Anonym (bonusmamma)

Thu 9 Sep 2021 20:32

36 svar

Vad är rimligt?

När vi diskuterar vår bonusfamiljs vanor blir det ofta laddat och snabbt gå-i-försvar från båda håll. Vill knappt ta upp något längre med min man men har stort behov av att diskutera, fråga, höra hur andra fixar det. Jag vill inte göra en karikatyr eller överdriva problemen heller. Att gå i familjeterapi är ett alternativ men har inte tagit steget.

Min man har två barn sedan tidigare och de är snart 9 och 13. Nioåringen och pappan delar en 180 säng för så har de alltid haft det och hon vill inte sova i egen säng. Jag sover på soffan när han har barnen. Han har dem varannan vecka. Om detta blir det bråk när jag tar upp det, så...väntar och väntar tills den berömda dagen då hon frivilligt är "för stor för att sova med pappa."

Hon torkar inte sig själv då hon bajsat utan ropar på pappa och han kommer farande och torkar.

Båda barnen är välfungerande i skola och har inga diagnoser. Men de tävlar om vem som får vara pappas favorit och de har ett sätt som känns konstigt för mig, lite gränslöst eller vad man ska säga. Ibland bara jättekul och roligt att de är så pappakära men ibland kan jag känna att han inte haft vett att sätta gränser och att det går ut över vår relation. När de är med mamman varannan vecka kan det plinga i telefonen på sängbordet efter midnatt och då är det äldsta tjejen som sätter igång med sms-bombanden. Han smsar alltid tillbaka och så kan det hålla på i nån timme. Även om vi precis skulle ha sex kan det inre vänta att besvara hennes frågor om det går att beställa en sak från nätet och vart de ska äta i helgen och...ja, tusen krav kommer och han är på och det skickas hjärtan och under tiden går jag undan. Om han inte svarar direkt kan smsen ta en annan vändning, nämligen "men svara då din jävel" "fyfan du e fucking idiot jag tänker inte träffa dig nå mer" "du är inte min pappa jag hatar dig" men han verkar inte göra annat än köpa den där extra presenten, ladda ner extra spel, och skickar hjärtan tills hon blir nöjd.

Han kan inte ta in att barnen trots allt har det bra hos sin mamma utan veckan han bor med dem är det de som får bestämma precis allt på schemat. Han brukar fråga mig i sista minuten om jag vill följa med på det som de redan bestämt. Jag har inget att säga till om. Jag vet aldrig hur helgerna kommer bli. Man vaknar och plötsligt packas det grejer och hemmet är fullt av förväntan. Så kommer det: "ja vi hade tänkt åka till X-stad för att gå på Y event, barnen tycker ju det är så roligt. Vill du följa med?"

Då kan jag känna att okej, om det var så ibland. Men det är så varenda dag barnen flyttar in,dvs lite mer än 50% av vårt liv. Om jag tar upp att jag tycker det känns fel säger han att ja men du får ju hela mig varannan vecka och de får mig bara 25% eftersom de är två, eller ja, ni får dela mig på tre varannan vecka så du har mig 66% av tiden och de har mig bara 16%, så tycker inte du ska klaga."

Sommarlovet planerade han efter vad barnen ville göra och jag fick förfrågan om jag skulle hänga med, ställd genom barnen. Stannade hemma. Vi gjorde inget gemensamt utan barnen. Ingen resa ihop. En gång åkte vi på fest ensamma och hans dotter som då var hos sin mamma fick under kvällen reda på att pappa var på kalas utan henne - hon blev så avundsjuk att hon höll oss vakna hela natten med sms och telefonsamtal om vilken jävla svikare han var. Han svalde betet och gick därefter in för att överkompensera henne och gå henne till mötes i en rad krav. När jag fått grepp om sättet hon uttrycker sig är det snarast som en extremt svartsjuk flickvän låter i sina värsta stunder, och sätter han bemöter det på är liksom lika mycket mer åt flickvän/pojkvänhållet.

Men du vet väl att jag älskar dig?

Huuuur? Jag ska aldrig glömma att du svek mig! Lova att du tar med mig på nästa fest!!!! Lova!

Jag lovar, min älskling

osv

Jag undrar när detta går över? Och skilsmässan för många år sen var odramatisk och smidig. Jag har funnits med i bilden i flera år. Är inte ny för dem. Det verkar ändå inte gå in i någon tryggare fas? Hur ska jag förhålla mig? Kan de lära sig acceptera? Kan hN, jag, vi komma bort från den här jobbiga stämningen? Hur lär han sig portionera ut bekräftelse? Måste det kännas som en tävling där "om du gjort det med henne måste du betala mig mer i månadspeng" som de kör med. Dvs det ska kosta honom om vi två har det bra. Och han verkar inte fatta hur konstigt det blir?

Anonym (aaa)

Sat 11 Sep 2021 12:37

#20

googla begreppet "miniwife", sen visar du infon för din man också.

Anonym (E)

Sat 11 Sep 2021 12:39

#21

Anonym (bonusmamma) skrev 2021-09-10 13:03:02 följande:

Om vi skulle sätta oss alla tre vuxna, utan barn, och diskutera, (för det första en praktisk omöjlighet, barnen är ju antingen med oss eller med mamman så det finns ingen tid) är jag rädd att det blir jag mot dem. Bonusmamma mot biologiska föräldrar.

Om jag bara pratar med henne känner jag att jag sviker min man. Och pratar jag med honom, det är inte "om", det gör jag ju, men han tar inte till sig det och det blir tyvärr ofta bråk efteråt. Han vill så väl och är jättesnäll men nånting behöver ändras. Är ju hellre ihop med en snäll rentav mesig man än en elak och taskig.

Är det någon annan här som har erfarenhet att initiera diskussioner kring barnen med bioföräldrarna och hur togs det emot? Blev det bra eller ångrar ni att ni tog upp det?

Ungarna sover väl om natten som alla andra....?

Nej, du ska inte prata med henne. Du ska prata med din man. Om du inte når fram får du hitta andra sätt att lägga fram det, om du behöver hjälp finns familjeterapi.

Det finns män som inte är taskiga bara för att de inte är mesiga. Normala kallas de.

Anonym (E)

Sat 11 Sep 2021 12:55

#22

Anonym (bonusmamma) skrev 2021-09-11 12:34:54 följande:

Exempel:

Han har barnfri dag. Men.

"Imorrn ska vi åka till grannstaden för (stora tjejen) ville gå till nånting."

"Men vi hade ju bestämt att du och jag skulle..."

"Ja men det blev ändrade planer."

...

"Imorrn ska vi åka till Kolmården/Skansen etc. Du får såklart följa med!"

"okej, kul, men... vilken tid tänkte ni?"

"Vi sticker vid 10."

Har inget att sätta emot med hur/var/när. Följer med.

Så går vi in i bilen och stora tjejen kräver att få sitta i framsätet bredvid pappa under bilfärden. Hon vill att de två ska lyssna på musik och hon får köra din playlist, får hon inte det blir hon ett monster av surhet. Han förkunnar att ja men hon älskar ju att åka bil på natten de två ensamma och att det är såååå mysigt när de lyssnar på hennes låtar.

Så är det hela tiden och det går inte att diskutera utan att det blir megabråk. Jag försöker förstå varifrån det kommer och varför. Och såklart, kastade ut frågan här för stt bolla lite tankar och funderingar.

När du ställer in våra gemensamma planer känner jag.... I fortsättningen vill jag kunna vara säker på att de planer vi gör upp tillsammans också kommer att hållas, vad tror du om det?

Imorrn ska vi åka till Kolmården/Skansen! Du får så klart följa med.
Nej tack, det känns lite för snabbt påkommet och jag vill kunna planera sådana resor i tid.

Vi ska.... Du får så klart följa med.
I så fall om vi vuxna sitter fram, det känns konstigt att sitta i baksätet när det är du och jag som är ett par tillsammans.

Anonym (bonusmamma) Trådstartaren

Sat 11 Sep 2021 13:36

#23

Anonym (E) skrev 2021-09-11 12:39:52 följande:

Ungarna sover väl om natten som alla andra....?

Nej, du ska inte prata med henne. Du ska prata med din man. Om du inte når fram får du hitta andra sätt att lägga fram det, om du behöver hjälp finns familjeterapi.

Det finns män som inte är taskiga bara för att de inte är mesiga. Normala kallas de.

Föräldrarna somnar med barnen. Det är inte så att barnen har en läggtid och sen finns det utrymme för vuxentid när barnen somnat. Äldsta tjejen sitter uppe och bevakar att man inte pussas på fredagkväll. Hon brukar dra in täcken till vardagsrummet och lägga sig på soffan om vi sitter där. Om vi sätter oss i köket på fredagkväll kommer båda, eller bara en och vill vara med. Sen somnar hon inte utan min man kroknar först. Det är ju del av problemet, kanske i praktiken det som påverkar mest.

Vad jag förstått sover även mamman med ena dottern och det verkar inte finnas planer på att införskaffa en separat säng till dottern hos henne heller.

Anonym (han låter sjuk)

Sat 11 Sep 2021 13:42

#24

Barn är barn men din man låter ärligt talat inte frisk

Jag hade aldrig valt att stanna hos en sån man, det han gör är ju sjukt, det är inte barnets fel för hon är ett barn men han som vuxen borde veta bättre, säg åt han att sluta eller så lämnar du, det han gör är fel både mot dig men framför allt mot sitt barn

Anonym (bonusmamma) Trådstartaren

Sat 11 Sep 2021 14:40

#25

Anonym (han låter sjuk) skrev 2021-09-11 13:42:44 följande:

Barn är barn men din man låter ärligt talat inte frisk

Jag hade aldrig valt att stanna hos en sån man, det han gör är ju sjukt, det är inte barnets fel för hon är ett barn men han som vuxen borde veta bättre, säg åt han att sluta eller så lämnar du, det han gör är fel både mot dig men framför allt mot sitt barn

Två barn har han! Jag vill inte kalla det sjukt men någon skrev att det låter som att han har en kompis/flickvän-relation med flickorna snarare än en föräldraroll och det håller jag helt med om. Precis så. Han ger dem inget (eller alltför lite!) motstånd. Har förstått att det kanske är vanligare om föräldrarna slåss om vårdnaden. Men det finns inget sådant i bakgrunden. Snarare tvärtom. Mamman lassar hellre över fler barndagar på honom och han vet mycket väl att han tagit mest ansvar över dem.

Så det är något annat som spökar.

fdfhfghg

Sat 11 Sep 2021 14:50

#26

Anonym (bonusmamma) skrev 2021-09-11 14:40:41 följande:

Två barn har han! Jag vill inte kalla det sjukt men någon skrev att det låter som att han har en kompis/flickvän-relation med flickorna snarare än en föräldraroll och det håller jag helt med om. Precis så. Han ger dem inget (eller alltför lite!) motstånd. Har förstått att det kanske är vanligare om föräldrarna slåss om vårdnaden. Men det finns inget sådant i bakgrunden. Snarare tvärtom. Mamman lassar hellre över fler barndagar på honom och han vet mycket väl att han tagit mest ansvar över dem.

Så det är något annat som spökar.

Jag förstår att du inte vill kalla det sjukt eftersom du älskar honom och lever ihop med honom men jag håller med att helt normalt är inte hans beteende.

Du måste börja ifrågasätta och ställa ultimatum för det här går ju inte i längden, att han dessutom torkar en 9-åring.. herregud hon kommer ju komma efter i utvecklingen om han fortsätter, barnet klarar ju sig med all säkerhet att torka sig själ i skolan eller tar han ledigt från jobbet för att åka dit?
Du kan ju fråga honom det.

Problemet är alltså inte barnet utan din man

Anonym (oj)

Sat 11 Sep 2021 16:28

#27

Anonym (bonusmamma) skrev 2021-09-11 12:34:54 följande:

Tack! Det är bra med konkreta exempel på hur man kan ordna det.

Vi har det då som du förstått annorlunda. Han och barnen (och mamman till barnen) spikar alla planer och sen meddelar han mig. Take it or leave it.

Exempel:

Han har barnfri dag. Men.

"Imorrn ska vi åka till grannstaden för (stora tjejen) ville gå till nånting."

"Men vi hade ju bestämt att du och jag skulle..."

"Ja men det blev ändrade planer."

...

"Imorrn ska vi åka till Kolmården/Skansen etc. Du får såklart följa med!"

"okej, kul, men... vilken tid tänkte ni?"

"Vi sticker vid 10."

Har inget att sätta emot med hur/var/när. Följer med.

Så går vi in i bilen och stora tjejen kräver att få sitta i framsätet bredvid pappa under bilfärden. Hon vill att de två ska lyssna på musik och hon får köra din playlist, får hon inte det blir hon ett monster av surhet. Han förkunnar att ja men hon älskar ju att åka bil på natten de två ensamma och att det är såååå mysigt när de lyssnar på hennes låtar.

Så är det hela tiden och det går inte att diskutera utan att det blir megabråk. Jag försöker förstå varifrån det kommer och varför. Och såklart, kastade ut frågan här för stt bolla lite tankar och funderingar.

Men jag älskar honom väldigt mycket och vi har det oftast väldigt bra ihop. Han är en fin person. Generellt brukar folk som ser oss ihop reagera över att vi tycks nykära efter flera år ihop. Det jag tar upp är det jag skulle vilja ändra.

du har alltså en man som inte respekterar dig eller bryr sig om hur du känner
och du verkar inte respektera dig själv heller eftersom du fortsätter ta emot detta och vänta på att få smulor
eller så kanske du inte blir ledsen av svikna löften alternativt han tror att det inte gör dig något?

i övrigt undrar jag också vem som torkar bajset i skolan

Anonym

Sat 11 Sep 2021 20:30

#28

Ha separata boenden.
Bo ihop när han inte har barnen
Du är inte med i flocken och barnen hävdar sitt revir

Anonym (ME)

Sun 12 Sep 2021 21:39

#29

Jag är uppvuxen med skilda föräldrar och bonusföräldrar och tycker att ert familjeliv låter helt sjukt och osunt.

När jag växte upp bestämde föräldrarna och inte barnen. Visst kunde jag tycka att det var jobbigt när föräldern man inte var hos var iväg på saker. Men så är det ju att vara skilsmässobarn. Man missar saker men får samtidigt göra massa annat som man inte fått göra annars. Vi kunde inte spela ut våra föräldrar mot varandra och bonusföräldrarna hade mandat att bestämma över oss.

Pappan gör sina barn en otrolig otjänst genom att vara som han är. Och även du får lära dig att du inte är värd ett skit. Och det lär inte bli bättre på minst tio år. Snarare värre med tanke på att nioåringen inte ens är tonåring.

Så lämna och försök bygga upp din självkänsla igen. Du är värd att ha det så mycket bättre.

Anonym (M)

Sun 12 Sep 2021 21:56

#30

Förlåt, men det låter helt sjukt. Vilken random 9-årig tjej skulle gå med på att hennes pappa torkar henne i baken? De flesta skulle snarast dö av pinsamhet. Har hon någon diagnos? Och 13-åringen? Har hon inga vänner att umgås med? Vilken 13-åring sitter i köket med sin pappa på kvällarna?

Problemet här är nog tyvärr din mespropp till man, hans sätt att (inte) hantera barnen är inte ok. Skulle råda dig att lämna Familjen Cirkus.

Anonym (S)

Mon 13 Sep 2021 07:13

#31

Dr.siggie på instagram har många bra tips om hur man möter barns ilska mm, som ett litet tips till både dig och killen framförallt. Har för mig att hon nån gång sa att ibland behöver man inte diskutera med barnen utan vissa saker kan man bara förklara för dem att det inte är en diskussion utan det är så det är när de börjar säga emot och ifrågasätta när man säger till om nåt. Men också många bra tips om hur man svarar och förklarar när barnen säger saker som tex: du bestämmer inte över mig mm.

Hoppas du kan ha ett konstruktivt samtal med killen om hur ni ska ha det framöver.

Whitehorse1979

Mon 13 Sep 2021 07:36

#32

Anonym (X)

Mon 13 Sep 2021 07:39

#33

Behöver 9-åringen verkligen hjälp att torka sig, i skolan, hos mamman..? Eller är det bara hos pappan?

Anonym (ME)

Mon 13 Sep 2021 07:46

#34

Hur kommer det sig att du gått med på att sova i en soffa halvtid i ditt hem? Jag har hittills inte sovit i en soffa som är skönare än en säng.

Jag såg det där om att barnet förväntar sig att sova med sin pappa men varför har du då inte ett eget rum med säng? Eller att pappan sover med dottern i hennes rum och du sover i er gemensamma säng?

Jag har så svårt att förstå hur ni hamnade där. Eller försörjer han dig också och att det är därför som du går med på att behandlas så där?

Ess

Mon 13 Sep 2021 08:43

#35

Anonym (bonusmamma) skrev 2021-09-10 13:03:02 följande:

Om vi skulle sätta oss alla tre vuxna, utan barn, och diskutera, (för det första en praktisk omöjlighet, barnen är ju antingen med oss eller med mamman så det finns ingen tid) är jag rädd att det blir jag mot dem. Bonusmamma mot biologiska föräldrar.

Om jag bara pratar med henne känner jag att jag sviker min man. Och pratar jag med honom, det är inte "om", det gör jag ju, men han tar inte till sig det och det blir tyvärr ofta bråk efteråt. Han vill så väl och är jättesnäll men nånting behöver ändras. Är ju hellre ihop med en snäll rentav mesig man än en elak och taskig.

Är det någon annan här som har erfarenhet att initiera diskussioner kring barnen med bioföräldrarna och hur togs det emot? Blev det bra eller ångrar ni att ni tog upp det?

Först slog han ifrån sig, men kom efter några dagar och sa att jag hade rätt. Efter det kunde vi prata mer direkt om saken.

Du ska va saklig i det du tar upp. Fråga när han själv började tex torka sig i rumpan själv, och hur han tror att dottern klarar sig i skolan efter ett toabesök.

Va dessutom tydlig med att du inte kommer acceptera att du och han aldrig kan göra saker ihop utan att bli terrade hela natten sen. Du vill se att han börjar styra upp situationen, annars flyttar du.

Ett tips, börja leta boende redan nu.

Ess

Mon 13 Sep 2021 08:51

#36

Anonym (bonusmamma) skrev 2021-09-11 12:34:54 följande:

Tack! Det är bra med konkreta exempel på hur man kan ordna det.

Vi har det då som du förstått annorlunda. Han och barnen (och mamman till barnen) spikar alla planer och sen meddelar han mig. Take it or leave it.

Exempel:

Han har barnfri dag. Men.

"Imorrn ska vi åka till grannstaden för (stora tjejen) ville gå till nånting."

"Men vi hade ju bestämt att du och jag skulle..."

"Ja men det blev ändrade planer."

...

"Imorrn ska vi åka till Kolmården/Skansen etc. Du får såklart följa med!"

"okej, kul, men... vilken tid tänkte ni?"

"Vi sticker vid 10."

Har inget att sätta emot med hur/var/när. Följer med.

Så går vi in i bilen och stora tjejen kräver att få sitta i framsätet bredvid pappa under bilfärden. Hon vill att de två ska lyssna på musik och hon får köra din playlist, får hon inte det blir hon ett monster av surhet. Han förkunnar att ja men hon älskar ju att åka bil på natten de två ensamma och att det är såååå mysigt när de lyssnar på hennes låtar.

Så är det hela tiden och det går inte att diskutera utan att det blir megabråk. Jag försöker förstå varifrån det kommer och varför. Och såklart, kastade ut frågan här för stt bolla lite tankar och funderingar.

Men jag älskar honom väldigt mycket och vi har det oftast väldigt bra ihop. Han är en fin person. Generellt brukar folk som ser oss ihop reagera över att vi tycks nykära efter flera år ihop. Det jag tar upp är det jag skulle vilja ändra.

Jag hade inte accepterat detta överhuvudtaget.

Varför tar du inte och kör bilen istället?

Det hade jag gjort, och så hade han fått sitta med sina ungar i baksätet.

Vad är rimligt?

INNEHÅLL