Hur berättar jag för min fru att jag vill skiljas?

Jag gav dessa råd til en kollega som blev överraskad av att hennes man inte längre ville fortsätta.

Det är få saker som verkligen är värda att bråka om. Svälj all skit som inte är direkt skadligt för barnen.Man måste vara två för att bråka.

Varje vinst du eller din partner får i ett bråk har fler förlorare, de största förlorarna är barnen, varje gång, oavsett vem som vinner.

Det kommer att vara många svåra känlsor och det oavsett hur svårt ni kommer att ha det så kommer det att vara svårare för barnen. Barnen är som svampar som suger upp allt ni känner, de känner det, men det är inte begripliga eller gripbara könslor för barn.

I allt det svåra ni kommer att gå igenom kommer barnen att behöver sina vuxna föräldrar mer än någonsin.

Jag kan inte säga att jag lyckades med allt detta själv, men det är väl det jag lärde mig och gärna ger som råd.

Min kollegas bitterhet byttes snart till en fungerande relation till och ett bra samarbete med barnens andra förälder mitt i deras separation/skilsmässa.

Själv var det så att jag ville fortsätta, men inte med någon som uppenbarligen inte vill ha mig, För mig var hon alltid fri att älska mig eller att sluta älska mig.  min sambo ville fortsätta, men ville inte ha en nära relation, inte sex, inte gemsam tid, inte dela mitt och barnens liv, inte dela sitt liv.  Hon bråkade många år då hon blivit bortvald, ratad, nobbad då hon försökte komma nära, grät när hon förlorade den enda hon verkligen älskat. Men det krävs som sagt två för att bråka.

Vilken skillnad på svaren när en man skriver han vill skiljas. Är förbluffad faktiskt. När det gäller oss kvinnor ska vi inte göra våld på oss själva och självklart lämna någon vi inte längre älskar, em man har tydligen inte samma rättighet. Kanske därför många män har affärer men sällan skiljer sig?

Visst är det skillnad men förbluffad blir jag inte längre. 

Fy vad taskigt 

Den är du intresserad av eller? 

För nu har du ju säkert redan en annan på gång och därför är du så bestämd med att du inte vill vara med din fru. Att du inte sagt det där tidigare. Stackars barn också, som trott att föräldrarna verkligen tycker om varann men inte gör det. 

Jag känner till några enstaka fall där ena parten efter många år bestämt sig för att lämna och den andra varit helt ovetande. Det är fruktansvärt, som att få besked om ett plötsligt dödsfall i familjen. Tycker det var väldigt själviskt av dig att vänta till du bestämt dig innan du tar upp det, även om du ändå hade kommit fram till samma sak så hade hon iaf haft en chans att mentalt förbereda sig och vara med på resan. Nu är det gjort och det är väl bara att släppa bomben. 

Och ja, jag hade sagt samma sak till en kvinna som bestämt sig. För mig är äktenskap något man är två om och då ingår att kommunicera med varandra, även om man vill ut. 

Dålig stil att skaffa barn med någon och göra slut om inte känslor uppkommer.

Det håller jag med om. Jag tycker att man bör kommunicera när man inte är nöjd, när man mår dåligt pga olika aspekter och man bör lufta sådant som skulle kunna bli en deal breaker. Samtidigt så är kommunikation så svårt. För  det är inte svartvitt.

Jag kämpade för min förra relation i många år. Känslorna försvinner givetvis inte från en månad till en annan. Det är så lätt att säga att det behövs två för att dansa. Men det är inte sant. Medan jag kämpade tyckte mitt ex att så länge vardagen fungerade var vårt liv och vår relation ok. Att jag tog upp grejer jag behövde, försökte hitta lösningar på sådant som skavde mellan oss (tillsammans med honom men han ändrade aldrig ngt i praktiken) fortsatte göra mig redo för sex och närhet i flera år (duscha, raka benen, vara nära och sådant som jag visste ökade på min egen lust osv fast den började tryta) spelade ingen roll när han slutade duscha eller bry sig eller anstränga sig för att öka på min eller sin egen. Han älskade mig mer än allt på jorden. Jag var en vacker kvinna. Sen valde han att se film själv för att få egentid. Hur mkt egentid han än fick var det aldrig nog. När lusten mellan oss ebbade ut helt tyckte han att vi kunde ta tag i det sen när barnen blev större. Jag sa arr en sexlös relation inte fungerar för mig och han tyckte att det var logiskt och rimligt men tog inte ett steg  för att ändra på det.

Alla fysisk intimitet mellan oss dog ut. Inte från en söndag till en måndag men under en fyraårsperiod. Först älskandet som blev mekaniskt sex som blev sex sällan som blev inget sex. Fysisk närhet reducerades från kramar, massage, handhållande, kroppskontakt i soffan, omhållning på kvällarna, hångel, kyssar, en klapp på axeln till att vara den obligatoriska hej-då-pussen och lite fotmassage ibland OM vi såg ngt gemensamt vilket vi slutat med till vardags för han ville inte se ngt egentligen och jag iddes inte tjata. Efter ett tag blev det skönare att se på egen hand så då när han ville ville inte jag. Inte som hämnd men för osynken. Han ville vara gift. Med mig. Sa att han älskade mig men ändå negligerade han allt mellan oss. Lite i taget tills det inte fanns ngt. Jag försökte längre än honom men även jag tappade fart och efter ett tag lust till ngt ovanstående.

Samtalen blev sämre, mindre djupa. Minns en gång när han kom hem och berättade om sin dag. Jag upplevde att han inte förde ngn dialog längre utan bara monologer. Jag testade att bara humma och jaka på rätt ställe ngn enstaka gång. Kände mig så knäpp för det var helt socialt inkompetent och det var svårt att vara så obrydd. Han berättade klart. Frågade inte ngt om min dag. Jag började själv berätta om den och sa idag har jag gjort det här. Han sa kul mitt i en mening och att han måste gå nu. Tänkte att ja? vår relation har alltså även gått från att ha djupa samtal till att han inte ens frågar om min dag eller lyssnar när jag berättar ELLER märker att jag altivt inte lyssnar på honom.

Sakta men säkert byttes allt ut till detta tomrum. Två vuxna som existerar i samma hushåll men utan genuin omtanke eller ens omsorg för varandra som partners eller älskare men det var aldrig otrevligt eller dålig stämning till vardags. Och det var inte från noll till hundra. Som att man inte pratar. Säger att man behöver hitta det där sexlivet. Diskuterar det i många år kanske men när ingenting förändras och man tex har sex av pliktkänsla så ger man ju upp det. Vi pratade om vår tillitsbrist som han dessutom införde pga vissa handlingar, vi pratade om att det här kommer inte att fungera, vi pratade om att vi måste vända på det , göra ngt, komma närmare. Vi pratade om våra behov. Men det gav ingenting och efter fyra års dålig relation med bra stunder givetvis och sammanlagt kanske sex års knagglig relation (när jag tittade bakåt och tänkte: när hade vi det bra senaste. På riktigt bra ihop. När var vi genuint köra fortfarande. 

Varenda gång jag eller mitt ex eller TS FAKTISKT HAR pratat med sin partner HAR man ju försökt komma framåt. Vi har för övrigt ingen aning om tredje barnet var planerat eller en hoppsan. För två år sedan kanske det var mindre illa än nu och det visst fanns kvar känslor TS tänkte skulle kunna byggas på om än magkänslan kanske börjat viska annat i ensamma mörka stunder. 

Mitt ex var helt ställd när jag slutligen sa att nu räcker det. Vi kan inte ha det som vi har det och dessutom hade han gjort saker som jag inte kunde förlåta. Tilliten var borta. Kanske om vi haft en bättre relation men nu hade vi ju inte det. Inte ens fast han kunde säga att han höll helt med om att vi var klara med varandra och inte borde vara gifta mer ville han egentligen skilja sig. Sluta vara gift, ge upp huset, vårt gemensamma liv. Jag drev igenom skilsmässan och det är han nöjd med idag för han säger själv att han inte älskade mig längre. Ändå tror jag att en del av honom  kunde tänkt sig att leva resten av livet ihop som vänner eller parallell-existerande vuxna för att slippa förlusten och sorgen som en skilsmässa ger. 

Jag tror inte för en sekund att TS och hans fru aldrig pratat om sin relation eller sina behov o ngn form ngn gång. Men jag vet inte. Det enda jag vet är att kommunikation är svårt. Och fastän jag sa till mitt ex att jag vill inte leva med dig under de här premisserna för min kärlek till dig tar slut när du beter dig så här kände han att han fått en tydlig nog heads up när jag lämnade ett halvår senare. 

Alltså det skulle stå att inte ens fastän jag sa till honom att det här inte kommer att fungera för mig så var han beredd öht när jag tog beslutet inom ganska kort tid efteråt ändå.