Tycker inte om min sambos son

Han fick ju inte vara en närvarande pappa när barnet var litet. Han har väl en lång startsträcka att ta igen. Betyder väl inte att han inte vill. Betyder inte heller att pappans sambo ska gå in och kompensera pappans brister. Han kan lära sig.

Jag förstår inte varför du, och andra som du, väljer en man med barn sen innan. Ännu mindre varför ni väljer att flytta ihop, och skaffa gemensamma barn, med dem. Varför väljer ni inte bara en man UTAN BARN SEN INNAN?

Mamman vill att pappa nu ska ha honom varannan vecka, men vill behålla pengarna. Pappan är inte engagerad i barnet, sambon tycker han är ouppfostrad och att det blir dyrt att ha honom där.

Och så skapar man en ångestfylld och deprimerad tonåring.

Men på riktigt buhu.... Om pappan inte ens förstår att det inte är bra för pojken att inte ha några (kärleksfulla) gränser, så ligger han ju väldigt efter i hur man ska vara som en förebild.

Verkligen +1. Klart denna pojke känner av alla stämningar därhemma mm, oavsett vad han visar upp. Finns inget av det TS berättat som visar att han på nåt sätt är älskad, någonstans.

Det låter som vilken unge som helst i dagens samhälle. Du kan ju knappast kräva att han ska bryta kontakten med sin son för din skull.

Men det är ju just det som är den stora grejen, pappan verkar ha noll intresse och ekonomi för att överhuvudtaget ha mer umgänge än vh. Varför då tvunget genomdriva något som bara kan sluta dåligt?

Alla vet att ett barn kostar pengar, MEN det är också FÖRÄLDRARNAS ansvar och inte "de vuxnas". Som partner vet man att ens partner kommer att behöva betala för sitt barn och det kommer att gå ut över att han inte kommer ha råd att följa med på saker, så man kommer att få göra en hel del själv och med sitt gemensamma barn när partnern stannar hemma med sitt tidigare. Men börjar det förväntas att man ska stå för det tidigare barnets kostnader, tja då kan det hålla sig borta.
Jag skulle aldrig skjuta till en femöring för att umgänget skulle bli av, för det är inte jag som är intresserad av att träffa hans unge.

Alltså , vad hårda folk är mot dig TS. 

Jag kan sätta mig in i hur du känner. Jag har gått igenom liknande - men faktiskt varit föräldern som har barn som sambon inte alltid kunnat knyta an till. 

Jag ser mig själv som en riktigt bra förälder - men det tyckte inte sambon alltid. Det viktiga för henne var att man inte glömde bort det vanliga vardagliga livet när barnen kom. Att vi fortfarande var en familj med regler och ansvar. (tex är en regel att vi inte har mössa och keps vid bordet. Det har du all rätt att säga till om). Jag ville väl, som många föräldrar som kanske bara har barnen varannan helg, ha det extra mysigt när de kom, och undvek gärna konflikter. Konsekvenserna blev ju att tillvaron blev tämligen regelfri. 

Just den där känslan av kompensation för att man inte kan vara närvarande dagligen gjorde att det blev helt snett i rollerna hemma när barnen var hemma. Jag fortsatte dessutom vara som en förälder som hade hjälp av den andra föräldern, men det var ju inte med honom jag levde längre. Och jag tog det lite för givet att sambon skulle förstå föräldraskap. Så jag missade att sånt som var så självklart för mig i föräldrarollen inte var så självklart för min sambo som inte ens hade barn då. 

Under ungefär ett års tid bodde barnen hos sin pappa och kom till mig på helgerna. Sen flyttade ett av barnen till oss på heltid. Vi trodde att det skulle fungera jättebra, det hade funkat rätt hyfsat på helgerna. Men omställningen blev väldigt stor, från helgmys till vardagsliv. Och jag hade inte förmågan att förklara för min sambo vad det innebar, och inte heller förmågan att förstå att omställningen var alldeles för stor att ta in för sambon. 

Dock en stor eloge till sambon som INTE tog detta inför barnet, som aldrig klagade. Utan gjorde som du. Försökte behandla barnet som en i familjen och när den tillfälligt utökades av syskonet varannan helg försökte vi vara en bra och fin familj. Men under ytan pyrde det och vi småtjafsade utanför barnens närhet. Så rann bägaren över och när den gjorde det blev det en jättekris. 

Den har vi tagit oss förbi nu men det tog två år av kämpande och i den krisen blev förstås barnen drabbade i att sambon verkligen hade öppet svårt för barnen och de för sambon. Men nu har de hittat tillbaka till varann mer och mer. 

Nämnas kan att jag blev med barn helt hastigt och oväntat med pappan till barnen första gången vi var med varann. Dock försökte vi vara en familj och det höll några år iallafall. 

Nämnas kan också att det inte är så lätt att bara bryta upp och gå, inte heller ska man behöva säga nej till den stora kärleken och sin egen lycka pga ett ex och ett barn. Det där med barnet och anknytning kan du jobba på - men inte genom barnet utan genom sambon. Låt honom förstå hur du känner - det är en del av ditt ansvar som vuxen att tala om för din sambo hur du känner och mår, och sen är det hans ansvar att se till att skaffa de verktyg som behövs för att du och pojken ska kunna stärka er relation. Ta professionell hjälp om så behövs.

Att göra något åt exet kan vara svårt men även där måste du ha förståelse och stöd från sambon. Kanske bär också han tankar och funderingar och kan ni delge varann finns absolut hopp om att detta ska bli bra en dag. 

Tycker du gör helt rätt som vågar stå för dina känslor och sträcker ut en hand i ett forum för att få tips och ideer och stöd. Tyvärr verkar det vara magert med det här. 

Till er som dömer pappan: Skämmes ta mig fan! Är ni så jävla perfekta själva undrar man ju? Har inte folk rätt till en andra chans? 

Sånt måste angripas redan från start, med att båda parter skyddar sig. Skulle det sen ändå gå åt helvete så får kvinnan ta sitt ansvar och göra abort. Detta är ju som en sommarkatt, den är gullig när den är liten och sen när den växer och blir jobbig så vill inte ägaren ha den utan slänger ut den och hoppas att någon annan vill ta över ansvaret. 
Vet inte hur många sådana katter som dumpades utanför gården som vi sen fick ha det tvivelaktiga nöjet att avliva. 

Man ser även alla trådar på forumet där tjejen blivit gravid vid ett ons och killen inte vill bli pappa, de känner inte ens varann. Där sitter hur många som helst och hejjar på tjejen att hon ska behålla barnet. Jag tror att det många gånger blir som här, i slutänden så vill ingen av föräldrarna ha barnet utan försöker på alla sätt att antingen få en partner som tvingas ta hand om det, eller så skiter båda föräldrarna i det bara och hoppas det växer upp och försvinner fortast möjligt.

TS - Tillägg:
du måste sätta ner foten och se till att sambon går den riktiga vägen via försäkringskassan och regler så att ni kan få rättmätlig ersättning för omkostnaderna. Exet kommer aldrig tacka er för att ni inte krånglar, ant göra det lite svårare att ha pojken men det får ju stå för henne sen. 

Inte nog med att du ska stå för mesta delen av omkostnaderna - det ska också göras för att en person som exet ska få bättre ekonomiska förutsättningar. 

Du och sambon måste prata med försäkringskassan. Ska ni ha pojken så mycket så behöver ju NI också rätta förutsättningar för dels er - men också för honom.