Den ena kom till insikt när hen blev äldre.
Den andra har fortfarande inte gjort det utan blir curlad av sin andra förälder, och har svårt med relationer till andra typ arbetskamrater och kompisar. Hen kan fortfarande börja gråta om hen inte får stå i centrum för andras beundran.
Men ingen av dem har svultit ihjäl, så jag antar att fler än jag dragit i bromsen och vägrat passa upp.
Detta har blivit en väldig komiskt debatt.
Jag har aldrig upplevt att någon försökt pracka på mig ansvaret för deras barn och har inte heller prackat på någon annan ansvaret för mina barn.
Jag tänker att om man upplever att någon försöker lägga över ansvaret av sina barn på en själv har möjlighet att där och då säga ja tack, nej tack, jag kan ansvara för ditt barn i dag till och från träningen men ej utöver det etc. Om personen sedan propsar på att fortsätta så har man valet att föröka prata med sin partner och komma till en överenskommelse eller lämna sin partner. Att lämna förstår jag inte alltid är enkelt. Man väljer vilken situation man sätter sig i och man väljer att stanna i den situationen eller förändra den.
Om det skulle vara den andra biologiska föräldern (som man ej lever tillsammans med) så är helt och hållet ansvaret pappans om det är kommunikationsbrister.
Det är väldigt få situationer som uppstår där man faktiskt inte har något val utan blir tvingad. Att ta ansvar för andras barn är inte en sån situation. Även om det handlar om barn som far illa så väljer man om man önskar att ta ett föräldraansvar eller ej (sen är det även upp till myndigheter men till syvende och sist kan man inte tvingas).
Man väljer vem man delar sitt hem med och väljer således förutsättningarna och konsekvenserna av att dela hemmet med just de individerna. Och man väljer att fortsätta bo tillsammans eller ej när man eventuellt upptäcker att personkemin är usel.
Man väljer som vuxen om man respekterar de barnen som man har under sitt tak eller ej. Man väljer men måste hålla sig inom lagens ramar. Vill man inte vara där när barn som ej är ens egna biologiska barn kommer så kan man resa iväg, man kan ha separata boenden men väljer man vara hemma så måste man avtala en respektfull lösning som gör att inget barn far illa. Då kan lösningen vara att de ej-biologiska barnen är på förskolan tills den biologiska föräldern hämtar och sköter markservicen. En lösning är inte att ha barn hemma och enbart laga mat till de biologiska barnen.
Oavsett så låter det som problemet är att sambon/partnern och den biologiska föräldern man lever tillsammans med inte kommunicerar tillräckligt bra och inte har avtalat en plan för hur man ska hantera situationen.
Detta borde verkligen varit ett anti-tema.
Allt detta du skriver här har aldrig varit ett problem i verkligheten, pappan har tagit sitt ansvar för dem. Här på FL däremot så anser en stor del att det är helt fel, man ska uppfylla särkullarna vilja till 100%.
Man ska inte sitta och ge poänger till människor som inte klarar av eller inte vill höra det. Det är totalt onödigt. Varför argumentera med en vägg? Och medans du kanske vill höra det, så vill den jag citerade garanterat inte det.
Vill du fortfarande läsa mina argument, så skrev jag precis ut den några inlägg innan ditt.
Själv har jag inga styvbarn, men skulle garanterat inte hålla på o frysa ut de. Däremot hade jag sagt att det är hennes ansvar o se till att de kommer till skolan och vänner. Och i värsta fall om inget annat funkar så kan jag ta o hjälpa till.