Anonym (S) skrev 2023-01-11 06:45:46 följande:
Fast lagen gäller ju inte retroaktivt, han borde som kung, ha koll på det. Lagen gäller från den dagen den togs i kraft, dvs 1979. Dessutom togs beslutet att ändra lagen redan innan Carl Philip ens var påtänkt, så kungen visste att om de fick en son skulle denne aldrig bli kung, utan Viktoria skulle bli drottning.
Och detta borde vara överspelat nu, tycker man. Varför drar han upp detta nu?
Så det som retar folk är dels att han inte har koll, dels att han inte släppt detta.
Jo, lagen gäller retroaktivt genom att den påverkar kungabarn som redan är födda, istället för enbart framtida kungabarn. Carl Philip föddes som kronprins.
Att man hade tänkt ändra lagen redan tidigare förändrar inte saken. Du måste göra en jämförelse med annan lagstiftning och rättstillämpning för att förstå sakens natur.
I fallet om IS-engagerade från Sverige så ansåg sig regeringen inte kunna stifta lagar som kunde tillämpas mot sådant som hänt före lagändringen, vilket är det normala.
Så här uttryckte sig en jurist:
Efter icke-nyheten att kungen inte ångrar Brunei-uttalandet från för 20 år sedan kom alltså nyheten att kungen tyckte det var konstigt när prins Carl Philip blev av med arvsrätten till tronen. Jag hade tänkt hålla tyst om saken, men har betts att ge min syn som jurist med statsrättsliga böjelser.
Jag bör förutskicka att här inte _kan_ finnas rätt eller fel. Det hela är en fråga om tolkning och om hur man viktar olika förhållanden mot varandra - som så ofta i juridiken. Jag kan alltså bara ange de förhållanden som jag menar är av betydelse och sedan förklara min slutsats, min viktning av det hela. Med detta:
En monarki är en konstig sak, eftersom den är _både_ stats- och privaträtt. En monark är statsöverhuvud och är sålunda en del av staten. I en konstitutionell stat (med vilket jag inte menar en stat som har en författning, ty det har alla stater, utan en stat med skrivna regler av konstitutionell rang) följer normalt monarkens position i statens organisation av den skrivna författningen. En sådan kan ändras och då ändras också monarkens ställning i det konstitutionella bygget.
Samtidigt är titeln som kung eller drottning något man ärver, i grunden (och historiskt de facto) på samma sätt som man ärver en möbel eller en fastighet. Arv har litet eller inget med staten att göra, utan enligt arvsregler skiftas _privaträttslig_ egendom. Även staten ärver (genom testamente) på samma sätt som vilken privatperson som helst.
När man kombinerar monarki med demokrati (vilket i och för sig är ett ganska hopplöst företag, då i ett sådant system antingen monarkin eller demokratin inte kan vara menat på allvar - systemen utesluter varandra), följer att den skrivna konstitutionen normalt ändras av den demokratiskt organiserade delen av staten. Demokratin bestämmer alltså över monarkins villkor (vilket får monarkin att inte vara någon monarki längre, men låt gå). Det innebär att monarkins statsrättsliga betydelse tenderar mot noll. Kvar är då den privaträttsliga betydelsen, alltså det statsrättsliga ämbetet som ett i grunden privaträttsligt arv.
Reglerna för privaträttsligt arv får dock ändras i stort sett hur som helst: för civilrättsliga regler gäller inget retroaktivitetsförbud över huvud taget, och vid arv tillkommer ju den saken att arvet utfaller i framtiden, alltså närmast per definitionem efter det att lagstiftningen trätt i kraft. (Det kan finnas mellanliggande fall, men de är ointressanta här.) Demokratin bestämmer alltså över den skrivna grundlagen och de arvsrättsliga reglerna kan ändras hur som helst, så länge det sker enligt vanliga regler.
Det innebär att ingreppet i successionsordningen som avskaffade den agnatiska tronföljden och gjorde prinsessa Victoria till kronprinsessa rent juridiskt torde vara oantastligt. Successionsordningen är egentligen inget annat än en särskild, men ändå i grunden åtminstone starkt privaträttsligt präglad, arvsföljd med avseende på ämbetet som statsöverhuvud. Eftersom det inte finns någon för närvarande levande monarkisk princip i den svenska skrivna författningen (utanför denna kan man tvivla på monarkins död när man tänker på ändringen i stadgarna för Svenska Akademien), är det helt oantastligt att riksdagen berövade prins Carl Philip en titel som han fått vid födseln och lämnade den till Victoria: Carl Philips titel var uttryck för en förväntan som kom på skam - sådant händer.
På det moraliska planet tycker jag själv att kungen har en mycket valid poäng. Den svenska författningen vändes från mitten av 1960- till mitten av 1970-talet upp och ner. Initiativet därtill togs av en grupp radikala liberaler (Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg) och socialdemokrater (Ingvar Carlsson, Nancy Eriksson). En ganska hjälplös konservativ opposition förstod inte riktigt vad som var å färde och mobiliserade alltför sent för att kunna förhindra att monarkin helt berövades alla statsrättsliga funktioner: det var på håret att monarkin kunde bibehållas. (Den intresserade hänvisas till Mikael Svanberg: Partierna och författningsdebatten 1965-1980.)
Under den reform som kulminerade i 1974 års regeringsform diskuterades ett avskaffande också av den agnatiska tronföljden, men den blev kvar. Den blev kvar till dess Carl Philip hade fötts. Sedan, inte i grevens tid, utan när tåget egentligen redan hade gått, kom den radikala opinionen på att detta ju kanske inte var så roligt och såg till att ändra successionsordningen, ännu en gång utan att en ganska hjälplös konservativ opinion ens skulle ha förmått mobilisera sina egna i tillräcklig utsträckning. (EDIT: se uppdateringen.)
Man _kan_ tolka det som att svenska folket skulle ha stått bakom alla förändringarna: jag tror dock inte att det är den rätta tolkningen. Den rätta tolkningen torde snarare vara att svenska folket är komplett ointresserat av författningsfrågor, eftersom de ändå aldrig på riktigt påverkat statens liv (konungabalken var tom bokstav långt innan den överlagrades av regeringsformer, och regeringsformen 1809 var överspelad långt innan regeringsformen 1974 kom till). I Sverige har alltid den praktiska politiken haft företräde före spelreglerna, och det har inget med det socialdemokratiska maktinnehavet att göra. Sverige är en av världens stater med längst tradition av skrivna grundlagar och en av de stater som minst verkar bry sig om dem.
Hur som haver: desintresset från befolkningens sida möjliggjorde långtgående förändringar, där man fullkomligt struntade i redan bestående latenta anspråk. Man var så upptagen med rättvisepatos avseende den kvinnliga tronföljden att man inte förmådde uppbåda något rättvisepatos avseende det förhållandet att någon redan var kronprins. De radikala krafterna satte helt enkelt ett intresse helt och komplett före ett annat, som radikala krafter brukar göra.
Att man som far och som kung i en tradition som sträckt sig från 1809 till 1980 kan tycka att det är besynnerligt att utifrån kommande krafter ingriper i arvsföljden i familjen, förstår jag helt. Det är inte konstigare än att den som förväntar sig kunna få ut en laglott skulle bli mäkta förvånad om en oklanderlig demokratisk majoritet plötsligt kom på att införa komplett testationsfrihet.
Att göra ett kvinnopolitiskt nummer av detta är så tröttsamt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
X påpekar att motionen om ändring i tronföljden hade lagts redan 1977, alltså före Carl Philips födelse. Det är riktigt, men ändrar inte min argumentation annat än i marginalen: faktum är att man retroaktivt fråntog Carl Philip titeln som kronprins, och att det enligt min mening är fullt legitimt att som far tycka att det är konstigt. Ändringar av sådan betydelse som arvet av ämbetet som statsöverhuvud bör ske endast med framåtsyftande verkan.
Många försöker kortsluta debatten om vad det egentligen var som hände när successionsordningen ändrades genom att, närmast i sofistisk anda, pilla på retroaktivitetsbegreppet.
Att vara tronarvinge är dock en egenskap, inte endast en titel. Därför är fråntagande av egenskapen tronarvinge ett slags expropriering, eller, snarare, en ändring av tronföljdsreglerna i efterhand - en retroaktivitet.
Och man är förresten inte tronarvinge i en demokrati. Vore det så, skulle vi ha presidenter.
Notera att jag numera är (mild) monarkist och i sak är för den kognatiska tronföljden. Men ändringen av successionsordningen hade retroaktiv effekt.
Det sägs på olika håll att det skulle ha varit ?konstigt? att inte fatta det andra beslutet som behövdes för att ändra successionsordningen efter Victorias födelse ?bara? för att det vid det andra beslutet - i motsats till det första - fanns en tronarvinge.
Med all respekt för dem som förespråkar kognatisk tronföljd (det gör jag också) undrar jag varför vi då har krav på att två beslut fattas med mellanliggande val för att ändra grundlagen? Det andra beslutet är ju tydligen en ren formalitet som inte bör påverkas av ett förändrat faktaläge?
