Hur säker är man som pappa att man är far till barnet?

Med tanke på att så många kvinnor här är emot faderskapstest får jag också intrycket att mörkertalet är stort...

Ja, det skulle vara intressant att veta hur många det egentligen är. Men det går inte att göra sådana undersökningar, det skulle inte få godkänt i Etiknämnden.

Jag tror att det stora intresset för släktforsknings-DNA-test i alla fall till viss del kan förklaras med, att männen ser detta som en möjlighet att få svar på frågan om faderskapet - utan att berätta för sin hustru att det är den frågan han vill ha svar på...

Det förstår däremot jag. Klart det är djävulskt kränkande att mannen misstänker att man varit otrogen, lyckas sitta på den lögnen och tänkt behålla den lögnen livet ut. Jag hade utan tvekan gått med på ett faderskapstest, inga problem, men vår relation hade varit över minuten han yttrat de orden. Aldrig tagit tillbaka honom. 

Det är ju rätt lätt hänt ändå. Tänk konferenshotellet eller Finlandsbåten, äntligen lite frihet ifrån vardagsköret med arbete-småbarn-hushållsarbete och andra krav. Äntligen få klä sig fin igen, känna sig lite kvinnlig, dansa, uppleva uppskattning från män (medan kommunikationen med mannen därhemma mest handlar om vem som ska hämta på dagis, handla mat och ringa rörmokaren). Och så alkoholruset till det som tar bort alla samvetsförebråelser och gör skuggorna mjuka. "Jag förtjänar det här, livet är här och nu, may the Devil take tomorrow!"

Tre veckor senare sitter hon med en sticka med två blåa streck. De vill ju ha en trea, det var därför hon hade tagit ut spiralen, så hon vill absolut inte göra abort, och hon blir inte yngre... hon kanske inte får fler chanser? Hon skulle inte heller kunna förklara behovet av abort för maken plötsligt, och någon av dem kanske är emot abort av etiska eller religiösa skäl dessutom.

Och chansen finns ju att det är makens barn också. Minst 50 procent. Konsekvenserna av att bekänna otroheten kan bli förfärliga. Även om mannen inte tar ut skilsmässa direkt, så blir det en mycket ensam graviditet då mannen inte kommer att vilja engagera sig förrän han vet att barnet är hans. Stämningen kommer att vara iskall under hela graviditeten, hon kan inte räkna med något stöd. Och är barnet sedan den andres, så kommer skilsmässan som ett brev på posten. Kvinnan blir tvungen att flytta till ett sämre område, där hon blir tvungen att klara av det minsta barnet helt själv på heltid, samtidigt som hon ska ha de större barnen varannan vecka. 

Mannen kommer att berätta om orsaken till skilsmässan, det är ingen idé att försöka dölja det då det framgår av att hon har ensam vårdnad och även av Folkbokföringen, och alla vänner och släktingar - kanske rentav hennes egna också - kommer att ta mannens parti och frysa ut henne. 

Familjerätten kommer att forska fram den biologiske faderns identitet vare sig hon vill det eller inte. Detta kan i dagsljuset och nyktert tillstånd vara vilken idiot som helst. Om han vill ha vårdnad och umgänge, så kommer han att få det. Hon måste då lämna ut sitt barn till denne främling, som hon kanske misstänker kan bli farlig för barnet rentav. 

Med ovanstående konsekvensanalys, så är det mycket lättare att bara "glömma" den lilla incidenten, tänka bort den: "han var så full, samlaget blev nog inte ens fullbordat."

Jag förstår vad du säger, men för min del hade jag inte kunnat se mig själv göra det här, sedan se honom i ögonen, ljuga inte bara för han, ljuga för hans familj att barnet är hans, leva med den livslögnen. Det hade inte varit jag. Det hade gett mig mer ångest än nåt. 

Jag tycker dock synd om männen i det här, måste jag ändå erkänna, för det kan inte vara så lätt alltid, finns de som blivit grundlurade. 

Enda sättet att komma runt det är väl att det blir obligatoriskt att införa DNA test för alla oavsett status på relationen eller hur möjligheterna har sett ut innan. Men det är en kostnad det också såklart som då ska skattefinansieras. Men då blir det iaf mindre personligt, och ingen behöver yppa vare sig det ena eller det andra. 

Jag var inte gift när jag fick mitt första och jag kommer ihåg när han skulle skriva på faderskapet att det är så noga annars med allting men här är han trängd, och alla män är, för är han ovetandes och inte misstänker något och skriver på, då är han dum i huvudet för det, och misstänker han något så är han dum i huvudet för det, han kommer liksom inte ur det. (fast det är ju 100% kvinnan som är dum i huvudet om hon gör detta mot en oskyldig man, finns inga ursäkter för det, anledningar, ja det kan man säkert hitta, men inga ursäkter). Fast jag vet detta så vet jag också hur jag själv funkar, jag hade helt tappat det om pappan till mitt barn velat ta DNA-test, det hade varit en sån förolämpning mot min karaktär att jag inte hade kunnat hålla tillbaka. Det hade inte gått. 

Hade pappan till mina barn velat göra faderskapstest hade jag frågat varför. Men jag hade inte haft några problem att han fått göra det för sin egen skull. 
(Nu är våra barn vandrande kopior av honom till den grad att det snarare ifrågasätts om jag givit dem några gener alls, men ändå...)

Jag tycker du ska sluta tillskriva andra varför och på vilken grund de gör saker baserat på hur DU tror att de tänker.

Men du har ett rätt i en sak du skriver, "testar man så gör man det för att vara säker". Precis, exakt. Det handlar just om det, att veta, att vara säker. Ett litet test, och sen vara säker på en av de viktigaste sakerna i äns liv. 

Att bli kränkt över att någon kan tänkas vilja vara säker på det, får mig snarare att bli orolig över hur saker ligger till.

Exakt, man testar för att bli säker, eftersom man inte är det innan test. 

Jag är inte kränkt, men jag tycker man ska vara ärlig med varför man vill testa sig. Dvs man är inte säker på att man är pappa till barnet. Dvs kvinnan kan ha vänstrat. 

 

...och hur skulle någon enda man kunna vara säker på det, menar du? D.v.s. om han inte hållit sin kvinna inlåst i källaren under veckorna runt konceptionstiden, eller om paret inte levt ensamma mitt ute i någon vildmark under de veckorna? Jag är kvinna, men jag kan ändå föreställa mig hur hemskt det måste vara att mitt genetiska arv, mitt monetära arv, mitt släktarv o.s.v. ska förvaltas av en annan människa, och att jag inte kan vara säker på att hon är ärlig, och (enligt vissa här) att jag inte får använda mig av de säkerställande metoder som ändå finns. 

Hade min man bett om ett faderskapstest hade jag lämnat honom. Förhållande handlar om tillit. Finns ingen tillit finns inget förhållande.