Jag är så nyfiken hur de som har gott ställt verkligen kan umgås med de som har mindre? Ser man ner på de? Det gäller förstås inte alla, men tex de högutbildade inom vården som träffar olika människor borde ju ha en förståelse för andra människors situationer?
Vet ni några som umgås över klass-skillnader?
Herregud, det är väl personligheten man går efter, och inte bankkontot! Jag tjänar massor och är god vän med ett par systrar som jobbar som städerskor och en av dem bor här illegalt. Känner också brorsan, hans fru och systrarnas mamma. Alla jobbar som städare, hälften har inte uppehållstillstånd och ingen är rik. Är inte så förtjust i systrarnas män (pga personligheterna) som är bagare/hantverkare, dom är ok, men övriga är fantastiska människor. Det är klart, pga deras brist på utbildning kan jag väl inte diskutera allt med dem, men jag behöver inte diskutera allt med alla vänner. Dessutom har jag nog ett antal släktingar, grannar och barndomsvänner som tjänar typ en tredjedel av vad jag gör, men det är oväsentligt. Förvånar mig att TS tror att man beaktar inkomsten när man väljer vänner.
Haha! Fortsätt leva i ditt socialistfängelse bäst du vill. Det gör inte mig något att du sitter och surar för att du inte vill ta ansvar och ägarskap. Jag tror ni älskar att tycka synd om er själva.
Jag bör tillägga att jag är varken borgare eller socialist. Spelar ingen roll vad du röstar på i Sverige. Du röstar socialistiskt i vilket fall. Skulle jag få bestämma skulle jag slopa all välfärd och införa en konstitution liknande USA's. Freedom baby!
Vi är ett folk i fångenskap, likt burfåglar. I buren är man trygg, har alltid mat och får allt serverat utan att lyfta ett finger men det finns inte frihet. Den kan de endast skåda genom gallet. Socialism är svenskarnas bur. Vi vet inte ens hur riktig frihet smakar och fortsätter dåraktigt att håna USA. Ack du Sverige! Du sköna land som inte vill se.
Vem som helst i Sverige kan vara framgångsrik genom att jobba hårt. Men som sagt, förblindade och fångade, svenskarna äro.
Ja det är självklart för mig. Pratar och umgås gärna med alla möjliga människor. Även om jag på min fria tid gärna är själv så mycket det går.
Sorterar inte ut människor baserat på låg inkomst el liknande. Vi bägge två är just högutbildade inom vården.
Sedan är det så att man ofta hamnar i sällskap med andra som oftast har hög utbildning. Det är inte samma sak som att man är rik och lyckad dock.
Sedan märker jag att en hel del människor har fördomar om då tex läkare, att de är märkvärdiga eller att vi tror att vi är bättre än andra. Då jag/vi ibland fått höra för att nämna ett ex - Nä, men vad ni är trevliga och naturliga! El föräldrar som frågar Men varför har inte era barn nya Iphones? Ni har ju råd!
Ja, men vi bryr oss inte. Iphones el andra märkesaker är inte attraktivt för oss. Vi måste inte marknadsföra oss hela tiden.
Haha! Fortsätt leva i ditt socialistfängelse bäst du vill. Det gör inte mig något att du sitter och surar för att du inte vill ta ansvar och ägarskap. Jag tror ni älskar att tycka synd om er själva.
Jag bör tillägga att jag är varken borgare eller socialist. Spelar ingen roll vad du röstar på i Sverige. Du röstar socialistiskt i vilket fall. Skulle jag få bestämma skulle jag slopa all välfärd och införa en konstitution liknande USA's. Freedom baby!
Vi är ett folk i fångenskap, likt burfåglar. I buren är man trygg, har alltid mat och får allt serverat utan att lyfta ett finger men det finns inte frihet. Den kan de endast skåda genom gallet. Socialism är svenskarnas bur. Vi vet inte ens hur riktig frihet smakar och fortsätter dåraktigt att håna USA. Ack du Sverige! Du sköna land som inte vill se.
Vem som helst i Sverige kan vara framgångsrik genom att jobba hårt. Men som sagt, förblindade och fångade, svenskarna äro.
Många av mina närmaste vänner är helt vanliga "knegare" på en mindre ort, ett par stycken har problem som gör att de arbetar väldigt lite eller inte alls. Inget jag ser ner på, ibland kan jag önska att jag valt ett liknande liv. De enda gånger det varit problem är när ena vännen (långtidssjuk på grund av orsak...) hade en tuff period och fick för sig, och pratade brett om, att jag glidit räkmacka till där jag är idag. Jag påminde hen om hur mitt liv sett ut och ifrågasatte vad hen menade så vi löste det. Jag väljer inte mina vänner utifrån yttre prestationer och dumpar inte gamla kompisar som valde en annan stig.
Ja, första gången vi träffade våra vänner i USA och de berättade om sina jobb och hur de bor, då tänkte jag att de skulle bli bortskrämda när vi berättar om våra liv. Tvärtom så tyckte de att det var kul och intressant med våra olikheter!
Herregud, det är väl personligheten man går efter, och inte bankkontot! Jag tjänar massor och är god vän med ett par systrar som jobbar som städerskor och en av dem bor här illegalt. Känner också brorsan, hans fru och systrarnas mamma. Alla jobbar som städare, hälften har inte uppehållstillstånd och ingen är rik. Är inte så förtjust i systrarnas män (pga personligheterna) som är bagare/hantverkare, dom är ok, men övriga är fantastiska människor. Det är klart, pga deras brist på utbildning kan jag väl inte diskutera allt med dem, men jag behöver inte diskutera allt med alla vänner. Dessutom har jag nog ett antal släktingar, grannar och barndomsvänner som tjänar typ en tredjedel av vad jag gör, men det är oväsentligt. Förvånar mig att TS tror att man beaktar inkomsten när man väljer vänner.
Inte av inkomst, utan man befinner sig inte i samma kretsar. Och att man inte intresserar sig inte för någon som har det mindre gott ställt på flera plan. Det finns nog fördom åt bägge håll, så är det nog om man skrapar på ytan. Det är väl inte ovanligt att om man har blivit framgångsrik är det lätt hänt att man förlorar nyanser i livet och ser bara det ytliga och tappar respekten för vanliga människors svårigheter.