Tycker inte om min sambos son

Fy vad spydiga kommentarer. Nu var det tips ts behövde.

Om ni har hans barn halva tiden har ni rätt till halva barnbidrag.

Innan man skaffar barn ska man tänka igenom så man har råd och inte räkna med barnbidraget.

Nu har du valt att skaffa barn med en som har barn innan då får du acceptera det och göra bästa av situationen.

Barn brukar känna väldigt mycke och känner sig säkert inte välkommen till er och drar sig undan så mycket det går.

Sätt upp regler tillsammans om vad som gäller i erat hem och att det ger konsekvenser om man inte följer dom.

Låt honom vara delaktig i reglerna .

Exempel på regler

Ställa in tallriken i diskmaskinen

Alla sitter tillsammans vid middagsbordet och äter tills alla är klara.

Dator/ mobil tid mellan 15-17.( dra ur nät, kablar när tiden är ute) går helt enkelt inte sitta längre.

Ha en trevlig ton mot varandra.

Bädda sängen

Slänga skräp i papperskorg

Lägga smutstvätt i tvättkorgen

Vara delaktig i vad ni ska äta i veckorna ( att alla i familjen sitter och planerar veckans måltider tillsammans)

Sitter ihop vid Tv:n och ser på nått hela familjen .

Gör mycket saker ihop lär känna pojken.

Ju mer ni umgås och lär känna pojken desto bättre blir det ju när han känner sig trygg och omtyckt en del av familjen.

Första gången VI??? Nej det är DU som kastade din sambos barns leksak!

Jag på det i påsen som åkte ut i skräpförrådet men det var i samråd med min man så ja, VI!

Jag på det i påsen som åkte ut i skräpförrådet men det var i samråd med min man så ja, VI!

Både du och ts borde leva ensamma tills ni vuxit upp och mognat så ni kan bete er juste mot er omgivning!

Det verkar som att du ändå lägger rätt stor ansträngning på att hålla koll på barnens saker, dvs bonusarnas saker så att du kan hiva dem om de är i vägen för dig. Gå och släng lite av dina egna saker om det är för mycket grejer i er 4-barnsfamilj,

Håll lite koll på din 2 åring istället så har du nåt vettigt att fokusera på!

Annars är det väl ungen som åker i poolen eftersom ingen ser till den?!

Skulle någon säga att de inte gillar mitt barn så är det helt okej. Man kan inte klicka med alla. Oavsett om det är ett barn. Alla barn är för den delen inte så oskyldiga heller. Ingen av er är här och ser situationen objektivt utan reagerar enbart på hur jag valt att uttrycka mig i ett forum. Att uttrycka sig här ger utlopp för frustration men det betyder inte heller att jag uttrycker mig på det viset hemma. Det är inte som att jag vägrar svara pojken när han pratar och bara fnyser eller något. Jag säger ingenting till honom om han rör saker. Dels av rädsla att överreagera och dels för att jag inte känner att det är min plats att säga något. Ja jag har svårt att ta kontakt med honom men jag har aldrig aktivt gjort något för att visa honom att han inte är välkommen. Och jag ser inga tecken på att han inte skulle känna sig välkommen heller. Att han har keps vid matbordet är inte för att han inte vill behöva se oss. För vi pratar vid matbordet. Att jag tycker han är lat är inte bara min åsikt för både hans egen mor och utomstående har uttryckt samma sak. Hans mamma har också sagt att han är uppkäftig hemma mot henne och att hon ibland uppfattar honom som manipulerande. Som sagt gör jag ingenting öppet för att visa pojken att jag inte gillar honom. Det är en känsla jag har. Och det fungerade bättre för några år sen men har blivit sämre med tiden. Och nej det finns ingen skilsmässa att ta hänsyn till. Mamman var i början av sin graviditet när de gick isär. Han har aldrig levt ihop med båda sina föräldrar. Att hon valde att behålla ett barn som blev till första kvällen med en man hon inte kände något vidare säger en hel del om hennes karaktär också. Min son har båda sina föräldrar och varför ska vi gå isär så det drabbar honom? Det är som att säga att den första sonen är värd mer än den andra då. Min sambo är fullt medveten hur jag känner och har inga planer på att lämna. För som sagt behandlar jag inte pojken illa och det finns ingen som säger att det inte kan bli bättre. Även min sambo kan tycka att pojken är påfrestande. Vissa barn är det. Alla barn är olika. Alla barn är inte söta små oskyldiga offer. Jag säger inte att jag är ett offer. Jag ventilerar mina känslor. Det är ingen som under alla dessa år reagerat på att jag skulle bete mig på ett visst sätt mot pojken för det är inget som syns utåt. Hans mamma och jag har väldigt olika syn på föräldraskap. Hon prioriterar inredning och skönhet över att hålla löften till sina barn (Ja hon har ett barn till). Jag prioriterar annorlunda. Jag håller mina löften. Även till den här pojken. För att jag vet själv hur det är att bli sviken av sina föräldrar. Jag inkluderar honom i våra semestrar och har jag sagt att vi ska göra något så gör vi det. Hans mamma gör precis tvärtom. Men det är JAG som är den stora boven i dramat?

Ts har levt med denna stackars pojke i 4 år och fortfarande inte lärt känna ungen.

Kommer knappast ändras nu!

Nej det enda rätta är en separation nu - omgående!