Partner med autistiska svårigheter som helt saknar förmågan att kommunicera. Vad gör man?

Nej, det är en naturlig variation och inte heller vad poängen var. Det är inga autistiska drag som gör detta till en totalt omöjlig situation. Men

Varför är du ihop med honom?

Det är precis vad det är. 

Han uppfyller alla A kriterier för diagnos med inte alla B kriterierna. Dvs han har varaktiga brister i social kommunikation och social interaktion, bristande förmåga till social ömsesidighet, bristande förmåga till icke verbalt kommunikativt beteende samt bristande förmåga till att utveckla, bevara och förstå relationer (samt avgränsade intessen från B kriterierna). Men han har inga stereotypa eller repetitiva motoriska rörelser eller tal, han är inte oflexibel eller har sensoriska svårigheter. 

Ja, det frågar jag mig själv ofta. Jag känner ett ansvar gentemot de barn jag varit bonusförälder åt under många år är nog det främsta svaret. Jag är också en person som inte ger upp så lätt. Jag vill uttömma alla möjligheter innan jag anser att loppet är kört. Det handlar väl också om att jag investerat hela mig själv i relationen och att det är svårt att bara "slänga bort" det och tänka att det man gjort och gett varit förgäves.
Det är ju lite som dessa som blir lurade på pengar. Ju mer pengar de lånat ut, desto mer pengar fortsätter de låna ut i hopp om att få sina pengar tillbaka.

Sen finns det såklart andra aspekter också. Det ekonomiska t ex. Jag tänker att jag skulle ha det svårt att klara mig själv rent ekonomiskt. Det är bostadsbrist i den kommunen jag bor i, vilket gör att det är svårt att få bostad och jag har inte råd att köpa något ensam. Har en kötid på över 15 år och de senaste tre åren har det kommit ut tre bostäder på det bostadsområdet jag vill bo på där samtliga gick till personer med kötid på över 20 år. Jag känner att jag inte vill bo någon annanstans då mina barn gått skola här sedan förskoleklass och har byggt upp hela sitt sociala liv här. I detta avseende kan jag må skit i flera år till, för att barnen ska slippa ryckas upp från sin trygghet.

Sen älskar jag denna mannen på något sätt. Allt funkar så bra förutom kommunikationen och att han inte perioder inte gör så mycket hemma då han fastnar i sina specialintressen. Vi har i övrigt kul tillsammans. Skojar, skämtar, har intimitet, kan prata om allt som inte handlar om vår relation eller känslor, vi funkar bra tillsammans i övrigt. Vi är ett bra team på andra sätt. Litegrann att så länge jag håller tyst och gör allt så funkar det bra.

Du älskar partnern på något sätt....
Så verkligt sorgligt. Är det så här ditt liv kommer se ut?

Om 20 år. På något sätt är det så här du lever ditt liv. Ganska ensam emellan skratten.
För lite orm som slingrar i gräset.

Du säger att du håller tyst. Om det som inte fungerar. 
Du vet att du har ETT liv right? När din tid kommer. Förhoppningsvis långt in i framtiden. Du är 99 år. Du ligger i sängen och tänker:

Vadå? Du fick en orm då och då. Du anpassade dig till någon annan (då och då?) eller alltid. 
Vad ville DU? Vad fick DU aldrig göra/vara? Fick du någonsin se machu picchu vilket var på din bucket list? Fick du se aurora borealis smack down in person? I norr på riktigt?

Och nu. Här din resa nåt sitt slut.

Det enda liv du har. Hur slutar det? Du levde ditt liv och såg/upplevde vad du ville. Eller levde du för någon annan? 

Kan det vara så att du vill stöta och blöta ett problem om och om igen?

Allt kanske inte är hans fel?

Ja, det är väl självklart samma problem återkommer när man inte reder ut det. Att gång på gång sitta tyst, inte svara och lämna rummet skapar ju egentligen mer frågetecken än svar. Jag har många års obesvarade frågor inombords. Saker som jag känner att jag behöver "visa motstånd" mot och inte acceptera. T ex att jag för dra ett betydligt större lass hemma. Fördelningen är väl 90/10. Det är en återkommande diskussion, för det blir ingen kommunikation när jag tar upp det.Jag tänker ibland att detta är min lott i livet.
Jag har inget liv jag lever. Jag har inga intressen, jag träffar mina vänner högst en gång per kvartal, jag ägnar mig inte åt någon sport. För jag har varken tid eller ork när jag ska sköta allt hemma ensam. 

Jag har svårt att se att jag skulle kunna leva som jag ville även utan honom. Jag skulle vilja resa, men det finns inte ekonomiskt utrymme som ensamstående till det t ex. Jag tänker det inte som att jag lever för honom utan att jag lever för barnen.

Ja det är fint att visa omsorg om barnen! Det är att vara en bra mamma och då får fin gemenskap upp genom åren i ditt liv.  Men i längden räcker det inte, man blir deprimerad. Ja, det är tufft att vara ensamstående.

Men har ni en bostadsrätt/hus, så har du en biljett till ett annat liv. Åtminstone om du kan tänka dig att bo i lite mer i utkanten, om du bor i någon av våra största städer.

Alltså, skilj dig och köp minsta möjliga bostadsrätt i ett lugnt område. Du kommer inte ha råd med några längre utlandsresor så länge barnen är små. Men du kan åka på mindre resor i närområdet och varannan vecka så får exet ta hand om alla hemsysslor när han har barnen.

Ni har ju redan försökt med parterapi/rådgivning, flera gånger,om jag minns rätt. 

Tycker du fortfarande om din partner så ställer du ultimatum: antingen börjar du göra din del av hushållssysslorna eller också skiljer jag mig. 

Varför måste det alltid finnas en diagnos om man inte uppför sig "normalt?" Vi är olika personligheter, en del pratar oavbrutet och andra är tysta. Min man är likadan, och jag accepterar och respekterar honom som han är. Varför kan vi inte bara få vara olika?

Varför ska helt okända personer föreslå skilsmässa? De har aldrig träffat denna familj som även har det bra. Vad har man för rätt att göra det? 

Därför att den här mannen inte hjälper till hemma. TS gör 90 % av allt. Han går bara undan om hon försöker prata om det. De har försökt med parrådgivning flera gånger, men det funkar inte, han vill sluta. Hon går på knäna och orkar aldrig göra något för eget nöje.

Jag vet inte om TS sambo har en diagnos. Kanske, kanske inte. Stora problem har han i alla fall, som spiller över på TS.

Personer med en full autismdiagnos brukar förr eller senare få stora problem i sina relationer och/eller på jobbet. 
Det är nästan alltid en lättnad för dem att få en diagnos, då förstår de äntligen varför det är så svårt i olika delar av livet. Andra människor får också större överseende med dem, blir inte lika vansinnigt arga.
En npf- utredning är frivillig.

Det finns breda gråzoner när det gäller npf-diagnoser. Har man lite av det behöver man inte alls någon diagnos. Det är om man själv lider av stora svårigheter som det kan vara till hjälp.

Det kallas atypisk autism, min son fick den diagnosen och stämmer in precis på det du skriver

Om det är så att sambon har en npf- diagnos, så kan det hända att det skulle hjälpa honom om han fick mer precisa instruktioner om vad det är som han behöver hjälpa till med hemma.

Alltså exakt avgränsat vad som ska göras, när det ska göras, i vilken ordning och på vilket sätt det ska göras. Och när man är klar (exempelvis att det ingår att torka av bänken när man är färdig med matlagningen). 
Det är klassisk pedagogik när det gäller personer med autusm.

Sedan behöver det ske stegvis med träning av en syssla åt gången.

Måste man reda ut allt?

Jag och min man har varit tillsammans i 20 år och de senaste typ 15 har vi knappt haft ett bråk och väldigt få saker vi behöver reda ut. Inte för att allt är fantastiskt utan för att jag avskyr den typen av samtal och undviker det allt jag kan (och män födda på 70-talet  väl inte direkt kända för att själva driva på det). Jag väljer att fokusera på allt positiva och att ha kul tillsammans. Jag vet att han kan störa sig på att han tycker jag sopar saker under mattan, men jag fattar inte varför man ska behöva lösa allt istället för att bara inse att man tycker olika och så får man leva med det.

Däremot det där med jämn fördelning är ju viktigt och något som löst sig typ senaste året. Jag slutade helt enkelt att göra de saker som blir uppenbart att det måste göras och de blev hans områden (tömma och fylla diskmaskinen - rätt uppenbart när den är full, vika tvätt - ställer korgen med den rena tvätten på hans sida av sängen, ta ut soporna - rätt uppenbart det också). Och när han gör det så kan jag fixa alla mindre uppenbara saker som vattna blommor, dammsuga, putsa speglar mm

En skillnad mot er är visserligen att det är jag som både tagit större ansvar och undvikit samtalen. 

Inte om att "vara olika" betyder att en får ta hand om hem och barn till 90% och en bara gör 10% och vägrar att diskutera saken.

Han borde ge bort en del av sin lön som ersättning för att han inte bidrar. TS skulle kunna använda pengarna till att köpa hushållstjänster. Och använda en del till att göra något som hon vill men nu inte har råd med..

När man startar en tråd om sina problem så har alla självklart rätt att föreslå sina lösningar.