Till styvföräldrar som är missnöjda, ni andra kan hålla er härifrån! Pretton och besserwissers, hitta en egen tråd! Här riktar jag mig ENDAST till missnöjda styvföräldrar. Jag vill bolla och dela upplevelser.
Vad är just DU missnöjd med, dela med er. Jag är väldigt missnöjd med min situation iallafall och behöver lite brainstorming.
Vilken hemsk situation ni har hamnat i! 
Snälla läs hela det här inlägget och tänk igenom det, slå inte ifrån dig direkt, jag menar verkligen väl.
Ni har hamnat i en ond cirkel som blivit värre och värre och nu är så långt gången att precis allt är infekterat.
Ni behöver hjälp att kliva ut situationen och börja nysta i vad som är vad och var man ska börja för att försöka reda ut det. Jag föreslår familjeenheten hos er kommun, börja där och be om tips på var ni ska ta vägen vidare. BUP bör bli inblandat, men det kan vara svårt att få tid.
1. Barnen visar att de mår extremt dåligt. Den biten tror jag att du egentligen förstår, men du är så arg och trött på all skit att du har svårt att ta den utgångspunkten. Barnen ljuger för er och hyllar sin mamma för att de är oroliga för sin mamma men litar på er. Det är så barn fungerar. Det är JÄTTESVÅRT att svälja ilskan och den sårade känslan, men det är BARN det handlar om, så som vuxen måste man!
2. Försök sluta vara så arg på barnen, det ÄR INTE deras fel. Deras mamma misshandlar dem mentalt och ni gör inte saken bättre genom att låta henne hållas. Med de punkter du räknade upp för regelskillnader borde ni gjort en orosanmälan hos soc för länge sen!
3. Att få ett litet syskon är superjobbigt för barn, ju äldre de är desto jobbigare blir det. Ni hade behövt lägga mer tid och förståelse där. SJÄLVKLART är det lugnare hos mamma. Varför inte bara erkänna det och fråga om de vill bo varannan helg ett tag, eller kanske tre helger av fyra om det är fest hos mamman på helgerna. Stora barn kräver mer anpassning av föräldrarna då de har andra behov.
4. Självklart kan man ha olika regler hos mamma och pappa, och självklart försöker barnen utnyttja det! Som vuxen får man lov att vara benhård med att detta är mina regler och de påverkas inte av den andra förälderns regler - poch tvärtom. Förutom att om mitt ex lät vårt barn gå och bada själv hade jag ringt soc på två röda!
Sök hjälp för er familj, för dig, för din man och för alla barnens skull!
I förlängningen vore det toppen om mannen och exet kunde gå på samarbetssamtal, men just nu är det er familj som är dysfunktionell, oavsett anledning, och ni måste börja där.
Lycka till!
Nu är det som sagt dina bonus barn som är rädd för dig, det visar dom tydligt, och väljer bort er, men sättet du uttrycker dig på, så gör du säkert på liknande sätt mot bonusbarnen och därför vägrar dom vara hos er.
Självklart är det pappans fel och ts fel att situationen är som den är, den goda modern gör ju aldrig fel (OBS ironi om du inte kunde läsa in det).
Det jag kan läsa ut av tråden är en osäker mamma som är livrädd att barnen ska tycka om någon annan än henne och gör allt för att underminera ts och hennes man.
Ja, de är gamla nog att ha inflytande över boendet, absolut, men de är fortfarande för unga för att hantera konsekvenserna av sina beslut.
Självklart är det en omställning för barnen, men det är det ju även för ts barn. Jag är allt annat än en regelivrare (vi har för övrigt haft mycket få regler, däremot har vi reglerat när det inte fungerar).
Nej, barnen kan inte ändra sitt sätt utan hjälp, och är det barn som saknar normala ramar så kan de behöva extra stöttning, är den ena föräldern inte införstådd att deras barn inte kan hantera normala ramar och ser sina barn som felfria, då blir det absolut problem.
Ts kämpar, kanske lite för mycket, för att få det fungera. Mamman motarbetar. Det är synd, för de flesta barn klarar att hantera att det fungerar olika på olika ställen (såvida de inte har funktionshinder av något slag). Men får de höra att allt de gör hemma hos den andra föräldern är fel, så klart de blir konfunderade.
Det är i slutändan synd om dessa flickor, då de inte får chansen att trivas hemma hos pappan pga mammans missunsamhet, att de inte får hjälp när deras sätt att se på omgivningen, på sina kamrater är dysfunktionellt. De kommer bli förlorarna i det hela och jag är rätt säker på att mamman bidrar mycket till detta. Istället för att vara den mamman som ska vägleda de rätt i livet, så håller hon på att leda in dom på knepiga vägar som kommer göra livet svårare för dom.
TS:
Det är läge att backa rejält, för ditt eget måendes skull, för dina barns måendes skull. Fokusera nu på dina barn, om hennes barn upplever det orättvist, då får de göra det, eftersom inget som ni gör duger.
Pappan får satsa på att göra egna saker med sina barn, så kan de inte halshugga dig i varje fall.
Och det jag kan läsa ur detta är att de verkligen försökt (och även gjort) så mycket rätt det går.
Eftersom jag har en faster som har gjort allt för att min kusin inte ska gilla sin pappa (men misslyckades) så vet jag att det finns kvinnor/mödrar (även fäder) som skulle kunna gå över lik för att ha full kontroll över sina barn. Det förekommer.
Att man (som i ts fall) blir så frustrerad att man inte längre kan vara förlåtande är inte alls konstigt.
Vet du, det finns elaka människor i alla åldrar, även barn. Barn kan man, med rätt stöd, mjukna, men utan stöd så kommer barnen fortsätta att vara elaka mot andra.
Men mamman till dessa flickor vill tydligen uppmuntra missunsamheten hos sina döttrar, tycker tydligen det är OK med mobbing.
Ja, min sambo har två barn sedan tidigare, det har varit allt annat än problemfritt, men en sak har alltid fungerat. Båda föräldrarna har velat att barnen ska trivas överallt och när de fick sitt halvsyskon (sambons och min gemensamma) så var detta barn så välkommet även av deras mamma.
Jag skulle nog säga att vår gemensamma son är det som gjort att det fungerat bättre, för han blev en brygga mellan mig och min sambos ex.
Vilken hemsk situation ni har hamnat i!
Snälla läs hela det här inlägget och tänk igenom det, slå inte ifrån dig direkt, jag menar verkligen väl.
Ni har hamnat i en ond cirkel som blivit värre och värre och nu är så långt gången att precis allt är infekterat.
Ni behöver hjälp att kliva ut situationen och börja nysta i vad som är vad och var man ska börja för att försöka reda ut det. Jag föreslår familjeenheten hos er kommun, börja där och be om tips på var ni ska ta vägen vidare. BUP bör bli inblandat, men det kan vara svårt att få tid.
1. Barnen visar att de mår extremt dåligt. Den biten tror jag att du egentligen förstår, men du är så arg och trött på all skit att du har svårt att ta den utgångspunkten. Barnen ljuger för er och hyllar sin mamma för att de är oroliga för sin mamma men litar på er. Det är så barn fungerar. Det är JÄTTESVÅRT att svälja ilskan och den sårade känslan, men det är BARN det handlar om, så som vuxen måste man!
2. Försök sluta vara så arg på barnen, det ÄR INTE deras fel. Deras mamma misshandlar dem mentalt och ni gör inte saken bättre genom att låta henne hållas. Med de punkter du räknade upp för regelskillnader borde ni gjort en orosanmälan hos soc för länge sen!
3. Att få ett litet syskon är superjobbigt för barn, ju äldre de är desto jobbigare blir det. Ni hade behövt lägga mer tid och förståelse där. SJÄLVKLART är det lugnare hos mamma. Varför inte bara erkänna det och fråga om de vill bo varannan helg ett tag, eller kanske tre helger av fyra om det är fest hos mamman på helgerna. Stora barn kräver mer anpassning av föräldrarna då de har andra behov.
4. Självklart kan man ha olika regler hos mamma och pappa, och självklart försöker barnen utnyttja det! Som vuxen får man lov att vara benhård med att detta är mina regler och de påverkas inte av den andra förälderns regler - poch tvärtom. Förutom att om mitt ex lät vårt barn gå och bada själv hade jag ringt soc på två röda!
Sök hjälp för er familj, för dig, för din man och för alla barnens skull!
I förlängningen vore det toppen om mannen och exet kunde gå på samarbetssamtal, men just nu är det er familj som är dysfunktionell, oavsett anledning, och ni måste börja där.
Lycka till!
