Hur berättar jag för min fru att jag vill skiljas?

Jag förstår dig. Vi har bara ett liv. När man måste göra våld på sin själ  för att kunna härda ut sitt liv då är det dags att gå. Du behöver inte motivera dig för någon. Se bara till att du kan stå för dina handlingar inför ditt ex och dina barn. Ledsna känslor kan uppstå och dem får man bemöta men det är skillnad på att vara besviken och ledsen för att ens partner initierar en skillsmässa och vara besviken och ledsen över det men också fundera på om den där nya relationen påbörjades bakom ens rygg. Den svekkänslan kan skicka ngn in i en depression och kommer förpesta samarbetet. Därför röstarnas på att säga som det är men öppna upp för att säga det i parterapi-sammanhang om hon vill det. 

Ett halvår efter att jag separerar frågade en bekant om jag inte ville gå ut och käka. Bekanten hade varit en gemensam ytlig vän till familjen i många år och jag har alltid tyckt så bra om honom. Aldrig umgåtts på tu man hand, aldrig skickat sms, aldrig gjort ngt men alltid vetat var i rummet han befunnit sig på gemensamma tillställningar, alltid känt behov av att veta att han har det bra osv. Alltid pirrat lite i magen när man fått en kram. Aldrig agerat på det förstås. Men sett honom som en vän på ngt sätt. Jag sa ja iaf. Vi gick ut och åt. Insåg att jag var  förälskad i honom. Han berättade att han var det i mig och varit under alla dessa år. Det jag känt för honom har varit en rå passion och utanför ett förhållande kunde jag ju tillåta Mig att känna det och det var som en flodvåg. Vi blev ihop där och då. Utvecklade stark kärlek för varandra. Är det än. Har det än. Barn och hus och livet senare är det fortfarande vi. Fortfarande lika passionerat, intresserat, roligt och underbart. Jag berättade omgående för mitt ex att jag utvecklat känslor för den gemensamma vännen och att de var besvarade och att jag vill se var det ledde. Exet blev arg och ledsen och kände negativa känslor för det. Jag vet att jag inte gjort fel som efter skilsmässan blivit ihop med någon annan som mitt ex inte umgicks med själv någonsin. Men det var ju givetvis ändå jobbigt för exet och av respekt för honom skötte vi det snyggt. Därför berättade jag också. Han skulle veta det från mig, inte behöva stöta på oss någonstans eller höra från gemensamma vänner. Att bli ledsen, upprörd eller besviken är naturligt när det inte blir som man vill. Men man kan oftast respektera eller åtminstone respektera beslut och känslor som känns sanna och genuina även om man inte vill dem. Men ska inte känna sig förd bakom ljuset också. Jag är helt säker på att de öppna korten gjorde vår relation bättre. 

Jag håller med dig i mycket Kaede och du ger goda tips och beskriver på ett fint sätt din egen resa.

I TS trådstart så framgår det ju inte att de pratat eller jobbat med sin relation under åren och det är ju det jag och många andra reagerar på. Att det är oschysst om hon levt i tron att de båda är nöjda och har det bra. Tycker att man har en skyldighet mot sin partner och mamman till sina barn att göra sitt yttersta för att få relationen att fungera. 

Men kanske har han gjort massor och kanske har hon inte alls varit mottaglig. 

Oavsett vilket så är det ju som det är nu och TS är fast besluten och efterfrågar tips hur han ska säga detta.

Det kommer en del tips på att gå den milda vägen där man i samtal kommer fram gemensamt (eller iaf via dialog, även om det är ett ensidigt beslut), kanske via familjeterapi (som många skriver kan ju familjeterapi vara bra även om man bestämt sig för att diskutera hur skilsmässan ska hanteras och hur man får ett bra samarbete).

TS verkar vilja gå rakt på sak.
Då gäller det att ha barnfritt, helst över natt. Absolut ingen restaurang eller dylikt. Bäst att du ordnar barnvakt i förväg och ett par dagar innan säger att du vill att ni pratar ostört och att du fixat barnvak exempelvis lör-sön. Sen tror jag att det är bra att ha en plan för närmaste tiden om vilka åtgärder som måste vidtas, men var väldigt lyhörd för din partner, ge tid och lyssna in hur hon vill göra. Du måste räkna med att vara den mer drivande och komma med förslag. Du vill ju ändå att dina barns mamma ska må så bra som möjligt så du kanske måste anpassa dig lite ett tag. Men var tydlig med att ni ska dela på er, så att det aldrig uppstår förhoppningar. Föreslå familjeterapi, det kan nog som sagt vara bra ändå.

Klart du ska separera TS, och det kan ju faktiskt vara så att det valet gör det möjligt för er båda att finna kärleken och bli lyckliga framöver.

Sålänge ni är vänner och samarbetar kring barnen så bör de inte påverkas negativt av det även om det såklart är sorgligt.

Men inför nästa relation bör du ta in det många skriver här om kommunikation, delar man livet med någon måste man släppa in varandra. Dela glädje, sorg, oro, tankar och funderingar. Man är ett team, inte två separata individer under samma tak. Och jag tycker personligen att det är viktigt att bråka. Likgiltighet är det värsta som kan drabba en relation.

Be att få prata med henne när barnen sover. Gör en kopp te till varandra. Behöver inte göra något dramatiskt eller med några speciella gester. Tydligt och lugnt.

Och man skaffar då inte barn med någon för att det förhoppningsvis ska fixa någonting, vad är det för idéer ens 

När barnen har gått och lagt sig frågar du henne hur hon upplever er relation. Sedan berättar du hur du upplever den.

Du läser av om hon verkar mottaglig för hur du känner. Utifrån det berättar du att du vill skiljas eller väntar tills helgen och ser då till att någon kan passa barnen.