Min 19 åriga son väger bara 40 kg

Proteinpulver och gå på gym kan vara det enda som funkar att gå upp i vikt för vissa. Kan va värt att prova :)

Det stämmer inte. Blodprov ger bara en indikation.

Han har antagligen vuxit färdigt på "längden" så tillväxthormonbehandling är ändå inte aktuell. Jag har flera lite kortare killar i bekantskapskretsen (runt 170-175 sådär) och vet att de haft mycket att kämpa med när det gäller sitt självförtroende och självbild. Din pojke kommer nog inte kunna bli längre, men en stark och stabil kropp, med lite större proportioner, kommer att göra underverk för honom.

Många av mina vänner som är kortare har börjat med olika typer av kampsporter, det är perfekt om man är kort och tunn, för där handlar det främst om teknik. Men som sagt börja med en personlig tränare (det är dyrt, men så värt det), se det som att han får en "träningsbrorsa", så en lite yngre kille vore perfekt, en som har lite allmänt fokus och inte "muskeltävlingsfokus". Och ta gärna upp att ni gärna tar emot råd som gäller kost/träning också.

Testa att berika måltiderna med lite olja eller smör. Det är kaloririkt så man behöver ju inga stora mängder. Lägg dubbla pålägg på smörgåsarna och kanske en skvätt grädde teet. 

Jag var själv liten och mager när jag var ung. Är kvinna dock, men jag såg ut att vara 12-13 i 20 års åldern. 156 lång och 38 kg. Jag åt också bra men det gjorde faktiskt skillnad att berika lite varje måltid. Vid 22 vägde jag 48 och började se mer ut som en vuxen. 

Nu är jag 35 och har motsatt problem, haha. Skulle gissa att jag väger runt 67-68. 

Tänk även på att inte lägga allt för stor vikt vid utseendet. Beröm andra egenskaper och peppa honom. Det är lika ledsamt att ständigt höra att man är liten och mager som det gör att få höra att man är tjock. 

Om du är man är det jättekort, om du är kvinna är det bara kort, och inte alls ovanligt kort.

Du måste ha fel på vågen eller så är han döende.

Min son är 11 år, väger 35 kilo och är 143 cm lång. Mager som en skrika.

Min bror var också väldigt tunn i tonåren, när han började träna mycket och äta mer så blev han naturligt större. Nu tränar han inte så mycket längre (30 år) men har behållt den naturligt stora/starka kropp han har byggt upp. Inte ett spår av den undervikt han trampas med under uppväxten!

Och min son är 14, 165 cm och 43 kg och inte mager. Gänglig men inte mager.

Lillebror är 12, 145isch och 33 kg och han är smal men inte mager längre (det var han förr)

Men TS son är ju mer som en väldigt smal kille i de tidiga tonåren än en 19-åring. Han skulle ju absolut behöva få hjälp att öka i vikt.

Är ni korta i släkten, kanske han inte blir längre. Han kommer att få leva med det. Det är lika bra att stärka honom i det, för det finns tjejer som inte bryr sig om killens längd och det finns många tjejer under 1.60, som du själv är. Dvs det finns ganska många tjejer som är kortare än din son, om det nu spelar någon roll. Betydligt värre är dock hans låga vikt. Han låter alledes för tunn. Jag tror också på att dryga ut måltiderna med extra grädde och smör, samt att han börjar träna och bygga muskler. Det skulle nog också ge honom bättre självförtroende.

Jag är kort och tidigare väldigt tunn men sonens far är 178 och inte alls tunn. Stackarn fick ärva allt av mig. Jag ska nu se till att använda mer smör, grädde och sådant med mycket proteinet i maten. Kolla upp personlig tränare. Allt för att hjälpa honom att nå en lite bättre vikt.

Gick det verkligen inte att få tillväxthormoner när han var i puberteten? Är det väldigt svårt att få igenom eller försökte ni inte så ihärdigt? Nu är det nog för sent att göra något på längden. Undrar eftersom jag själv har en ganska kort son som ännu inte är i puberteten men jag funderar på hur det blir om han inte tar fart på längden.

Min morfar var 1.60 lång och min morbror 1.55. Det ligger i släkten. De skaffade sig muskler båda två och levde sina liv som alla andra. Se till att din son börjar träna!

Familjeläkarna anser att det inte behövs. Men jag vill veta om han kan ha för lite men vi fick inte gå vidare. Funderar på om det finns någon privat klinik som kollar sånt. Bara för att vara säker att det inte behövs.

Sköter han inte maten själv när han är 19 år? Iallafall frukost och ev mellanmål?

Vad gör han på dagarna, går han i skola eller jobbar han? Äter han lunch?

Det låter ju ändå som att det är en ätstörning, en 19-åring kan man ju som förälder inte ha direkt koll på även om han bor hemma. Om vikten stör honom borde han ju annars själv berika sin mat och äta större portioner. Jag tycker mycket talar om att det faktiskt är ätstörning.

Jag är lika lång som din son, är dock kvinna. Har vägt runt 50 hela mitt liv och vägt som minst 47-48 till den längden. Då var jag riktigt smal. Att väga bara 40 kg är farligt smal.

Tyvärr är han nog för gammal för att tillväxthormon ska ge någon effekt på längden.

Vad gäller vikt så behöver en del killar några år extra för att få lite muskler och bli lite bredare om axlarna. 

Har sett bilder på min man som äldre tonåring, och han såg väldigt pojkaktig ut. Efter några år blev han lite bredare om axlarna och fick mer av en manskropp.

Samma sak med flera studiekamrater.

Dock låter det som din son är klart underviktig, och det borde ni kunna få hjälp med.

Om han är 19 år skulle jag gissa att det är för sent med tillväxthormoner.. det skulle han i så fall fått tidigare.

40 kg låter väldigt lite på en vuxen man. Steg 1 är kanske att kolla om det är något fysiskt som hindrar honom från att kunna gå upp i vikt? Om det inte är det så finns det ju möjligheter att ändra kosten. 

Proteinpulver, dricka fet mjölk istället för lättmjölk eller mellanmjölk, blanda i mycket grädde i det han äter.. (ex. äter han köttbullar så häll i grädde tillsammans i det i stekpannan), mycket smör etc. Samt äta regelbundet. 

Nu är han ju över 18 men annars hade det ju varit en bra ide att ringa barnmottagningen direkt när han var yngre. Man kan dessutom skriva egenremisser och ta sig in den vägen.

Men var de hamnar när de fyllt 18 vet jag inte, det skulle du behöva ta reda på.

Har han inte fullföljt puberteten så finns ju en viss chans att han kan ha någon cm att växa men vikten driver längden så förmodligen skulle han behöva få hjälp att gå upp i vikt för att kunna växa.

Jag bråkade mig till en remiss från vårdcentralen för min småväxte son när han var 10. Sa att jag kommer ta mig till barnmottagningen oavsett ni vill eller inte men det går fortare för alla om ni skriver den så jag fick en remiss där det typ stod att det var jag som ville och att de eg tyckte det var onödigt. Nåväl, vi kom in, upptäckte reflux och allergi mot mjölkprotein och när han började kunna äta mer så började han öka på både längd och vikt.

Sen är det inte säkert han blir längre än din son i slutändan ändå. Männen på hans fars sida är där i krokarna och man ger inte tillväxthormon om man inte blir onormalt kort utifrån sina genetiska förutsättningar. Men det får framtiden utvisa. Nu känner jag iaf att han får rätt förutsättningar för att växa det han kan.

Jag hade en klasskompis som då vi gick gymnasiet fortfarande som såg ut som en mellanstadiepojke, väldigt kort och dessutom smal.

Några år senare träffades vi av en slump på stan. Han var då normallång (cirka 180 cm), och normalt byggd.

Följer gärna tråden då jag har en 17-åring som väger ungefär lika men är lite längre än din son, så han är alltså ännu mer underviktig. 

Har det här alltid varit ett problem?

Det har det för min son, alltid haft perioder då han legat under sin kurva. 

Min son äter bra men är selektiv i sitt ätande, dvs han gillar bara vissa saker. Det bästa vi har gjort har varit att helt enkelt bara laga de saker han gillar till honom, efter många år av kämpande för att han ska äta de där extra mellanmålen (som han utan undantag inte gillar). 

Han äter tex gärna en stor måltid med bacon, ägg och bönor, men vägrar smörgåsar, yoghurt och gröt. Så det handlar inte om att han svälter sig direkt.

Jag upplever för min son att problemen uppstod när han som liten hade en mjölkproteinallergi som inte upptäcktes förrän han var 1.5, sedan satt den i tills han var 14, han känner fortfarande av den vid enstaka tillfällen, men har sagts från vårdens sida att han ändå ska äta små mängder mjölk i maten. Skolan gjorde upprepade gånger misstaget att råka ge honom mjölkprotein hela hans grundskoletid, så han blev ofta dålig i magen pga detta.

Jag tror det i min sons fall finns någon rädsla eller påminnelse om problem med magen i samband med mat. Samtidigt kan han äta riktigt fet och proteinrik mat utan att gå upp ett gram dagligen numera.

Var din son sen in i puberteten? Växer han fortfarande?