honom under alla år. Och därför kommer jag def. inte ta hänsyn till han när det gäller val som påverkar mej. Mina barn är en annan sak, för den som inte kan hålla isär saker och ting.

Iaf, jag tror jag har fått ut vad jag behöver av denna tråden - för öppnade den pga oro relaterat till aborten planerad för igår, inte för att diskutera andra beslut i mitt liv med de som inte kan se bortom sina egna bubblor och limiterade livserfarenheter.

Mina barn mår bra, jag är närvarande och de vet att jag finns där när de behöver.
Vill ni inte tro på det - shit the same. Antar samma gäller för alla barn med skilda föräldrar där boendet sker hos en förälder pga avstånd. Avstånd finns inom Sveriges gränser med. Tom med svårare komunikation än storstäder-storstäder över länder.

Och nej, jag har inte tagit ett beslut och tar jag det har inget med att "ersätta" någon att göra. Vore rätt tvistat... men men, tack för alla inlägg. Önskar er all lycka och gott i livet