Den jag lever ihop med misshandlar mig psykiskt. Det är bara när vi är ensamma, när vi är bland folk är han så snäll och ödmjuk som en svärmorsdröm och hans mamma tror att jag är den kontrollerande fastän det är han som är det. Jag hittade den här sidan och nästan allt stämmer in på hur han behandlar mig. Jag kommer såklart skilja mig men jag undrar om vi är flera utsatta som kan hjälpa och stötta varandra?
https://varningstecken.n.nu/uttryck-av-verbal-misshandel
Blir man psykiskt/fysiskt misshandlad o e rädd för nån, då sitter man fan inte på nätet o delar me sig
Blir man psykiskt/fysiskt misshandlad o e rädd för nån, då sitter man fan inte på nätet o delar me sig
Jag måste också inflika med att jag är förvånad över att man kan vända sig till Facebook med sånt här, men allt har kanske gått framåt än när jag blev utsatt? Då fick jag den starka rekommendationen att inte ha kontakt, bryta all social media jag hade, FB. Jag tycker det är helt underbart att man kan göra det om det är tillräckligt säkert, men jag ställer mig också förvånad till det. Psykolog, sedan kurator tog hand om mig i första stadiet med planerad uppföljning.
Han jag var ihop med hade kartlagt mig långt innan, jag var märkt som hans långt innan när jag var ung, så om någon annan i min närhet skulle vara intresserad av mig så stoppades det på ett eller annat sätt av respekt, rädsla för honom. Jag förstod ingenting då, att han låg bakom det. Tids nog blev jag hans på riktigt. Han var bra från början. Det började senare.
Den här väven han byggde med andra människor är svår att förklara för vanliga människor som aldrig upplevt det själva och har svårt för att tro på det. Jag har felaktigt här på familjeliv blivit beskylld för att lida av paranoia av de som inte känner mig på en tråd jag skapade (för länge sedan) och som fattar tillräcklig kunskap om hur stalkers m. fl. fungerar. Det enda man kan beskylla mig för var att jag äntligen vaknade upp och började tänka som han och fick därmed ett övertag. Det går inte att beskriva i ord när jag började förstå när jag var i relationen.
Han var ansedd att vara psykopat, inte skällsordet psykopat utan i faktisk mening psykopat. Han var mycket smart. Hade han varit farligare än han var hade ytterligare åtgärder krävts för min säkerhet och det är det man inte alltid vet i början så det gäller att vara försiktig. Jag höll mig till sanningen. Jag kunde inte göra mer än så. Jag kunde inte själv avgöra graden. Jag hade ingenting att jämföra med.
För min del när allt detta var aktuellt hade jag varit rädd för att han skulle ha hittat mig antingen själv eller med hjälp av andra (expert på att manipulera) genom Facebook. Spårat mig eller på andra sätt känt igen mig. Idag är jag inte rädd längre på det sättet, men då visste man inte.
Jag måste också inflika med att jag är förvånad över att man kan vända sig till Facebook med sånt här, men allt har kanske gått framåt än när jag blev utsatt? Då fick jag den starka rekommendationen att inte ha kontakt, bryta all social media jag hade, FB. Jag tycker det är helt underbart att man kan göra det om det är tillräckligt säkert, men jag ställer mig också förvånad till det. Psykolog, sedan kurator tog hand om mig i första stadiet med planerad uppföljning.
Han jag var ihop med hade kartlagt mig långt innan, jag var märkt som hans långt innan när jag var ung, så om någon annan i min närhet skulle vara intresserad av mig så stoppades det på ett eller annat sätt av respekt, rädsla för honom. Jag förstod ingenting då, att han låg bakom det. Tids nog blev jag hans på riktigt. Han var bra från början. Det började senare.
Den här väven han byggde med andra människor är svår att förklara för vanliga människor som aldrig upplevt det själva och har svårt för att tro på det. Jag har felaktigt här på familjeliv blivit beskylld för att lida av paranoia av de som inte känner mig på en tråd jag skapade (för länge sedan) och som fattar tillräcklig kunskap om hur stalkers m. fl. fungerar. Det enda man kan beskylla mig för var att jag äntligen vaknade upp och började tänka som han och fick därmed ett övertag. Det går inte att beskriva i ord när jag började förstå när jag var i relationen.
Han var ansedd att vara psykopat, inte skällsordet psykopat utan i faktisk mening psykopat. Han var mycket smart. Hade han varit farligare än han var hade ytterligare åtgärder krävts för min säkerhet och det är det man inte alltid vet i början så det gäller att vara försiktig. Jag höll mig till sanningen. Jag kunde inte göra mer än så. Jag kunde inte själv avgöra graden. Jag hade ingenting att jämföra med.
För min del när allt detta var aktuellt hade jag varit rädd för att han skulle ha hittat mig antingen själv eller med hjälp av andra (expert på att manipulera) genom Facebook. Spårat mig eller på andra sätt känt igen mig. Idag är jag inte rädd längre på det sättet, men då visste man inte.
Jag är fortfarande med i vissa av grupperna och ger stöd åt andra, trots att jag har gått vidare själv. Många befinner sig där jag befann mig (i förnekelsefasen) och då kan jag hjälpa dem med att komma till insikt, precis som jag själv fick hjälp.
Vad bra att du tar dig ur en destruktiv relation!
Jag tror alla som varit i en relation varit både förövaren och offret. Gränsdragningen kan bara en själv göra och alla har vi olika gränser. En psykisk misshandel för mig är säkerligen inte samma för andra.
I min familj ?retar? vi varandra, under min uppväxt, för att visa tillgivenhet. Fäller en del dryga kommentarer osv. Det var svårt för min sambo i början och jag fick/får ta hänsyn till att hon inte uppskattar den jargongen.
psykisk Misshandel skulle vissa hävda men hon vet bättre och i ärlighetens namn så är det ett sätt för mig att visa tillgivenhet.
Nu vet jag inte exakt vad som hänt och tvivlar inte på dig det minsta. Tänker bara att det är värt att poängtera att livet inte är efter ?normen? och allt inte är svart eller vitt.
Väl mött
Vad bra att du tar dig ur en destruktiv relation!
Jag tror alla som varit i en relation varit både förövaren och offret. Gränsdragningen kan bara en själv göra och alla har vi olika gränser. En psykisk misshandel för mig är säkerligen inte samma för andra.
I min familj ?retar? vi varandra, under min uppväxt, för att visa tillgivenhet. Fäller en del dryga kommentarer osv. Det var svårt för min sambo i början och jag fick/får ta hänsyn till att hon inte uppskattar den jargongen.
psykisk Misshandel skulle vissa hävda men hon vet bättre och i ärlighetens namn så är det ett sätt för mig att visa tillgivenhet.
Nu vet jag inte exakt vad som hänt och tvivlar inte på dig det minsta. Tänker bara att det är värt att poängtera att livet inte är efter ?normen? och allt inte är svart eller vitt.
Väl mött
Det är stor skillnad på att reta varandra lite kärleksfullt och att trycka ner nån tills de knappt känner igen sig själva som person.
Alla som varit i en relation har inte varit förövare och offer, vilken konstig sak att säga, som att alla förhållanden är hemska och att du även skyller på de som varit utsatta för kränkande behandling i sina förhållanden.
Detta är en tråd för de som varit utsatta i sina förhållanden och vill prata om det. Vill du förminska psykisk misshandel så vänligen gör det någon annanstans.
Det är stor skillnad på att reta varandra lite kärleksfullt och att trycka ner nån tills de knappt känner igen sig själva som person.
Alla som varit i en relation har inte varit förövare och offer, vilken konstig sak att säga, som att alla förhållanden är hemska och att du även skyller på de som varit utsatta för kränkande behandling i sina förhållanden.
Detta är en tråd för de som varit utsatta i sina förhållanden och vill prata om det. Vill du förminska psykisk misshandel så vänligen gör det någon annanstans.
Nja, jag tror vi alla säger saker/ beter oss som vi ångrar till våra respektive. Det som klassas som psykisk misshandel.
Min poäng är att sammanhanget ÄR viktig. Otrohet är ett sammanhang som ändrar hela bilden, som exempel. Det finns en rad olika sammanhang där ett negativt beteende från sin respektive är förväntat.
Så därav frågan vad deras bråk handlade om.
Jag skulle påstå att det är du som förminskar psykisk misshandel. Det är värt att skilja på de som är de och de som inte är det. Med de sagt så tvivlar jag inte på TS men skulle vilja få sammanhang och att påpeka att allt inte är psykisk misshandel.
Men enligt dig så är allt psykisk misshandel? Snacka om att förminska de som är utsatta och de som får en tråkig kommentar en gång om året?.
Nja, jag tror vi alla säger saker/ beter oss som vi ångrar till våra respektive. Det som klassas som psykisk misshandel.
Min poäng är att sammanhanget ÄR viktig. Otrohet är ett sammanhang som ändrar hela bilden, som exempel. Det finns en rad olika sammanhang där ett negativt beteende från sin respektive är förväntat.
Så därav frågan vad deras bråk handlade om.
Jag skulle påstå att det är du som förminskar psykisk misshandel. Det är värt att skilja på de som är de och de som inte är det. Med de sagt så tvivlar jag inte på TS men skulle vilja få sammanhang och att påpeka att allt inte är psykisk misshandel.
Men enligt dig så är allt psykisk misshandel? Snacka om att förminska de som är utsatta och de som får en tråkig kommentar en gång om året?.
Som sagt är detta en tråd för de som vill prata av sig som varit utsatta. Du kommer in och beter dig som en person som utövar psykiskt våld, förminskar, projicerar mm.
Och det finns inget sammanhang där psykiskt våld är ok, någonsin.
Som sagt är detta en tråd för de som vill prata av sig som varit utsatta. Du kommer in och beter dig som en person som utövar psykiskt våld, förminskar, projicerar mm.
Och det finns inget sammanhang där psykiskt våld är ok, någonsin.
psykisk våld..? Menar du glåpord eller liknande? Ja, du verkar ju känna mig, tydligen ;)
Fast det är väl ändå du som hoppar på mig här, du skriver i affekt eller nått. Som de flesta som läser detta ser så är du den aggressiva som försöker trycka ner och förlöjliga det jag skriver, kallar mig dumma saker.
Någon som går igenom en tuff tid behöver knappast din aggressivitet.
Jag skriver utifrån mig och min ryggsäck.
Faktum kvarstår, ibland säger vi saker som vi inte menar eller förstår hur de träffar en individ. Ibland säger vi saker i affekt och ångrar oss sedan. Det finns många gråzoner, där alla jag träffat/känner lever i. Livet är inte svart eller vitt. Jag tycker ändå man i första läget ska prata med varandra. Sen kanske båda behöver ställa om. Om man ändå mår överhängande dåligt så bör man gå isär.
Men om du fick bestämma så ska alla som är i en relation aldrig prata/diskutera/känna ilska/ visa några negativa känslor mm. ? Gör slut oavsett?
sluta gå igång bara för jag är av en annan åsikt, lugn och fin. Det är ett forum för alla svar:)
psykisk våld..? Menar du glåpord eller liknande? Ja, du verkar ju känna mig, tydligen ;)
Fast det är väl ändå du som hoppar på mig här, du skriver i affekt eller nått. Som de flesta som läser detta ser så är du den aggressiva som försöker trycka ner och förlöjliga det jag skriver, kallar mig dumma saker.
Någon som går igenom en tuff tid behöver knappast din aggressivitet.
Jag skriver utifrån mig och min ryggsäck.
Faktum kvarstår, ibland säger vi saker som vi inte menar eller förstår hur de träffar en individ. Ibland säger vi saker i affekt och ångrar oss sedan. Det finns många gråzoner, där alla jag träffat/känner lever i. Livet är inte svart eller vitt. Jag tycker ändå man i första läget ska prata med varandra. Sen kanske båda behöver ställa om. Om man ändå mår överhängande dåligt så bör man gå isär.
Men om du fick bestämma så ska alla som är i en relation aldrig prata/diskutera/känna ilska/ visa några negativa känslor mm. ? Gör slut oavsett?
sluta gå igång bara för jag är av en annan åsikt, lugn och fin. Det är ett forum för alla svar:)
Mer projicering och överläggande av skuld...
Och du lägger även ord i munnen på folk.
Slängde du in ett försök till crazy making på slutet också kanske? Du verkar ta till hela artilleriet här.
psykisk våld..? Menar du glåpord eller liknande? Ja, du verkar ju känna mig, tydligen ;)
Fast det är väl ändå du som hoppar på mig här, du skriver i affekt eller nått. Som de flesta som läser detta ser så är du den aggressiva som försöker trycka ner och förlöjliga det jag skriver, kallar mig dumma saker.
Någon som går igenom en tuff tid behöver knappast din aggressivitet.
Jag skriver utifrån mig och min ryggsäck.
Faktum kvarstår, ibland säger vi saker som vi inte menar eller förstår hur de träffar en individ. Ibland säger vi saker i affekt och ångrar oss sedan. Det finns många gråzoner, där alla jag träffat/känner lever i. Livet är inte svart eller vitt. Jag tycker ändå man i första läget ska prata med varandra. Sen kanske båda behöver ställa om. Om man ändå mår överhängande dåligt så bör man gå isär.
Men om du fick bestämma så ska alla som är i en relation aldrig prata/diskutera/känna ilska/ visa några negativa känslor mm. ? Gör slut oavsett?
sluta gå igång bara för jag är av en annan åsikt, lugn och fin. Det är ett forum för alla svar:)