Tycker inte om min sambos son

För övrigt kan jag förstå om man blir irriterad på ett oförskämt barn, men att du valde att fortsätta i en relation, samt fått BARN, när du inte har fått någon bra kontakt med pojken, är för mig helt obegripligt.

Först och främst ska jag berätta att jag känner igen mig i dina känslor. En tanke som ofta flyger igenom mitt huvud är att "jag vill inte ens ha honom här". En bra vecka är när den tanken inte flyger igenom mitt huvud. Det känns sorgligt att det är så. 
Jag har inte samma historia som du men jag har många liknande faktorer. Din irritation är enkel att förstå. Hur känner du inför den, känner du också en sorg över att det inte fungerar bättre?
Jag säger som så många sagt här. Du ska se till att pappan tar hela sitt ansvar för sitt barn. Du ska inte behöva göra nånting. Om mamman får igenom att barnet ska bo hos er varannan vecka så ligger det på honom att få det att fungera så att varken du eller barnet mår dåligt av det. Du ska inte tycka synd om pappan för att han råkade göra en tjej gravid och för att hon behöll barnet. Hon är också i sin fulla rätt att behålla ett barn om hon råkar bli gravid. Det gör livet för er väldigt komplicerat men det är ingens fel, allra minst ditt. Om dom skaffade ett barn som de inte var redo för så var de knappast de första människorna på denna jord som har gjort så men du är inte den som ska kompensera för de val som de själva har gjort. En del klarar av att bli bra föräldrar trots att det inte var planerat, andra är mindre bra men det kan bli bra ändå till slut.
Lägg över allt på pappan, du ska inte behöva göra någonting. Om pappan inte har kapacitet att ha barnet mer än varannan helg så ska han inte ha det heller. Vill pappan ha varannan vecka så ska han se till att han klarar det.
Om du som din sambos partner vill gå in och stötta honom i hans önskningar och behov så kan du göra det men med den irritation du uppvisar inför hans barn så ser jag det som ett tecken på att du inte är där idag och det kan ingen kräva eller förvänta sig att du ska vara. Vill han ha sitt barn varannan vecka så ligger det på honom att bevisa att han har kapacitet för det. Det får aldrig ligga krav eller förväntningar ifrån andra, varken pappan eller mamman, eller eventuella släktningar eller annan omgivning, att du ska gå in och lösa det här för dom. Varför skulle du ha mer kapacitet än föräldrarna? Nu har du själv ett barn som du ska sörja för och det är det barnet som du måste stå upp för. Det barnet har bara dig och din sambo att sörja för sig. Din sambos son har sin mamma och sin pappa att sörja för sig.

Med tanke på att TS skriver att hon inte har råd så behövs med stor sannolikhet barnbidraget.

Självklart ska barnet få bo varannan vecka med sin pappa MEN lika självklart är att barnet aldrig ska tvingas bo med dig!

Så det är separation som gäller för er nu ts. Du och pappan får ha er gemensamma varannan vecka och han får då ha båda sina barn varannan vecka. Han kanske kan bo med dig och er gemensamma varannan vecka så denne får ha en förälder på heltid?!

Detta har DU valt så du är inget offer även om du försatt ditt barn i en situation där denne bara får ha mamma på halvtid. Konsekvenser av ditt eget val helt enkelt!

Jag kräver inte att han ska tacka och bocka för allt. Men allt vi bjuder med honom på så blir det mest bara klagomål. Det är inte direkt kul då. Jag tjänar helt okej med pengar men med tanke på att jag får försörja 2 vuxna och 2 barn blir det dyrt. Halva barnbidraget skulle underlätta. Och principsaken att min sambo inte ska betala underhållsstöd om han har sonen på halvtid. Min prioritering är min son. Allt detta tjafs tar bara energi och det blir som en ond cirkel som leder till mer och mer irritation. Jag önskar pojkens mamma och pappa kunde göra det som behövs för att det ska bli ordning. Det är inte mitt ansvar att lösa detta. Jag vill ha en bättre realtion till pojken men irritationen är stor och nu när det gått så lång tid känns det nästintill omöjligt att ens prata med honom. Det känns inte naturligt. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Det hör också till saken att jag haft en strulig uppväxt som satt sina spår i mig. Det sociala samspelet är över lag svårt för mig. Jag har svårt för att ta kontakt, hitta saker att säga osv. Jag vill göra bättre men jag vet inte hur. Alla påhopp hjälper inte. Som sagt så är det skillnad på konstruktiv kritik och bajskastning.

Men hur ska man lösa detta?Föräldrarna kan inte samarbeta,du är trött på situationen.Kanske bättre att acceptera det som det är och gå vidare i sitt liv.

Men du, om pojkens mamma "vägrar" så säger väl din man att "Vi ses i rätten". Om inte så har ju han tagit ett aktivt beslut i att inte ha delat barnbidrag. Likaså med ungängestider.

Du nämnde att din sambo är sjukskriven, men då har han väl sjukersättning från fk? Han har även rätt till ett halvt bostadstillägg. Eftersom ni har barn kan det vara värt att kolla upp bostadsbidrag (jag är inte jätteinsatt i detta). Bor barnet varannan vecka hos er ska din sambo inte betala underhållsstöd och ni har rätt till halva barnbidraget.

Din sambo måste ta itu med detta. Om han är sjukskriven för depression (exempelvis) så förstår jag att det kan vara svårt att ta itu med saker, men då kan han få hjälp av kommunen.

Jamen absolut. Barnbidraget är dessutom enligt mig hur som helst minsta problemet. Största problemet är TS attityd gentemot bonussonen, på andra plats pappans relation till mamman.

Skulle du ha sagt tack till någon för varje sak den gör om den personen tydligt visar sin negativa syn på dig och att du bara är ivägen och till besvär? Pojken sitter ju jämt på sitt rum och spelar data. Vad ska han göra? Eller tycker du att han ska säga tack till TS för att hon ska bli nöjd/behandla honom bra? Och att istället då, som ditt råd var, att utesluta honom ÄNNU mer från familjen och aktiviteter... tror du pojken kommer säga tack för maten då? Vansinne.

Ge och ta är alltid A och O i ALLA relationer. TS tycker vi som inte håller med henne kör med bajskastning för att vi säger att hon behandlar ett barn illa, istället för att ta till sig det som konstruktiv kritik och vara den vuxna som kliver in och tar ansvar för relationen. Det är ALLTID den vuxna som ska ta det ansvaret. Barnet har inte valt TS, TS har valt barnet. När relationen sitter där, DÅ kan TS införa regler kring att tacka för maten m.m. Eller ska hon fortsätta med sin hieraki och förstöra pojken och hans självkänsla helt? "Du är inte välkommen här och känns som en inkräktare i mitt hem, du får följa med på saker men jag tilltalar dig inte för det är så svårt för du stör mig men du ska vara tacksam för att du får följa med"....

Ja, att ta det till rätten och iallafall få rätsida på den ekonomiska sidan tror jag skulle minska en hel del av TS stress och irritation. Har själv varit där och det visade sig vara den storsta biten till irritation for min del; då vi betalade underhåll for ett barn som bodde hos oss, samtidigt med arbetsloshet och stram ekonomi- det var bara så fel.