Jag vill inte att mitt barn är i svärmors barnbarnsrum

Ursäkta men vilken normal farmor eller mormor inreder ett s.k. ?Barnbarnsrum??! Aldrig hört på maken och det låter ärligt talat skrämmande. Dock gjorde min svärmor något liknande. Ställde min mans gamla spjälsäng och barnvagn från -94 i min mans gamla rum och tog fram massa andra saker från när han var liten när jag väntade första barnet. Nu är hon 4 och hon har fortfarande aldrig sovit borta förutom en gång hos sin morfar? :)

Gör bara det som känns bra för dig och din familj! Jag lovar din svärmor kommer inte lugna ner sig när barnet kommer, det kommer bli betydligt värre. Din sambo måste sätta ner foten och det är nu.

Du och din partners släkt tycks ha en något problematisk relation.

Jag ser två sidor i detta:
Svärmors sida, hon engagerar sig och visar kärlek. Detta borde vara uppskattat. Sedan ska såklart dina + partnerns villkor gälla.
Jag kan se att svärmor försöker att ta plats, ta över och styra och det går ut över er, särskilt i detta med att din partner hjälper till med svärmors barnrum istället för ert eget.
Men kanske överreagerar du lite också, bryr dig för mycket om svärmoderns projekt, för engagemanget över det barn ni ska få ska nog uppskattas om svärmor också kan acceptera att det är ni som bestämmer, ni sätter gränser och ställer villkoren.

Har din svärmor utsett någon till moster? Moster är släktskap, som bror, mamma e.t.c. det är inget man utser. Moster= barnets mammas syster, alltså är det din syster som blir barnets moster.

Har du pratat med din partner om detta?
Vad säger han/hon?

Graviditetshormoner kallas det där. Vet du vad, om du inte vill läsa på om det hela, så ta det bara lugnt. Förklara att du inte vill ha besök under eller efter förlossningen och säg samtidigt att du är mycket glad för rummet men att ni kommer dit när ni kommer dit, och att ni inte kommer att stressa.

Sedan när ni kommer dit är en annan sak. Just nu så känns det kanske som att du aldrig vill dit. Kanske känner du någonting annat sedan. Hormonerna i din kropp gör att du vill skydda dig själv och barnet för det här. Kanske uppskattar du det hela om ett halvår, kanske om ett år kanske om 6 år? Ingen vet, men lugna ned dig. Jag vet det här av erfarenhet och har också förstört relationer till vissa i släkten och har ångrat det innerligt efteråt, för de förstod ju inte mina hormoner de ville bara sitt bästa och vara välkomnande. Först när jag läste på om det hela, så förstod jag vad det handlar om. Håll tyst inför dem, prata med din partner om att du inte är intresserad av det här just nu, och att han kan prata med dem. Skyll på graviditetshormoner (det här är ju faktiskt enda gången man kan skylla på det.)

Och vet du vad, oavsett om du tycker att det här är en bra idé nu eller om flera år, så äger du frågan. Om du släpper ilskan så kan du säga det på ett fint sätt när ditt barn blir äldre att jag inte vill träffa er. Men vänta, för du vet inte vad som händer. Se till att inte kränka dessa människor, för det kommer du att göra. Du bär ditt barn. Du gör allt för att skydda det. Kanske blir din man tokig när barnet blir fött, eftersom han då är fyllfd med hormoner? Kanske kan det där rummet komma till nytta? Kanske inte, men då är det inte ditt problem, utan deras. Kanske känner ditt barn att det vill åka dit när det är 5 år? I så fall lär de få lägga ut desto mer pengar på att få det trevligt.

 

Jag vill tillägga att om man läser på om graviditetshormoner så kan även mor- och farföräldrar få det här, liksom pappan till barnet, eller någon annan närstående. Det handlar om kemiska reaktioner i kroppen. Ibland händer det, ibland inte. Ta det lugnt. Låt dem hålla på. Det värsta som kan hända är att de lägger ut pengar på någonting som ni aldrig kommer att utnyttja. 

Var kan man hitta det?

Din svärmor verkar ju längta så rysligt efter barnbarn, det är ju förståeligt, men nej, hon kan inte ta över som hon gör!

Jag tycker du måste ha en enad front med din partner, annars kommer det här slita sönder ert förhållande. Vad tycker han? Han har mycket lättare att säga nej till sin mamma än du har.

Om han är med dig kan ni ha en tyclig enad front, tex inga besök alls första dagarna så att ni får bonda som familj, farmor kan komma på besök en gång i veckan efter det men ni åker inte till henne, inga barnvakter förrän barnet är 1 år, eller hur ni nu vill ha det.

Håller han inte med er kommer du bli den "onda" och han springer till farmor med barnet när du inte ser... ja, det bli en röra.

Så prata igenom det hela med din partner, noga, inte så att du övertalar honom till något han inte vill utan att ni hittat en tydlig enad front.

Och det är ok att sätta gränser. Självklart kommer farmor gnälla, men har ni en tydlig gräns och håller den finns inte så mycket för henne att göra.

Uppdatering:

Jag har gått till stödperson pga allt som hänt och fått lite vägledning vilket har varit bra för mig. I det stora hela så har min graviditet enligt mig varit helt förstörd pga allt som hänt runtomkring och min sjukdomshistoria , vilket gör att jag inte kunnat känna den där njutningen och glädjen som många andra gravida gör. Det har tagit så hårt på mig psykiskt. Svärmor har alltid mött mig med hur ledsen jag gör henne och hur svårt de blir för min partner när jag "gör såhär med henne och att de får min sambo att må dåligt" det är precis som att hon inte kan se de från min vinkel alls , heller inte känna någon sympati när jag berättar hur illa det gör mig.

Det har i det stora hela lugnat ned sig något, men de känns jobbigt att hon nu tar alla diskussioner med min partner samtidigt som hon säger att jag går bakom ryggen på min partner om jag inte pratar med honom först innan jag pratar med henne om tankar och beslut ? (Alltså inte då att jag fattar beslut utan att prata med min partner först, utan att jag helt enkelt refleflekterar över tankar med henne) allt jag gör och säger vänder hon till något annat där hon pekar ut sin son som utsatt av mig.

Min sambo och jag har blivit ett bättre team, han anser inte att hon varit snäll i denna situation men han är också extremt självsäker i frågan om att hon kommer lugna ned sig och förstå när väl barnet kommit. Jag försöker lita på han, men jag är också rädd för att de kommer bli tusen gånger värre då. Hon har redan börjat prata om hur hon ska vara barnvakt på hennes villkor för annars så känner inte hon att hon får den realtion till barnet hon vill ha, hon vill bara själv med barnet under perioder och inte fungera som avlastning. (Vi har inte pratat om att vi vill ha avlastning vilket också är lite skumt då att ta upp det som att vi bett om det redan nu) jag tycker att situationen med alla dessa krav är lite orolig, det är ingen som bett om ursäkt till mig eller skapat en förståelse. Men min sambo säger att han förstår och han är förstående i mina känslor men han väljer att agera om hon enligt han blir värre när barnet väl kommit.

Jag vill på inga vis låta hårt TS men är det ändå inte så att du krånglar till detta väldigt mycket? Jättebra att du har en samtalskontakt och jag hoppas verkligen din partner kan stå upp mer mot sin mamma. 

Det här handlar inte enbart om hur svärmor är (dock verkar hon vara väldigt intensiv), det handlar också om hur du är - konflikträdd? en annan personlighetstyp än svärmor så ni "krockar" osv. 
Du måste helt enkelt kunna säga: min kropp, min graviditet! 
Jätteviktigt tänker jag att du faktiskt inte ska bolla saker med svärmor alls. Jag kanske missförstod din text men det låter som att du pratar en hel del med henne ännu? Jag tycker inte du ska det, utan allt ska gå via din man. 

Du ska bara slå dövörat till när hon försöker ge dig/er dåligt samvete. men du behöver lära dig tror jag, en sak: DU HAR INGET ANSVAR GENTEMOT SVÄRMOR! Du behöver inte känna dåligt samvete för att du inte berättar saker för henne, eller gör planer med henne osv. 
Hon skulle nog själv behöva gå i nån slags terapi men det förstår hon nog inte, men hon kommer må riktigt dåligt sen när bebisen finns och hon inser att det är ni föräldrar som bestämmer ALLT, och hon inget! Men det här kommer bara fungera om du och pappan verkligen gör så. 
Ni måste vara otroligt bestämde från dag 1 (eller ja, redan nu så klart men ni jobbar ju på saken)

Hur nära varann bor ni? Är de så att svärmor kommer dyka upp oanmäld sen? 
Hur skulle du tänka om det tex var en granne eller en kollega som gjorde och sa allt detta till dig? Jo, då skulle du inte umgås med den personer mer. Du måste tänka på svärmor som att hon är "vem som helst" för det är nog just släktskapet som gör att du/ni får dåligt samvete och att svärmor tillåtits härja lite för fritt med sina barnbarnsdrömmar. 
Det kanske blir jättebra sen, och kanske om det kommer fler barnbarn sen, att hennes ömma omsorger kan fördelas på fler barnbarn, men just nu är förstås ert kommande barn väldigt i fokus. 

Hej, om jag förstår det hela rätt har du några månader på dig att svänga den här utvecklingen.

Då finns det tid att ni ( du och din man) med hjälp av familjerådgivningen pratar igenom det här på djupet och formulerar en strategi. Han verkar ta problemet med lite ro - det tar vi då om det verkligen blir ett problem. Medan du blir mer och mer orolig.

Kanske ska ni också ta kontakt med MVC för ett gemensamt besök, där problemet med svärmor är temat, så att ni gemensamt kan få stöd för din oro.

Om det är så att du och din svärmor kommer från olika kulturer kan det nog hjälpa dig att förstå hennes iver bättre genom att ta kontakt med någon äldre kvinna från hennes kultur.

Men strunta bara i vad de gör i sitt hem väl? Bara de inte kommer hem till er och bossar.

Men kära ts! Jag blir så ledsen för din skull och känner så innerligt för dig! Är du med i facebookgruppen "hyperemesis gravidarum sverige"? Jag har också haft hg under 3 av mina graviditeter och vet att ingen som inte upplevt det kan förstå vidrigheten i diagnosen. Den är ett helvete i sig.

Att då ha en svärmor som skammar och inte hjälper till där hon ser att din partner inte orkar låter fruktansvärt!

Det är ovanligt att en lyckas anknyta till hg-barn under själva graviditeten eftersom en har kronisk magsjuka och blir deprimerad. Den första tiden med bebisen är DIN. För den är din belöning för att du tagit dig igenom en genomvidrig graviditet och kämpat för att producera det.

Jag har haft otroligt mycket stöd i facebook-gruppen, det går inte att prata med folk som inte genomlidit en hg-graviditet om alla känslor, så det är skönt att det finns en grupp att känna samhörighet i.

Jag tycker att din svärmor låter galen. Det är inte hennes barn. Hon har INGEN rätt till ditt barn. Det är du och pappan som avgör hur hennes relation till barnbarnet kommer utvecklas. Och barnet själv om några år då det är stort nog att ha en egen åsikt.

Jag tycker inte du behöver prata och förklara saker för svärmor alls.

Om hon ska avlasta er eller alls träffa barnet kan inte hon bestämma, utan det är DITT och din partners beslut. Låt inte henne diktera det. Du behöver inte ens försvara eller förklara ert beslut, utan bara säga att så här blir det.

Uppdatering: jag har till en viss del pratat med svärmor om gränser och vad som känns bäst för mig. Där jag även förklarat att om jag inte känner mig väl behandlad under min graviditet och osynlig, och fokus bara läggs på hur man vill vara med mitt barn som jag inte ens själv fått träffa och bestämma kring hur det ska gå till, för att andra ska må bra och känna att deras önskan går i uppfyllelse så kommer jag känna mig överkörd och ledsen. Vi bor i samma stad och jag är orolig över att hon kommer stå oanmäld utanför dörren sen när vi kommer hem med barnet. Min sambo är lite för lugn i frågan jag vet inte hur jag ska kunna diskutera ämnet bättre än som vi gjort. Vi ska gå o prata med en oberoende om situationen. Jag har även berättat för sambon om hur ledsen de gjort mig att hon lägger skuld på mig genom att ringa och gråta över att det inte kommer vara på de viset hon önskat. Men han blir så ledsen när hon är ledsen och så är känslokarusellen igång det är mycket kring att de är hans familj och de får jag veta ifrån hans familj att de är så, men de får också mig att känna mig som någon som bara ska föda , jag känner mig inte inkluderad i deras tankar utan mer som någon som bara ska föda och uppfylla en önskan och längtan.

Bara att vägra öppna dörren. Och din sambo kan inte, rent juridiskt, släppa in henne om du inte vill det.

Ursäkta, men jag ser verkligen inte att det här har med gravidhormoner att göra, du har en självcentrerad och osympatisk svärmor helt enkelt. Och nej, hennes beteende är inte normalt. Hon utövar härska tekniker och driver hennes agenda på ett fult sätt. Hos mina svärföräldrar finns det barnrum pga tidigare barnbarn som spenderat mycket tid där, men det barnrummet kommer inte vårt kommande barn att ärva, det är jag och min man rörande överens om. Jag förstår helt vad du menar och har egentligen bra ett råd att komma med; alliera dig med din parter. Ni måste vara rörande eniga här för att du ska kunna må bättre i den här situationen. Han måste förstå att hans mamma inte ska bli mamma igen. Det finns ingen lag om att en ha en bestämmanderätt i deras uppfostran eller leverne, faktiskt inte ens umgänge. Så prata ihop dig med din sambo, han behöver välja sida här, det går inte att dalta åt båda håll. Jättekul att hans mamma är engagerad, men det finns gränser och de har hon klivit över. Hade jag varit du hade jag  gett henne kalla handen ett tag. Utan dig med sig blir det svårt att få till ett umgänge överhuvudtaget både innan och efter barnet anlänt, och om hon inte förstått det så är det väl hög tid att göra henne medveten om det. Så börja äga frågan. Skippa nästa middag eller låt bli att ta hennes samtal ett tag och lägg press på din sambo, så ska du se att du får över stafettpinnen snabbare än förväntat. 

Din man måste "man up" och inse att det är du/han/bebisen som är den nya kärnfamiljen och ska vara hans prio 1. Jättebra att ha släkt runtom som stöttar och kan ställa upp, men de är ändå prio 2. Jag tror inte han förstår det, kanske inte ens riktigt tycker det? I varje fall inte vågat kapa navelsträngen helt. 

Jättebra att ni ska prata med utomstående.