Hej!
Jag påbörja min första ivf nu i november men vi var tvungna att avbryta pga för få blåsor!
Nu blir det en vilomånad och förhoppningsvis startar vi i januari 2018. Jag tycker att det är så jobbigt att läsa om alla som är i gång!
Så nu startar jag en ny grupp för oss som ska starta ivf i början av nästa år. Även för er som har gjort fler ivf försök men inte lyckats och hoppas på att 2018 är ert år!
Vi kan ju hjälpas åt att få tiden att gå! :)
Jag kan inte svara för vad som händer efter ET för jag ruvar fortfarande och har testdag nästa vecka. Men jag gjorde långa protokollet, började spruta på dag 21 i min cykel och fick en blödning på dag 8 (den ska komma mellan spraydag 8 och 14) men det är inte mens utan visar att du nedreglerats. Jag blödde mycket mer än vanligt, plus att det höll i sig i tio dagar. Individuellt såklart, men tydligen vanligt att det är som en monstermens. Jag visste redan innan start att jag skulle spraya 19 dagar och sedan börja med sprutor (medans jag fortsatte med sprayen). Det verkar dock som det långa protokollet är väldigt individuellt och olika för olika kliniker så behöver ju inte se likadant ut för dig...
Lycka till!!! Jag upplevde att spraytiden var evigt seg och man gick mest och väntade på att få börja med sprutor...
Aha oj, visste inte ens att det kunde hända! Men Gud vad skönt att alla är befruktade och kvar iallafall! De kommer säkert klara sig!
Jag kände inte alls när de förde upp sonden i livmodern och allt gick smidigt till. Tydligen hade 6 blivit befruktade men en hade stannat av i utvecklingen och en var lite halvdan men de skulle odla den också. Totalt 4 embryon av bra kvalité! Jag fick in det bästa som de rankar som toppkvalite så det känns ju skönt men vi får se hur det går. Slemhinnan va också på 11mm så vågar hoppas på graviditet :)
Nu är det 3 bra och 1 halvbra kvar som de ska odla vidare och så får vi se om det blir några blastos till frysen. Hoppas hoppas.
Pust och stånk. Nu ruvar jag igen. Blastocyst :)
Tillsätter hcg till kroppen var 3e dag för att lura den lite att jag är gravid. Mohahaha. Kanske det gör det hela enklare att nå plusset?
Tar utöver det en rad olika läkemedel för att få detta att gå i mål.
Håll tummarna för ett plus i februari!
Hur går det för alla andra?
Pust och stånk. Nu ruvar jag igen. Blastocyst :)
Tillsätter hcg till kroppen var 3e dag för att lura den lite att jag är gravid. Mohahaha. Kanske det gör det hela enklare att nå plusset?
Tar utöver det en rad olika läkemedel för att få detta att gå i mål.
Håll tummarna för ett plus i februari!
Hur går det för alla andra?
Vi har precis påbörjat vår första IVF. Idag är sprutdag nummer två.
Vår resa: vi är båda 30 och började försöka för drygt två år sedan. Vi sökte (tack och lov) hjälp så snart ett år passerat (gränsen för att få söka i vårt landsting). Vi hade då aldrig lyckats. Alltså inga plus och inga missfall. Eftersom det var julhelg emellan dröjde det lite extra innan vi fick komma på vårt första besök. Men det gick ändå snabbare än vi trott, men det var också enda gången och all väntan har varit en av de värsta delarna i det här.
Vid första besöket gick vi igenom frågeformulär och vi fick också remisser för provtagning. Vi bor i en mindre ort som inte utför några egna behandlingar utan endast själva utredningen. Detta märktes tyvärr i den dåliga samordningen vid provtagning och i den bristande information vi fick. Så här i efterhand undrar jag om inte det till viss del beror på okunskap. Det orsakade tyvärr fördröjning i utredningen och även om det var kortare fördröjningar så vet vi ju alla här hur varje dags väntan är en plåga.
Hur som helst fick vi ändå ganska snart klart för oss att vi har en manlig faktor, med ett lågt antal spermier.
Det beskedet var en sorg och kanske en av de jobbigaste dagarna. Vi hade ju redan förstått att nåt var fel, men att få det bekräftat var tufft. Speciellt tungt blev det eftersom vi samma dag fick veta att ett par vänner skulle ha barn och de hade nyligen börjat försöka. Man vill inte känna avundsjuka, men det är svårt att låta bli.
Vi ställde ganska snabbt in oss på att vi troligtvis skulle behöva donator. Det var bra att vi fick diskutera detta, men jag hade önskat att vi fått mer information om vad provsvaren verkligen visade och vad det faktiskt innebar i ett tidigare skede. Vi har helt klart fått oroa oss onödigt mycket för saker vi inte behövt oroa oss för egentligen.
När det låga spermieantalet konstaterats så påbörjades en utredning av orsaken till detta. Min man fick göra en kromosomutredning som visade på en avvikelse. Det här skapade tyvärr fler frågor än svar och åter gjorde den dåliga samordningen att det tog extra lång tid. Dessutom finns det så få specialister inom genetik att det tar tid bara av den orsaken. Efter cirka ett halvår fick vi slutligen vår remiss till det sjukhus som vi skulle få utföra själva behandlingen på. I det här skedet var jag glad att jag är ett kontrollfreak för vår läkare (som vi faktiskt ens aldrig träffat) skickade aldrig iväg remissen som utlovat. Jag ringde för att dubbelkolla och de lovade att den skickats, men först efter två veckor och påminnelser från mig så skickades den. Två veckor är nu inte en evighet i vanliga fall, men...ja, ni som är här vet ju hur långa de veckorna känns. Fick ett litet spydigt svar att det spelar ju inte så stor roll eftersom det snart är semesterstängt. Oavsett så är det ju kö och att hamna efter i den känns ju bara ännu värre när man vet att det snart stänger för semester. Sommaren gick och vi fick på hösten träffa vår läkare för första gången och det var också första gången det kändes att vi fick ett proffsigt bemötande.
Tyvärr var vi längre ifrån behandling än vi då trodde. Läkaren ville gå vidare med den genetiska utredningen, vilket antagligen borde ha gjorts redan innan sommaren. Så det blev en ny vända med provtagning och väntan. Den fördelades ytterligare när de plötsligt, efter att vi redan fått tid för att få provsvaren, kom på att de skulle ta fler prover och de skulle analyseras. Åter något som borde gjorts tidigare.
Vi fick innan jul, till slut, träffa genetikern. Tyvärr pratade hen extremt dålig svenska och även om hen var kunnig hade vi svårt att förstå och vi missuppfattade en del. Som tur var fick vi hjälp av vår fertilitetsläkare. Kortfattat ska genfelen antagligen (man kan inte veta helt säkert) inte orsaka några sjukdomar. Men om vi får en pojke så kommer han med största sannolikhet ha samma problem.
Vi fick under tiden också veta att min man kan bli biologisk förälder.
Äntligen var det dags att köra igång, men mensen kom självklart på julafton och vi fick vänta ytterligare en månad.
Så nu är vi här. Andra sprutdagen. Jag kör på Bemfola 150 och kommer på dag fem lägga till orgalutran. Vi kommer att göra ICSI och kommer eventuellt att göra en biopsi om det inte kommer några spermier "vanliga sättet". Vet inte exakt antal spermier min man har, men det är näst intill inga, men på det senaste provet bedömde man i alla fall att det skulle räcka för ICSI. Men eftersom antalet kan variera från gång till gång och han ligger så väldigt lågt i antal får vi vara beredda på en akut biopsi på honom.
Själva sprutan var inte alls jobbig. Nu är jag visserligen inte alls nålrädd, men det är ju lite annat att ta på sig själv. Jag hade räknat med att det skulle kännas, men hade det inte varit för att jag själv gjorde det så hade jag inte märkt det. Har tagit sprutor på mig själv tidigare för annan sjukdom och de sprutorna var mycket värre trots att man inte såg nålen.
Idag har jag mått lite illa. Misstänker att det egentligen inte beror på själva behandlingen ännu. Tror snarare det är stressen och oron.
På det personliga planet har vår resa än så länge gjort oss starkare som par. Jag kan inte påstå att vi pratar om känslorna kring det jätteofta, mer än hur jobbigt det är att vänta och att det är nervöst nu när vi faktiskt är här. Men vi har pratat om att nu när vi klarat den här resan ihop så här långt så borde vi kunna klara det mesta. Vi har också kommit överens om att aldrig ge upp varandra i framtiden när det är tufft utan att tänka tillbaka på allt vi gått igenom ihop. Vi har också blivit mer övertygade om att vi verkligen älskar varandra. Men visst har det varit en tuff resa. Och visst har vi fått kämpa med känslorna. Min mans dåliga mående och dåliga samvete över att det är "hans fel" (nej killar, ni behöver inte ha dåligt samvete. Jag kan väl inte svära för vad andra tjejer känner, men jag tror att hade vi tänkt så så hade vi lämnat er) gjorde att han fattade en del ogenomtänkta beslut när han mådde som värst och det blev en prövning av vårt förhållande. Men vi tog oss igenom det och lärde oss att inte dölja vad vi kände.
Vi valde att inte berätta för någon förrän långt in i utredningen. Men vi berättade tidigt för våra chefer och har ni inte en idiot till chef så kan jag rekommendera att göra detta. Behövde aldrig komma med undanflykter för att vara ledig och kunde vara borta med kort varsel utan att chefen ifrågasätt detta. Numera vet även mina närmsta kollegor och det är så skönt att de förstår att jag just nu inte kanske är mitt bästa jag. Dessutom är det skönt att ha någon mer att prata med. Våra familjer vet sedan i somras om vår situation. Att berätta för dem var en av de värsta sakerna jag gjort. Dels blev det plötsligt så verkligt och dels så visste jag hur ledsna de skulle bli. Men de har varit ett fantastiskt stöd och nu sitter jag och pratar om ägglossning med min pappa. Vi låtsades förr knappt om det faktum att jag delade sovrum med min man :p
I slutet av nästa vecka blir det ägguttag om allt går som planerat. Men nästa steg är ju UL och blodprov som sker på torsdag.
Vi har precis påbörjat vår första IVF. Idag är sprutdag nummer två.
Vår resa: vi är båda 30 och började försöka för drygt två år sedan. Vi sökte (tack och lov) hjälp så snart ett år passerat (gränsen för att få söka i vårt landsting). Vi hade då aldrig lyckats. Alltså inga plus och inga missfall. Eftersom det var julhelg emellan dröjde det lite extra innan vi fick komma på vårt första besök. Men det gick ändå snabbare än vi trott, men det var också enda gången och all väntan har varit en av de värsta delarna i det här.
Vid första besöket gick vi igenom frågeformulär och vi fick också remisser för provtagning. Vi bor i en mindre ort som inte utför några egna behandlingar utan endast själva utredningen. Detta märktes tyvärr i den dåliga samordningen vid provtagning och i den bristande information vi fick. Så här i efterhand undrar jag om inte det till viss del beror på okunskap. Det orsakade tyvärr fördröjning i utredningen och även om det var kortare fördröjningar så vet vi ju alla här hur varje dags väntan är en plåga.
......na närmsta kollegor och det är så skönt att de förstår att jag just nu inte kanske är mitt bästa jag. Dessutom är det skönt att ha någon mer att prata med. Våra familjer vet sedan i somras om vår situation. Att berätta för dem var en av de värsta sakerna jag gjort. Dels blev det plötsligt så verkligt och dels så visste jag hur ledsna de skulle bli. Men de har varit ett fantastiskt stöd och nu sitter jag och pratar om ägglossning med min pappa. Vi låtsades förr knappt om det faktum att jag delade sovrum med min man :p
I slutet av nästa vecka blir det ägguttag om allt går som planerat. Men nästa steg är ju UL och blodprov som sker på torsdag.
Hej! Tack för du ville dela med dig! Hoppas allt går bra med behandlingen nu och vad skönt att ni äntligen hamnat i rätt händer. Önskar er all lycka till :)
Vi har precis påbörjat vår första IVF. Idag är sprutdag nummer två.
Vår resa: vi är båda 30 och började försöka för drygt två år sedan. Vi sökte (tack och lov) hjälp så snart ett år passerat (gränsen för att få söka i vårt landsting). Vi hade då aldrig lyckats. Alltså inga plus och inga missfall. Eftersom det var julhelg emellan dröjde det lite extra innan vi fick komma på vårt första besök. Men det gick ändå snabbare än vi trott, men det var också enda gången och all väntan har varit en av de värsta delarna i det här.
I slutet av nästa vecka blir det ägguttag om allt går som planerat. Men nästa steg är ju UL och blodprov som sker på torsdag.
Åh vad man lätt blir orolig. Jag krockade med bilen idag. Inblandad i en seriekrock på en väg där det var ishalka. Jag tror jag mår bra men herregud vad orolg man är för magen. Vet det ligger tryggt där inne men oro är inte bra nångång... trist!:(
Ta de lungt brudar!!