Vi som gjort abort!

Hej allihoppa!

För snart exakt 3 år sedan så gjorde jag en abort. Jag mår så fruktansvärt dåligt pga de. Det var nämligen så att när jag gjorde aborten så hände nåt, och nu är min chans att bli gravid bara 10%. Jag gråter varje dag, jag känner en sån stark längtar efter barn. Samtidigt som killen skiter i om vi får barn eller inte.

Jag klarar inte av att gå vidare..snälla någon hjälp mig!

Jag gjorde en abort för 20 år sedan. Tiden går.
Jag har aldrig ångrat mig och för min del var det beslutet det absolut bästa jag kunde göra då.

Risken att bli steril efter en laglig abort är försvinnande liten så det behöver man inte oroa sig för.

Jag har tre underbara ungar. Som med all säkerhet inte hade funnits här idag om jag inte gjort aborten i min ungdom.

Miz84.
Jag lider verkligen med dig!! Det låter inte roligt.

Har oxå gjort en abort av säkert samma anledning som många av er. Först o främst så var jag arbetslös, min sambo o jag hade bara varit tillsammas en mkt mkt kort tid o jag kände att jag måste få kontroll på mitt liv o arbetssituation först.

O kul var det ju inte det kan jag ju skriva under på.

jag har gjort tre snart fyra aborter på ett år och två månader....och då har jag ändå ätit p-piller efter den första aborten. Två olika sorter...så du behöver nog inte oroa dig. Komplikationer är hemskt ovanligt.....

Jag har för en månad sen gjort en misslyckad medicinsk abort, nästan allt finns kvar kommer få göra en kirurgisk nästa torsdag, ser inte fram emot det och är så besviken för de sa att det skulle vara klappat och klart efter ett apr dagar med tabletterna.. jo, tjena.. det märktes ju, itne ett ord om att det kunde misslyckas.
Fick göra en skrapning för ma 1995 och vet hur illa jag mådde psykiskt när jag vaknade upp och känner att jag varken vill eller orkar just nu, men vad göra, är ju tvunget att komma ut och kroppen fattar ju inte själv vad den ska göra. Men så rädd för att få infektion, känns som om nu får det vara nog, har varit skytteltrafik på gyn sen februari, det får allt räcka nu.

Nu har det gått precis en månad sen min abort. Ett beslut som var lätt att fatta men otroligt mycket svårare att leva med... Har alltid, alltid, sagt att om vi blir oplanerat gravid så ska vi behålla barnet, vi vet ju att vi vill ha barn, att det är en familj man längtar efter...
men sen när det lilla sträcket oplanerat uppenbarade sig på stickan så är det bara panik som infinner sig. Inget lyckorus, ingen nyfikenhet.... Bara panik och rädsla. Jag som precis börjat min utbildning, och min sambo som jobbar men inte tjänar så mycket och är ganska rådvill vad han vill göra egentligen. Vi skulle ju resa och allt det där...
Så här i efterhand så tror jag att man hade kunnat lugna sig, försökt förstå att paniken går över, att lyckan kommer... Det är det svåra att leva med. Plus att man känner sig så tom, bokstavligen tom inombords. Och rädslan för ens egna känslor. Varför ville jag inte? Vaför ville han inte? Tänk om det kommer kännas likadant nästa gång....?? Om det tyder på någon brist i förhållandet? Visst, jag ville nog inte ha barn nu, men jag kan inte låta bli att innerst inne ändå känna mig sårad över att han inte heller ville. Hur ska man komma över det, förlåta sig själv och sin partner?

Mallan:
Jag tror att det är viktigt att man pratar med varandra om aborten. Och att man då tar upp ALLT man känner. För det blir ju lätt väldigt många olika känslor som samsas. Tiger man bara och håller det inne så pyser det ut ändå för eller senare. Nej prata, prata, prata och tillåt dig känna det du känner.
Du är inte onormal på något vis. *kraaam*

Miz84:
Vad var det som hände?
Har du fått träffa läkare och gått igenom allt- och fått svar på dina frågor?
Nu vet jag inte vad som hände men hur kan de säga att du bara har 10% chans att få barn. Vad grundar de det på?

Kraaaaam

Brodsmulan:
Jag förstår att det känns jobbigt för dig.
När man gör en abort vill man ju att det ska vara gjort och sedan är det färdigt med det.
Ibland blir det tyvärr rester kvar- eller att den medicinska aborten inte fungerar fullt ut. Det är ovanligt men det hjälper ju inte dig, eller hur.*kram*
Hoppas det löser sig till det bästa för dig!
Styrkekramar!

Hej, Alla här verkar vara mycket äldre än mig.  om exakt en månad är det två år sen jag fick reda på att jag var gravid. jag var 13 år gammal och pappan var min pojkvän. Om jag bara hade varit äldre hade jag aldrig gjort abort. Men jag jag rädd för vad folk skulle säga om en 14 år gammal flicka skulle bli mamma. När jag berätta för dåvarande pojkvännen som var 18  tog han det bra och fanns där för mig. När mamma fick veta blev hon ju inte glad men hon behärska sig och förhasta sig inte. Jag är väldigt mogen och har alltid haft svårt att hålla mig nere på samma nivå som klasskamrater. Så i rädsla fattade jag beslutet att göra medicinsk abort. Jag var vid det tillfället  9 veckor  gravid och spydde hela tiden och ett mönster hade börjat upprepa sig. Jag fastnade och känslorna kom så fort jag tänkte tanken att det var MIN bebis inuti mig.  Som tjej  tror jag jag kan påstå att oavsett ålder så älskar en mamma sitt barn från första stund. och en ålder gör inte den  kärleken starkare eller svagare. Polis  la sig förstås vilket gjorde mig tusen gånger mer rädd . Så killen min o mamma  följde med mig när det var tid. han höll mig i handen o trösta mig och det gjorde så ont att ligga där och känna hur det jag älskade  led i mig. 
Först verkade allt så overkligt för mig tills månaden efteråt.  jag berättade aldrig för någon det första året. höll allt för mig själv.  jag ångra mig så mycket och kunde inte bara gå vidare. Jag kände mig som en mördare, ett monster.  

När jag väl valde att berätta för en närstående vän så tyckte hon synd om mig men, ingen av mina jämnåriga, inte en pappan kan förstå hur det kändes. Jag behöver få prata av mig med någon som  känner som jag, som   gjort abort men ångrat sig och inte kan sluta straffa  sig själv för det.  För gjort är gjort och jag glömmer aldrig min ängel. Jag vill bara prata med någon som förstår, Jag är 15 år och stark, mogen och ansvarsfull för mina handlingar. Jag fokuserar på studierna och framtiden. Snälla, finns det någon som känner som jag? 

Hej! Jag har gjort 2 aborter åren 2005 och 2007, visst åren går men jag tänker på de varje dag idag mår jag psykiskt dåligt av olika anledningar har gått hos kurator i 2 år. Papporna till mina 2 jag tog bort var dessutom kriminella en var knarkare och den andra var dubbel mördare. Ibland tänker jag vad var meningen med detta?? Kan fundera ensam i min ensamhet men finner inge vett gråter på nätterna känner att jag orkar inte leva mera vet inte vart jag ska ta vägen kom gärna med tips. Mvh ledsen ensam kvinna.