Till er styvföräldrar som är missnöjda!

Jag tror att en "styvhäxa" ofta skapas av mannens beteende: 
1. Han ber henne flytta in i ett tidigt skede och lägger smygande på mer och mer jobb på henne både med barnen och i hushållet

och/eller

2. Han sätter barnen på en piedestal och lyder deras minsta vink, han ignorerar flickvännen/frun när barnen är där. Ibland lyder han även exfruns minsta vink.

Självklart leder detta till frustration, men här har styvmamman ett stort ansvar: nämligen att ta upp problemen med mannen och inte ta ut frustrationen på barnen, vilket säkert är lätt hänt.

Du har rätt i att barnen inte ser vad som händer bakom kulisserna, men det kan man inte heller förvänta sig av barn. Och när de är vuxna kommer de bara ihåg vad styvmamman gjorde mot dem.

Saken är ju den, och nu pratar jag utifrån egen erfarenhet, att man försöker ju bespara barnet det som händer bakom kulisserna. Som när hens mamma ville resa iväg, inte vet hen allt som mamman gjorde från det att hon tog upp sin önskan om att lämna till det att hon faktiskt lämnade. Inte heller vet hen hur tungt det blev för oss att ha heltid med allt annat som pågick i våra liv just då. Hur berättar man det för ett barn, liksom. Det är i så fall inte jag som ska försöka berätta det utan pappan som får försöka förklara på ett sätt som inte får barnet att känna sig i vägen. Jag vet inte ens om det är möjligt.

Mamman däremot, hon hade ju jättebra förklaringar på varför hon skulle resa, ja, det var ju till och med synd om henne. Den ingången har hon till barnet, hon kan beklaga sig (eller bearbeta barnet som jag anser att hon gör) medan mina problem så gott som aldrig når barnet. 
Stor frustration, ja, verkligen. Och jag har försökt att prata med pappan men det är som att det tar stopp. Det tar inte lång stund förrän han ser det som att jag klagar på hans barn och då kan han inte föreställa sig att han kan göra något, då är det bara min inställning det är fel på. Ibland märker jag ändå att han har lyssnat men det är väldigt mycket frustation däremellan. 

Det bästa jag har gjort är att lämna över allt på pappan som har med hans barn att göra. Det har varit enda sättet att få honom att se hur saker verkligen är. Det kan bli lite lustigt ibland när han tror att hans barn har börjat bete sig på ett visst sätt den senaste tiden, fastän jag har påtalat det i flera år. Inte direkt skrattretande lustigt, mer sorgligt att det var så svårt för honom att lyssna när det kom ifrån mig. 

Jag fantiserar ofta om att berätta allt för deras barn, allt om hur mamman minsann förväntar sig att vi ska stötta henne om hon vill ha hjälp men hur hon rent av har gått in för att sabotera de få gånger som vi har önskat hjälp av henne. Det är så sjukt, vi har alltså frågat om hon vill hjälpa, aldrig tagit för givet, hon har sagt ja, självklart. Men sen när det kommer till kritan så lägger hon upp sina planer så att vi står där i sista änden och får ta hand om henne i stället. Hon gör det så subtilt också, eller blånekar om att vi kommit överens. Sen kan hon ändå med att begära att vi ska ta över hennes del av ansvaret för barnet under långa perioder när hon har någon intressant resa som hon vill göra. Att jag och pappan har bråkat mycket är hans barn garanterat medveten om men jag tror inte hen är medveten om hur hens mamma har agerat. Det kan bli svårt att berätta också när jag vet att hon bara kommer att blåneka. Men jag tror ändå att deras barn vet med sig att hens mamma har dessa tendenser så att det åtminstone kan väckas en tanke att det kanske inte har varit så lätt. 
Som sagt, det här är något jag fantiserar om, inte något jag vet eller tror att jag kommer att göra. 

Det låter jättejobbigt, men du har väl vad jag förstått inte låtit din frustration gå ut över barnet? 

Hur menar du då, inte låtit min frustration gå ut över barnet? Jag har inte bytt lås och stängt ute barnet, om det är det du menar. Men jag känner mig frustrerad, även på barnet och ibland har det bubblat över. Det är inte ett särdeles problematiskt barn men det är ingen ängel heller. Jag har svårt för hens lögner och manipulationer och än svårare när pappan är flat. 
Jag försöker hålla mig borta från irritationsmomenten nu. Pappan får ta allt själv. Häromveckan utdelades den första konsekvensen någonsin. Kors i taket. Plötsligt händer det. Men inga konsekvenser delas ut om det "bara" handlar om att hen har stört min nattsömn. Inte ens ett samtal.
Pappan tycker att jag har dragit mig undan för mycket, att jag låter frustrationen gå ut över hans barn, det kanske du också skulle tycka. Jag tycker det är skönt jag, jag behöver inte dras med i hans barns manipulationer, jag står utanför. Jag kunde inte hantera det och hans pappa tyckte inte att det fanns något att hantera. Pappan får sköta det nu så tittar jag på. Det är mycket mer behagligt än att befinna sig mitt uppe i stressen. 

Att du håller dig utanför kan jag förstå, det tycker jag är helt ok. Det som jag tycker är så illa är när barn inte får känna sig välkomna hos den ena föräldern pga att en ny partner inte tycker om dem. 

Vad innebär det att känna sig välkommen? För om du frågar mig så är inte jag särskilt intresserad av att ha hen hos oss. Men jag förstår ju att det är så det är, de delade på vårdnaden när vi träffades, jag har aldrig ens funderat på att min sambo skulle ändra på något där. Han hade ett barn som skulle träffa sin mamma och sin pappa, bo hos båda, inget konstigt med det. Två kompetenta föräldrar som samarbetade om att ta hand om ett barn.  
Idag, med allt som har hänt, utan att gå in på alla detaljer, med de krafter det tar ifrån mig att ha hen hos oss, så tänker jag inte precis att hen är välkommen. Mina tankar går åt andra hållet faktiskt. Men det är fortfarande min sambos barn, jag förstår ett hen ska bo med sin pappa, men jag längtar till att hen vill pröva sina vingar och flyga ut från boet. 
Men om mamman bestämmer sig för att resa iväg igen, lämna deras barn på heltid hos oss igen, jag måste säga att jag har fantasier om vad jag ska göra då och en av fantasierna inkluderar något med nycklar och lås. 
Jag har ingen aning om hans barn känner sig välkommen hos oss, det ligger inte som prio ett hos mig. Min största prioritet ligger i att hålla problemen på avstånd, bibehålla mina krafter, så att jag har mina krafter kvar till min prio ett, nämligen att ta hand om mina egna barn. 

Det låter väldigt sorgligt alltihopa. Har du funderat på separation?

Vad innebär det att känna sig välkommen? För om du frågar mig så är inte jag särskilt intresserad av att ha hen hos oss. Men jag förstår ju att det är så det är, de delade på vårdnaden när vi träffades, jag har aldrig ens funderat på att min sambo skulle ändra på något där. Han hade ett barn som skulle träffa sin mamma och sin pappa, bo hos båda, inget konstigt med det. Två kompetenta föräldrar som samarbetade om att ta hand om ett barn.  
Idag, med allt som har hänt, utan att gå in på alla detaljer, med de krafter det tar ifrån mig att ha hen hos oss, så tänker jag inte precis att hen är välkommen. Mina tankar går åt andra hållet faktiskt. Men det är fortfarande min sambos barn, jag förstår ett hen ska bo med sin pappa, men jag längtar till att hen vill pröva sina vingar och flyga ut från boet. 
Men om mamman bestämmer sig för att resa iväg igen, lämna deras barn på heltid hos oss igen, jag måste säga att jag har fantasier om vad jag ska göra då och en av fantasierna inkluderar något med nycklar och lås. 
Jag har ingen aning om hans barn känner sig välkommen hos oss, det ligger inte som prio ett hos mig. Min största prioritet ligger i att hålla problemen på avstånd, bibehålla mina krafter, så att jag har mina krafter kvar till min prio ett, nämligen att ta hand om mina egna barn. 

Jodå, tanken dyker upp ibland men jag föredrar att kämpa på, det skulle inte bli bättre av en separation. Just nu har jag lyckats föra över allt på pappan och han har faktiskt blivit bättre på att ta hand om sånt som han bara kunde strunta i förut, förhoppningvis fortsätter det på den vägen. Kanske kommer även hans barn att förstå hur saker och ting hänger ihop längre fram. 

Vad innebär det att känna sig välkommen? För om du frågar mig så är inte jag särskilt intresserad av att ha hen hos oss. Men jag förstår ju att det är så det är, de delade på vårdnaden när vi träffades, jag har aldrig ens funderat på att min sambo skulle ändra på något där. Han hade ett barn som skulle träffa sin mamma och sin pappa, bo hos båda, inget konstigt med det. Två kompetenta föräldrar som samarbetade om att ta hand om ett barn.  

Idag, med allt som har hänt, utan att gå in på alla detaljer, med de krafter det tar ifrån mig att ha hen hos oss, så tänker jag inte precis att hen är välkommen. Mina tankar går åt andra hållet faktiskt. Men det är fortfarande min sambos barn, jag förstår ett hen ska bo med sin pappa, men jag längtar till att hen vill pröva sina vingar och flyga ut från boet. 

Men om mamman bestämmer sig för att resa iväg igen, lämna deras barn på heltid hos oss igen, jag måste säga att jag har fantasier om vad jag ska göra då och en av fantasierna inkluderar något med nycklar och lås. 

Jag har ingen aning om hans barn känner sig välkommen hos oss, det ligger inte som prio ett hos mig. Min största prioritet ligger i att hålla problemen på avstånd, bibehålla mina krafter, så att jag har mina krafter kvar till min prio ett, nämligen att ta hand om mina egna barn.