Till er styvföräldrar som är missnöjda!

Jag vet faktiskt inte om folk gör sig trögare. Ni, du vet ingenting om min situation så att sitta här och argumentera emot vad som är fallet, är helt otroligt. Jag blir paff. Barnen mår inte dåligt, de har inget utåtagerande beteende eller introverta problem, de bara gör så här. Smält det. De mår toppen hemma hos mamma! För att hon är deras bästa vän.

Vad vet du om vad som har anmälts eller inte?!? Vad vet du om vad vi hjälpt dom med och inte?!? Alltså Bara det. Lägg ner.

Nej så skiter inte pappan i det!! Ok! Vad är det som inte framgår, på riktigt?!? Att ens sitta och hitta på en saga för någon med levande problem är så smaklöst! Att ens tro man vet allt efter att ha läst några inlägg, då är man experter på nån annans hushåll och livs levande problem. Skärp dig! Det är alltså inte klädsamt. Jag förklarar situationen, vad jag är missnöjd med och ingenting annat sen om du och alla andra självutnämnda psykologer tar sig rätten att argumentera emot det säger så mycket om er själva. Sluta att tala om för andra vad deras problem är när ni inte vet ett jäkla dugg! Ett par rader på internet säger ingenting om en helhet. Ni hakar helt enkelt upp er på smådetaljer och gör en saga av det eller rättare sagt ändrar en hel livssituation utefter en detalj. Ni kommer inte kunna ändra på det eller på fakta hur mycket ni än lever i fabler. Skrämmande att ni verkligen tror det. Om det nu är så viktigt för er, gör en uppsättning på Kina teatern eller nåt.

Undra vem som borde söka hjälp.

Alla som skriver i din tråd vet såklart inte allt som sker och har skett i er familj och liv. Det alla svarar på är det DU har beskrivit, inget annat.
Du har skrivit här att du har gett upp och inte vill ha med din mans barn att göra, du har även skrivit att din man som är barnens pappa inte orkar kämpa för sina barn längre.
Inget är fabulerar av någon i tråden utan alla svar är efter det Du har beskrivit!

Jag har träffat så kallade elaka barn, det har i samtliga fall varit uppenbart att de och deras elakheter varit en produkt av omständigheterna de levt under och vuxenvärldens agerande mot dem. 

Men du menar alltså att du och din mans barn kanske fötts elakt? Att dina barn sedan tidigare skulle kunna bli "elaka barn" för en del barn är helt enkelt just det - elaka? Om du inte tror det utan tvärtom tror på din och din mans förmåga att påverka till det bättre så gäller det förstås också hans övriga barn. 

Fast de som är psykopater blev inte det över en natt där de blev 18. Så ja, det finns elaka barn, även om ett bra föräldraskap kan se till att de kan uppföra sig och lära dom att bete sig bra.
Vi har ju faktiskt läst trådar om syskon som varit för jäkliga mot de andra syskonen under uppväxten.
Och självklart är dessa barn påverkade av sin omgivning. Om man läser ts så har hon gjort vad som kan förväntas och lite därtill. Hon har skjutsat, hon har sett till att de fått göra något de verkligen önskar, de har försökt att involvera barnen i vardagen, pratat etc. Vad mer kan man göra?
Men om det finns en annan förälder som motarbetar hela tiden och att de har ett lättare liv hemma hos henne, då slutar det att man tar ställning.

Jag har en sådan kvinna i släkten, min faster, som gjorde allt för att motarbeta pappan (nu var hon inte snäll heller direkt mot min kusin, så hon föll på eget grepp kan man säga).

Nej alla svar är inte det! Exempelvis skriver jag skillnaden vi har i regler, då får jag till svars att mamman är ett soc fall och barnen mår dåligt nog att kontakta BUP och alla förstår hur inkompetenta vi som föräldrar är som inte gör det. Bara va? Vad har HENNES regler och hushåll med vår kompetens att göra?! Vad vet dessutom nån om det? Nån tyckte till och med vi inte skulle ha regler att det var problemet, fast jag precis jämfört reglerna mellan hushållen. Så jämför jag barnens egenskaper, det är INGEN mer än EN ENDA som kommenterade på det, som ens reagerade! Och faktiskt kunde förstå vad jag menar, att barn föds med vissa egenskaper och uppfostras på ett visst sätt, som gör dom exempelvis egocentriska och mindre omtänksamma. Dessutom ett hjärta av guld föds man med. Jag beskrev skol situationen barnen emellan hur hans barn beter sig mot mina. Då var det nån som sa att såklart mina styvbarn är elaka mot mina barn som får allt hemma hos oss! Så jävla lågt. Ni reagerar på UTVALDA detaljer, det som för er är smaskigt nog att kunna kommentera utifrån ert expert perspektiv! Så alltså NEJ ni svarar definitivt inte på vad jag beskriver!! Ok???! Punkt!

Vad förstår du inte i det hela?? VI HAR FÖRSÖKT PÅVERKA TILL DET BÄTTRE! Punkt!

Exakt! Halleluja att någon förstår vad jag menar! Du har så rätt i det där för min storasyster var så elak mot mig hela min uppväxt, hon har fortfarande inget hjärta av guld! Ändå är vi uppväxt i samma hem. Hon har bara inte det där omtänksamma på samma sätt, det finns inte. Medan jag alltid har blivit utnyttjad hela mitt liv för det. Jag vill verkligen vara mindre Omtänksam för mycket är till min nackdel, tar på mig för mycket för jag är så himla svag för dom svaga. Vill ställa upp för alla. Blir utnyttjad. Min syster har gjort så hela mitt liv, jag har ställt upp för henne men aldrig nåt tillbaka. Jag tvingades kapa banden. För tillslut var jag hennes dörrmatta. Så ja visst föds vissa barn med elak natur. Hon är fullt funktionell i livet för övrigt men har just den där egocentriska sidan, så som jag försöker förklara att min mans barn har.

Tyvärr är det ofta så att dörrmattor förblir dörrmattor (inte avsett att vara elakt) och när en dörrmatta äntligen säger ifrån, då är dörrmattan djävulen personifierad. Ofta har det samlats på sig mycket ilska under åren så det verkligen pyser ut. Så det jag ser nu är en frustrerad kvinna som gjort allt rätt, troligen också utnyttjad i sin vänlighet och detta att man ska slå knut på sig själv för att försöka göra alla nöjda.

Det slutar aldrig bra.
Du gör helt rätt att backa i den relation med barnen. Låt deras pappa ta allt, de bör fortfarande vara välkomna, men pappan ska hantera det helt.

Är de vanliga barn, som fått dålig vägledning, så brukar det lugna ner sig, annars är det bara att acceptera situationen.

För något år sedan var det en kvinna som startade en tråd, en som hade kunnat vara ett av din mans barn, som vuxen insåg hon hur illa hon hade betett sig mot pappans fru, utan någon som helst anledning (men självklart hade hon hittat anledningar).

Mobbingen får du tar med skolan, så de håller koll på detta.

Det du behöver nu är någon att prata med för att kunna reda ut både tankar och känslor och som kan hjälpa dig att sätta gränser kring dig själv. För jag misstänker (och tycker läsa ut av det hela) att det är mycket besvikelse, frustation och även en del bitterhet bakom dina inlägg.

 

Psykopati är oerhört sällsynt. Det förefaller för er del ha funnits ett problem med strategin. Om nu mamman verkat för att så split och alienera barnen från främst dig och dina barn så fungerar det dåligt att bara stå för en vanlig regelstyrd vardagsbehandling som om deras, barnens, situation vore en vilken som helst situation. Det är den ju inte och kan därmed inte behandlas som om den vore det heller, bara för att man önskar att den så vore. Uppstår problem av en sådan magnitud måste man bemöta dem och göra det på mer okonventionella sätt där förståelsen för hur besvärligt det är för ungarna sätts i centrum för varje övervägande. 

Ha lite medkänsla människa, uppmanade du mig. Det borde du också ha, men istället väljer du att tacksamt agera bakgrundskör åt sextiotalists psykopatteori. 

Nåja. Du har ju satt punkt och hoppet torde väl hur som helst vara ute för ungarna så det finns förmodligen lite eller inget för oss, dig och mig, att diskutera. Och det var ju inte vad du ville heller, du ville ju älta med medlemmar som också hyser psykopater födda av andra kvinnor under sina takstolar. 

Min medkänsla går till alla barn som har en usel morsa, en farsa som inte vet vad han ska ta sig till och en ilsken styvmorsa. Det är en mycket dålig konstellation av vuxenrepresentation som sällan eller aldrig leder till något gott. 

Din historia lät riktigt illa TS. Jag fattar faktiskt inte hur du står ut. Riktigt lika illa är det inte hör men vi har problem i vår bonusfamilj. Min sambo har en tonåring sen innan som snart ska fylla 16 och sedan har vi ett gemensamt barn på sju månader. Våra problem uppkom i samband med att jag snart skulle föda vårt gemensamma barn, då blev hans tonåring på samma nivå som en krävande femåring. Hans barn sen innan har alltid varit curlad och det säger min sambo själv att denne är men det blev tio resor värre när ett barn till skulle komma. Hans barn krävde att sambon helt skulle prioritera denne och ignorera mig och bebisen, hans ex höll också på med svartsjukeflippar där denne ringde ner sambon om att deras barn måste vara den viktigaste och inte våran bebis. Ganska sjukt av henne att hålla på så eftersom hon själv har fler barn men hennes ex ska minsann bara plutta runt med deras gemensamma barn.

Vi har aldrig tidigare bråkat men sen vi fick barn så har vi tyvärr hamnat i många konflikter dom veckor som bonus är här. Min sambo är annars aldrig hemma pga mycket med sitt jobb och jag känner att han fortfarande lever varannan veckas liv när bonus är här. Bonus kräver all sin pappas uppmärksamhet, pappa ska minsann alltid laga mat, packa ihop väskan till skolan och pappa ska minsann tvätta alla kläder. Jag är så trött på gapet och domderingarna och är på vippen att ta med min bebis och flytta isär för jag står verkligen inte ut längre.

Innan vi fick barn så var bonus rätt krävande också men inte på samma nivå som när vår gemensamma kom. Det var då problemen hopade sig.