Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Opps! Råkade outa mig, bäst jag drar på mig masken igen och hoppas att ingen märkte något 

Real Time: Jag tror Casper lättade på trycket när han lade sig där på sängen. 

Ingenpsykolog: Vilken bra idé  Om det trillar in nya som skriver i tråden, så röstar jag för att vi bjuder på en mandelmussla. Det var ett väldigt passande namn på kakan för den här havsinspirerade berättelsen! Men din beskrivning av hur sanden knastrade mellan tänderna och gav Madeleinerna den rätta känslan var helt underbar. Jag vill också åka till stranden vid Oceanen. Bodde du i Frankrike då? 

Saga rättar hastigt till kläderna och reser sig upp. Flytta på dig! utbrister hon. Jag måste undersöka vad det är för någon hård knöl du pratar om. Casper känner sig en aning förvånad över den plötsliga vändningen, men förstår att han måste ha väckt Sagas nyfikenhet. Han reser sig snubblande upp och fumlar med byxorna, innan han lyckas få på sig dem igen. På golvet ligger en fuktskadad matta, som sitter fast under ett tungt gammalt skåp och en lika tung gammal hylla. Hjälp till här nu, säger Saga och försöker flytta på det tunga, gamla skåpet på egen hand. Casper skyndar sig till undsättning och med gemensamma krafter lyckas de flytta på möblerna. Sådär ja! mumlar Saga nöjt för sig själv. Nu ska vi ta reda på vad det är för någon mystisk knöl du pratar om.

I nästa sekund sätter hon sig ner på golvet och rullar den fuktskadade mattan åt sidan. När det gråa betonggolvet blottas, så upptäcker de någonting mycket oväntat: En lucka! utbrister de i munnen på varandra. Men, varför skulle mormor Karins stuga ha en lucka rakt ner i golvet i källaren? frågar Casper, som tänker högt. Det är ju någonting som inte stämmer. Saga rycker på axlarna. Kanske var luckan en hemlig flyktväg, som var tänkt att användas vid en nödsituation under andra världskriget? Om de plötsligt blev tvungna att lämna skyddsrummet utan att bli upptäckta.

Casper rynkar pannan och ser tvivlande ut. Sedan ser han hur Saga sätter sig ner på golvet bredvid luckan och börjar slita och dra i knölen, eller rättare sagt, det rostiga, gamla handtaget. Luckan tycks ha kilats fast rejält, men efter några tappra försök lyckas hon faktiskt öppna den. Den går upp med en trött suck och Saga kikar ivrigt ner i öppningen i golvet. Hålet är inte särskilt djupt, för bara någon meter ner finns ännu en lucka. En mycket äldre lucka, med en underlig, ålderdomlig inskription. Men det som verkligen fångar Sagas uppmärksamhet är ett metallskrin som står nere på botten av hålet, ovanpå den ålderdomliga luckan. Skrinet är ganska stort och tungt, så Saga får kämpa för att lyckas lyfta upp det.

Hon skyndar sig upp ur källaren, med skrinet i famnen, och Casper följer genast efter henne. Han kan se glansen i hennes blick, då hon placerar skrinet på bordet och plockar fram en kniv ur kökslådan. Med skälvande händer börjar hon försöka bända upp locket, som har rostat fast, och efter några envisa försök så lyckas hon faktiskt. Locket släpper taget om skrinet med ett högt, gnisslande ljud och när Saga öppnar locket kan Casper se hur hon spärrar upp ögonen och blir alldeles vit i ansiktet. Sedan drar hon efter andan och utbrister med vantro i rösten: Boken!

Med darrande händer öppnar Saga boken. Det är egentligen ingen bok, utan en bunt pappersark som ligger samlade inuti ett gammalt läderomslag. Papprena är sorterade i omvänd kronologisk ordning, med de senaste först och de äldsta sist. Längst upp i högen ligger Sagas morfars berättelse, som handlar om när han räddade vattenanden. Saga stryker tankfullt med handen över det handskrivna arket, som om hon känner en koppling till sin morfar genom hans handstil. Sedan ser hon allvarligt på Casper och säger: Här, överst i högen, hör vår berättelse om vattenanden och vågen hemma. Vi måste skriva ner den och placera den i boken så fort vi får chansen. Casper nickar allvarligt tillbaka. Sedan riktar Saga uppmärksamheten mot boken igen. Hon börjar försiktigt bläddra i den och upptäcker snart att det är långa tidshopp mellan de olika berättelserna, särskilt nu på senare år, då vattenandarna har blivit alltmer sällsynta. Då och då möts de vid den stora mötesplatsen, men annars är de utspridda i alla vattendrag, sjöar och hav på jorden.

Det börjar bli sent och Casper gäspar ofrivilligt. Han kan se på Saga att hon också är trött, för det har varit en lång dag, men boken är alldeles för spännande för att hon ska vilja gå hem och sova. Casper tänker att hon påminner om ett barn som trotsigt vägrar att gå och lägga sig och vill stanna uppe hela natten. Men han kan förstå henne, för hon har letat efter den där boken i flera år och nu har hon äntligen hittar den. Varsamt bläddrar hon igenom sida efter sida och kommer allt längre tillbaka i öns historia. Papprena har blivit omskrivna flera gånger under årens lopp, men det märks ändå på det ålderdomliga språket och varje berättelse är dessutom markerad med ett årtal. Ett stort antal observationer av vattenandar har gjorts på ön och mot slutet av boken är språket så ålderdomligt att det är svårt att ens begripa vad det står. Till slut upphör orden helt. Då får de ta del av berättelsen om öns ursprung med hjälp av bilder istället. Saga bläddrar tankspritt förbi några bilder, som tycks vara ointressanta, men så stelnar hon till och säger: Titta på den här bilden!

Sedan skjuter hon fram ett gulnat, gammalt pappersark mot honom. På bilden kan Casper se människoliknande varelser, tillsammans med några underliga, småväxta figurer. Ska det föreställa människor tror du? frågar han och pekar på de förstnämnda. Hon ser fundersamt på honom en liten stund, innan hon svarar: Ja, det måste det vara. Så, om det här är människorna? Vilka är då det där? säger Saga och pekar på de småväxta figurerna. Vattenandarna, säger de ivrigt i munnen på varandra. Sedan bläddrar Saga vidare. Nästa bild består av ett rakt streck, ovanför fyra av de underliga små figurerna. Bilden får Casper och Saga att rynka på ögonbrynen, men ingen av dem kan ens gissa sig till vad den föreställer. Därefter följer en karta över ön. De känner igen öns karakteristiska, runda form, med alla de små vikarna, och platsen där mormor Karins stuga ligger är markerad med ett kryss på kartan.

Alltså, jag fattar inte, säger Saga besviket. Jag trodde att lösningen på alla mina problem var att hitta boken, men jag hade tydligen fel. Casper lägger tröstande en hand över hennes. Oroa dig inte, svarar han. Jag fattar inte heller. Inte än, men vi ska nog lista ut den här gamla, dammiga bokens hemlighet tillsammans. Vi kan börja med krysset på kartan. Saga lyser upp och lutar sig ivrigt fram över boken igen. Den här kartan måste vara uråldrig. Mormor Karins stuga fanns inte ens då. Alltså måste det ha funnits någonting på platsen redan innan. Fattar du? säger han och låter mer som Saga än någonsin. Saga höjer imponerat på ögonbrynen och visslar lågt. Jag gillar hur du lägger fram det och du har förstås rätt. Det måste ha funnits någonting här redan innan, som var värt att markera med ett kryss. Frågan är bara vad? De ser på varandra ett ögonblick och sedan tänker de samma sak; den mystiska luckan nere i källaren, med de underliga inskriptionerna.